Recividerande depression

Hej!

Tack för din fråga. Ledsen att höra att du lider av återkommande depressioner. Jag kan förstå att det blir mycket tungt. Förutom att det i sig är jobbigt när man mår dåligt, så kan det också börja kännas svårt att lita på sin förmåga även i de stunder man mår bra, eftersom det brukar uppstå en rädsla för att allt det bra snart kommer att svänga till sämre mående igen. Återhämtningen från ett depressivt skov kan också ta sin tid, där ens stresstålighet, energi, och fokus är nedsatt. Om du är inne på femte gången på sex år så kanske du inte ens har hunnit återhämta dig mellan skoven..?

Det är bra att du får gå till en sjukskötare och prata, men det låter som att det kanske inte riktigt räcker. Jag håller tummarna för att medicinen du får kommer att underlätta denna episod, så att du slipper avdelningsvård. Det är ju dock bra att avdelningsvården finns som ett alternativ ifall du skulle börja må sämre. Ibland kan det börja kännas värre innan det känns bättre när man inleder viss typ av medicinering, innan medicinen har så att säga ”stabiliserat sig i systemet”. Om du ofta har depressioner så vore det kanske skäl att diskutera med din läkare om det finns någon typ av mera långvarig medicinering som kunde hjälpa dig? Jag kan förstå att känslan av att eventuellt behöva sluten vård inte är kul, men försök att tänka det som ett skydd, det finns där FÖR dig, inte emot dig.

Det låter i mina öron som att du skulle behöva någon typ av djupare stöd än det som sjukskötaren kan ge dig, exempelvis av en psykolog eller en psykoterapeut. Jag skulle rekommendera att du, trots brister på psykiatriker i din närmiljö, ändå skulle försöka sätta dig i en kö för att träffa en. Om du har många återkommande depressioner kan det vara skäl att undersöka om det finns någon annan diagnos/orsak i bakgrunden till varför det är så.
Ni kunde också diskutera huruvida rehabiliterande psykoterapi vore någonting för dig (detta är också något du kunde diskutera med en läkare). För detta behöver en psykoterapeut/läkare skriva ut ett B-intyg. Om du blir beviljad detta så kan du välja en FPA-godkänd psykoterapeut från en lista, enligt den inriktning du tror skulle passa dig, och så får du träffa hen i upp till tre år. FPA ersätter en stor del av kostnaderna för detta. Man kan få rehabiliterande psykoterapi om ens arbets-/studieförmåga är hotad på grund av psykisk ohälsa. HÄR kan du läsa mera om detta alternativ. Genom mera djuplodande terapi kunde du få chansen att undersöka om det finns något skilt som orsakar dessa depressioner, samt få verktyg för hur du bättre kan hantera din energi och din vardag under sämre perioder.

Det är ledsamt att det ännu kan upplevas som en skam att lida av psykisk ohälsa. Det är ändå något som är mycket, mycket vanligt att man lider av i något skede av ens liv. Precis som vi inte har skam över att vi fått magsjukan, brutit ett ben, eller fått en tumör så ska vi inte heller behöva ha skam över att vi insjuknat i en mental sjukdom. Mentala sjukdomar såsom depression syns dessutom i hjärnans aktivitet om man scannar den, så på det viset är de fysiska, inget ”hittepå”. Det är heller inget som man borde ”skylla sig själv” för – ifall man kunde tvinga sig själv att omedelbart må bättre så skulle man ju det! Du har inte valt att må dåligt, lika lite som man väljer att få en förkylning. Det enda man kan göra i båda fallen är att förebygga när man mår bra, och lindra det när man mår dåligt.

Jag har inga exakta siffror på hur vanligt recividerande depression är, men det är inte alls ovanligt att man har fler än en depression, ifall man haft en. Det är möjligt att bli frisk från dessa depressioner, med tid och rätt hjälp/stöd. Har man haft återkommande depressioner är man dock i högre riskzon än andra att falla tillbaka i en depression, så det är viktigt att man lär sig känna igen tecknen och får verktyg för vad man kan göra när det börjar kännas motigt. Även såna gånger som en person inte blir helt frisk så går det ändå att bättre lära sig leva med diagnosen, och lindra symptomen samt mängden återfall.

Det vore fint om dina närmaste fick veta vad det är du går genom, så att de kan förstå det bättre och kunna stödja dig bättre. Det att du vågar berätta om hur du mår är också en gåva till dem – en gåva av din tillit. De märker ju helt säkert på dig att du i perioder är nedstämd och ”annorlunda” mot hur du annars är, men det blir svårt för dem att kunna göra något för dig när de inte riktigt vet vad det handlar om. Om du kan vara ärlig med dem så ger du dem en chans att stödja – på riktigt. Jag förstår att det kan kännas sårbart och obehagligt att berätta om något så intimt, men ge dem gärna chansen att förstå genom att släppa in dem lite mera i det här. Annars finns det också mera risk för missförstånd. Du ska inte behöva vara ensam i det här!! Vi människor är som flockdjur och behöver varandra. Du behöver ju förstås inte berätta åt alla samtidigt eller nåt, utan ta det lite i taget. Kanske du kan börja med att försöka öppna dig lite mera åt din man, om det är han som står dig närmast? Det är antagligen han som ser det mest också. Det behöver inte bli nåt stort samtal på en gång heller om du inte vill, utan du kan börja med att bara berätta mera i små doser om hur du mår just den dagen. Genom detta kan du visa att du vill vara öppen för en större konversation om han har frågor. Jag hoppas också att du kan be de närmaste i ditt liv om hjälp exempelvis med vardagssysslorna när det känns som kämpigast, så att du kan fokusera mera av din energi på att börja må bättre. Tänk så här – om din en nära vän mådde dåligt, då skulle säkert du också vilja hjälpa om du kunde?

Det kan hända att du matar dina skamkänslor med din tystnad. Jag kan inte säga säkert, men det kan eventuellt vara så att din skam kommer att lätta om du också börjar uttrycka mera vad du känner, och märker att det inte är så farligt som du tänkt dig. Saker som vi bara håller tyst inom oss tenderar att växa – speciellt känslor.

Det du kan göra själv just nu när det är som jobbigast är att bara försöka hang in there, försöka att på något vis uttrycka det du känner (ord, skrift, eller något kreativt), håll någorlunda rutiner på mat och sömn, och försök få frisk luft med jämna mellanrum. Försök att vara snäll med dig själv, såsom du skulle vara med en vän. 

Jag önskar dig allt gott, hoppas det vänder snart och att du kan få mera djuplodande professionell hjälp för dessa återkommande depressioner!

Kom ihåg att det inte är ett dåligt liv, bara en dålig period.

Kram, Kix