Självmordstankar

Hej, och tack för att du skrev.

Det är väldigt modigt av dig att berätta om något som känns så tungt. När man mår väldigt dåligt så är det ganska vanligt att man börjar tänka i de här banorna, och det kan kännas både skrämmande och ensamt, och INGEN ska behöva sitta med sådana tankar helt själv. <3

Det viktigaste jag vill säga till dig är: du behöver och förtjänar hjälp, och du ska inte bära de här tankarna ensam. Hjälp finns till just för sånt här, och man behöver inte skämmas eller tycka det är konstigt att prata om det fastän det kan vara obehagligt att öppna sig om det till en början. Du behöver inte berätta för dina föräldrar om du inte vill just nu (även om de flesta föräldrar nog VILL veta vad som händer i deras barns liv), men du behöver prata med någon vuxen som kan ge dig trygghet och stöd just nu. Ett bra ställe att börja är skolkuratorn, skolpsykologen eller skolhälsovårdaren. Du kan gå dit och säga något enkelt, som:
“Jag har haft jobbiga tankar och behöver prata med någon.”
Du behöver inte förklara allt på en gång – de är vana vid att hjälpa i såna här situationer.

Självmordstankar betyder oftast inte att man verkligen vill dö. Oftast betyder de att man har det väldigt jobbigt inuti och behöver avlastning, trygghet och någon som lyssnar. Det är mera situationen/känslan man befinner sig i som man vill bort från, inte livet i sig, men allt känns så överväldigande och man vet inte hur man ska göra. Men det finns hjälp att få! Det här går att må bättre från.

Och om tankarna känns starka eller du känner dig rädd för vad du kan göra, sök hjälp direkt, även om det är kväll eller helg. Då ska du prata med dina föräldrar (tro mig, i såna situationer vill de nog veta), fara nånstans där du är runt andra trygga människor så du inte är ensam, eller:

- Ring MIELI krisjour, info HÄR
- Mannerheims barnskyddsförbunds svenskspråkiga barn- och ungdomstelefonen nås på numret 0800 96116, måndag-tisdag mellan klockan 14 och 17 och onsdag-torsdag mellan klockan 14 och 20.
- Ring 112 om det känns akut och du är i fara
Det är inte överdrivet att be om hjälp, det är precis rätt sak att göra. Du är inte konstig eller svag, du behöver bara stöd, precis som många andra som mår dåligt ibland.

Ifall du i något skede börjar känna dig mera redo att öppna dig för dina föräldrar så kan du kanske göra det lite i taget, du behöver kanske inte nämna självmordstankarna direkt ifall det känns för obehagligt. Det går också att skriva ett brev åt dem där du berättar precis allt på en gång, och på så vis får det sagt utan att behöva säga det högt. Eller så kan du skriva ett meddelande exempelvis på whatsapp, och berätta där via. De känner antagligen redan på sig att det är något med dig som inte är som det varit förut, men vet inte riktigt vad som hör till ”vanliga tonårsförändringar” och inte, för det kan vara lite svårt att veta för en förälder ibland.

Du får alltid skriva in hit igen om du vill. Det finns också en anonym chatt som heter Ärligt Talat, där man kan chatta anonymt med handledare eller psykolog.

Kom ihåg – det är inte ett dåligt liv, det är en dålig period. Saker kommer att bli annorlunda, saker kommer att bli bättre, våga hoppas på det!

Många kramar,
Kix