Det känns som en konstant klump mellan magen och bröstet, den gör fysiskt ont. Jag mår lite illa av det känslan förstärks då jag ligger i sängen om kvällarna och ska sova. Jag ligger och vrider och vänder på mig, får inte tag i sömnen och känner mig betydelselös och fruktansvärd. Nästan genast då jag vaknar sköljer känslorna över mig och jag har svårt att göra något då de känns så betungande och så starka. Jag skulle beskriva dem som en känsla av att jag är hopplös, värdelös och inte betyder något för någon. Detta har pågått till och från några månader nu och jag tror det kan ha ett visst samband med att jag är arbetssökande/arbetslös men jag vet inte, för jag har svårt att greppa vad detta egentligen handlar om. Jag har inget mål eller mening med mina dagar utan sitter mest ensam hemma och känner mig överflödig. Jag försöker göra saker som jag tycker om att göra för att fokusera på annat och har försökt läsa på nätet vad som kan dämpa den här oron/ångesten. Motion, frisk luft, umgås med andra, äta bra. Jag har testat allt. Det är bättre då jag är tillsammans med folk men är jag ensam och försöker göra något kan det plötsligt skölja över mig igen – en tanke över att jag är värdelös och ingen behöver mig, jag fyller ingen funktion. Jag klarar snart inte av det här längre och har tänkt att jag borde söka hjälp. Ibland vill jag bara ha en stark tablett som stänger av alla dessa känslor, ibland vill jag bara ligga och sova för då känner jag ingenting.
Och så kommer skam- och skuldkänslorna. Jag sitter och har ångest och mår dåligt då jag egentligen har det så bra. Varje dag hör jag om människor som flyr från sina krigsdrabbade hemländer hit till Finland. Jag har det så mycket bättre än dem och jag borde inte klaga. Jag lever i ett tryggt land där jag kan gå ut hur som helst, fast jag är kvinna kan och får jag bestämma över mitt eget liv. Jag har mat på bordet och tak över huvudet. Jag har goda möjligheter till en trygg framtid och jag har en familj som hjälper mig med ekonomin då det behövs. Jag är inte ens i närheten av att bli hemlös. Jag har inga hemska sjukdomar, jag har bara så fruktansvärt ont i själen. Och det här ontet, ja vem har förorsakat det om inte jag själv? Då vill jag bara gråta för jag känner mig som en otacksam, bortskämd människa, som mina problem inte ens är riktiga problem. Jag klarar tydligen inte ens av minsta lilla motgång. Hur ska jag kunna gå till en psykolog och berätta hur jag mår då det inte ens känns som jag är berättigad till att känna såhär? Jag kommer börja gråta och gör det redan nu. Jag vet inte hur jag ska kunna se någon annan människa i ögonen och berätta hur dåligt jag mår och att jag inte riktigt vet varför men att det kanske är för att jag upplever mig själv som meningslös. Är detta ens ett vettigt problem att söka hjälp för, vad tycker ni? Jag vet ju liksom inte ens vad mitt problem är, bara att jag mår väldigt dåligt. Ni får vara hur ärliga som helst så slipper jag grubbla över detta längre.
Tack för att jag fick skriva av mig <3
Ungdomsinformatören Sanna svarar
Annica svarar
Hej, ursäkta att du måst vänta på ditt svar. Vi skickar till en annan expert, den första hörs inte av :/
Ljuvlig kommentar <3 Hoppas du står ut en liten stund till, för du kommer att få ett bra svar av vår fina expert.
Så där spontant och snabbt funderar jag att du skulle kunna få bra hjälp att hitta mening med livet och hitta vad du ska syssla med om du tar kontakt till någon av dessa: Föregångarna, Jobbcenter, eller After Eight. Du tar kontakt till den som finns närmast till dig.
Vi kan inte något åt våra tankar och funderingar. Det finns ingen som kan säga vad som är rätt eller fel. Men ibland behöver vi få hjälp att reda ut våra tankar så att vi inte börjar må dåligt av dem. Du behöver nu få hjälp med att få en rätsida på allt. Det var jätte bra att du tog kontakt hit till oss, vi finns till just för att ge råd och visa vägen vart man ska gå för att hitta rätt.
Många varma kramar och du få strax ett längre svar av vår expert.
Ungdomsinformatören Sanna
Hej kära Du!
Tack för ett beskrivande brev, som underlättar möjligheten till att ge ett relevant svar. Till att börja med vill jag genast säga att det är väldigt bra att Du tog kontakt. Inget problem är för "litet", och Du är fullt berättigad att känna som du gör. Det är inte egoistiskt som du befarar, utan tvärtom verkar du ha hjärtat helt på det rätta stället - Så du ska absolut inte vare sig skämmas eller må dåligt över hur du känner. Vad som är ett problem har ingen annan rätt att avgöra för Dig, utan allt du själv känner att är du lider av kan vara ett problem. Var och en kämpar med problem och motgångar i livet, det är snarare frågan NÄR än om.
Sedan är det är av stor betydelse att vi inte jämför oss med andra och nedvärderar vår rätt till att känna, t.ex. på grund av de svältande barnen i Afrika, för det finns alltid någon som har det värre. Och med logiken skulle ingen få ha rätt att må dåligt. Till och med miljardärer med ett till ytan perfekt liv kan må helt uselt. Alla har vi olika problem, och det som den ena rycker på axeln åt kan vara en orsak till depression för en annan. Det är viktigt att du lägger det på minnet, och låter de skuldmedvetna tankarna blåsa iväg!
Ångest i sig är inget onaturligt utan viss grad ett nyttigt beteende, en överlevnadsinstinkt som behövs för att varna oss och se till att vi gör rätt beslut. Men ibland går ångesten till överdrift och man känner hur det knyter sig i bröstet, och det är då man får lov att rycka in för att göra något. Du har redan funderat igenom din situation, och det är alldeles sant att alla omständigheter påverkar, så som till exempel sysslolöshet. Vidare berättar du att du försökt förändra situationen, utan resultat. Ändå är det oerhört bra och viktigt att du kämpar vidare med att upprätthålla de goda dagliga rutinerna, så att det hjulet hålls igång, så jag vill uppmuntra dig att fortsätta så. Det finns hopp, och saker du utöver det kan göra.
På basen av dina beskrivningar låter det som att det finns en allmän ångest där i bakgrunden. Sådant kan drabba vem som helst. Det kan förstås måhända finnas drag från GAD (General Anxiety Disorder)bmen det behövs närmare utredning för att kunna lägga någon klassifikation. Jag tror det som är aktuellt för Dig är att Du behöver är en ordentlig boost av din självkänsla. Böcker som jag kan rekommendera är "Mia Törnbloms samlade tankar om självkänsla" av samma författare, och "Fri från oro, ångest och fobier" av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung.
Jag vill uppmuntra dig starkt att prata om hur du mår med de närmaste och sist men inte minst en psykolog. Du har lika stor rätt som alla andra att göra det, och det kan ju hjälpa dig må bättre. Ge inte upp efter första försöket, såväl personkemi som tid spelar in. Fungerar det inte efter tre gånger med en psykolog, är det bara att kolla efter en annan. Även de professionella har så olika förutsättningar att hjälpa i olika fall. Och, det är ju helt på Dina villkor och Vad Du vill som är viktigt.
Gör gärna upp en handlingsplan till pappers där du antecknar en konkret målsättning och sätt igång en process med dig själv i syftet att Du ska må bra. Ta en sak i taget och förbered dig på att det kan att ta tid, men du kommer att må bra igen.
Något som kan skänka sinnesro är mindfulness ifall du inte redan försökt med sinnesnärvaro? Utöver det är avspänning inklusive andningsteknik i de flesta fall till stor hjälp.
Hur man andas är väsentligt, och i tillstånd av oro sker en stressad andning högt uppe i bröstkorgen med små korta andetag som triggar upp obehaget ytterligare. Andas alltså djupt, genom magen, så att magen är den som rör sig istället för bröstkorgen. Du kan långsamt räkna från ett till tre vid både in- och utandning, och lägg gärna respektive hand på bröstkorgen och magen för att följa med att magen höjer sig mer än bröstet.
Positivt med en ångestladdad situation är att den går över, håll det i tankarna och känn hur känslan efter en tid mattas av. Kroppen orkar inte vara i så kallat larmtillstånd särskilt länge, och efterhand minskar graden av ångesten automatiskt. Du kan fråga dig själv hur stor ångesten är just nu på en skala mellan 1 och 10, och efter en stund fråga dig igen för att se om den minskat. Larmtillståndet aktiverar kroppens försvarssystem, och de kroppsliga symptomen såsom tryck på bröstet är en del av dem. Ångestens symptom i form av såväl kroppsligt som psykiskt obehag är inte i sig farliga, och det är bra att lägga på minnet det faktum att du inte skadas värre än att det är väldigt obehagligt.
Man blir ju aldrig helt av med ångest och oro eftersom det är en naturlig mekanism, men man kan hålla dem i schack med dessa tekniker.
Känsla av mening skulle vara oumbärligt att hitta, det är en viktig byggsten i orken att fortsätta. Fundera vad som är viktigt för just Dig? Vad som ger livet mening och gör det betydelsefullt är olika från en individ till en annan. För en del handlar det om att få vara med sina nära och kära och göra saker man får en bra känsla av. Andlighet och/eller tro, fyller ett tomrum för många. En uppgift här i livet är viktigt för att man inte ska känna sig värdelös. I dessa dagar med lågkonjunktur är det inte det lättaste att hitta jobb, men jag vill uppmuntra dig att inte ge upp på den fronten heller. Kanske du till att börja med kan göra något frivilligarbete eller väntjänst, inom församlingen eller olika föreningar och liknande? Eller har du måhända idéer till ett eget företag? Utveckla dem och skissa upp en så kallad goal map, där du gör en tidslinje som illustrerar vad du vill få gjort och göra.
En punkt i kartan kunde vara "Tycka om mig själv" varvid du skriver tillvägagångssätt, där Du skriver ner stärkande mantra. Uppmärksamma vad du säger till dig själv? Det mesta negativt och signaler om att du inte duger? Byt ut dessa meningar och säg till början rent mekaniskt till dig själv: Jag är suverän och värdefull, jag duger precis som jag är. Dessa blir dina uppmuntrande mantran, som med tiden kommer att få fotfäste i både tankar och känslor. Det vi tänker tror hjärnan på.
Vill du läsa lite mer om tankarnas kraft och terapi kan du gå in och läsa på min blogg www.samtalsterapi.fi.
Jag tror starkt på att du snart börjar må bättre, Du är värdefull och ska få må bra! Du kommer att klara det, ge inte upp! Varma hoppingivande tankar,
Annica Wahrman
3 Kommentarer
m 30/09/2015 3:23pm (10 år sen)
Hej! Ville bara säga att jag blev rörd av din berättelse, jag känner igen mig en del även om jag inte känner så där just nu. Du verkar förresten väldigt bra på att skriva! Kanske är du, som jag, en person som funderar mycket kring livet och som tycker om att skriva om allt möjligt. Det känns som att vi skulle komma bra överens :)
jagsomskrevfrågan 05/10/2015 9:51am (10 år sen)
Tack så hemskt mycket för att du tog dig tid att skriva kommentar, det värmde verkligen :) Jag funderar väldigt mycket, det är sant. Kanske lite för mycket än man borde egentligen. Jag har läst/hört någonstans att det bara är smarta människor som får ångest, det är ju alltid en tröst. Jag tror också att vi skulle komma bra överens, skönt att få prata med någon som har gått igenom samma saker eller känt liknande. Kram på dig!
jagsomskrevfrågan 13/10/2015 9:04pm (10 år sen)
Hej! Ville bara passa på att kommentera och skriva tack för ett svar så att ni vet att jag läst <3 Jag var inne och kollade varje dag efter svar efter att jag skrev frågan och såg det också samma dag som ni svarat. Det känns lite bättre nu, jag ska kopiera ert svar och sätta in det i en mapp på min dator så jag kan plocka fram det och läsa det då jag känner att jag behöver. Jag blev också intresserad av böckerna, ska nog gå och göra en reservation till biblioteket någon dag :) Och ta mod till mig och boka tid hos en psykolog. Åtminstone ETT besök måste jag våga, det är så läge för det just nu. Jag kämpar vidare varje dag och hoppas på att en dag få se någotslags ljus i min framtid. Hoppas också att du som kommenterade så fint (och alla andra som mår dåligt) tar mod till sig och söker hjälp när det känns just så här som det gör för mig nu, att man helt enkelt inte mäktar med allting. Kanske vågar vi söka hjälp tillsammans? KRAM
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar