Problem med psyket

Hej!

Tack för din fråga och för att du vågar skriva så öppet om något som verkar ha gjort ont under en väldigt lång tid. Jag får känslan av att du har kämpat med det här i flera år, samtidigt som du försökt hålla det dolt för människorna omkring dig. Det måste bli otroligt ensamt att må så dåligt inombords och ändå känna att du behöver visa upp en fasad, som om allt är bra.

Det första jag vill poängtera är att du behöver inte ha ett utåt sett perfekt begripligt skäl till att må dåligt för att ditt mående ska vara värt att ta på allvar. Du behöver inte vara fattig, sakna familj eller ha ett liv som ser svårt ut utifrån. Psykiskt lidande fungerar inte som en tävling där den som har ”flest och synligast problem” har störst rätt att få hjälp. Du kan ha människor omkring dig, ha saker att vara tacksam för och ändå känna ett lidande i din vardag. Det finns så många andra saker som inverkar. Exempelvis hjärnans kemi (som vid obalans kan leda till depression – oavsett hur livet ser ut utåt), olika neurologiska orsaker (du nämner själv adhd eller autism), eller helt enkelt bara att ”mindre” motgångar i livet har lagt sig hög på hög och det med tiden helt enkelt har blivit för mycket (att bära på själv). Ibland kan det också vara någon händelse(r) från när vi varit små, som påverkat oss mera än vad vi kanske tänkt för att det vid en första anblick kanske inte ser ut som trauma. Sen är vi människor också som individer helt enkelt också olika motståndskraftiga mot olika typer av utmaningar.

Du berättar att det här började redan när du var omkring 12 år, att du började skada dig själv som 13-åring och att du senare blev groomad av en vuxen kvinna när du var 14. Det redan säger att det fanns mycket i en tidig ålder som du skulle ha behövt hjälp med då, för att ett barn inte ensamt kan förväntas hantera en avancerad typ av känsloreglering.

Jag vill för säkerhets skull här också påminna dig om att ifall en 20-årig person utnyttjade din tillit eller manipulerade dig på det sättet när du var 14, så var det den vuxnas ansvar. Det låter som att du redan vet att detta inte var ditt fel – men jag vill återupprepa - det var inte ditt fel. Du förtjänade att bli bemött med respekt och trygghet. Sådana erfarenheter kan påverka hur man ser på sig själv och andra, och hur trygg man känner sig i relationer, även långt efteråt. Jag är ledsen att du behövde gå genom en sån grej.

Det låter som att du ofta har en mask på utåt när du umgås med andra, och på sätt och vis ”automatiskt” speglar människorna runtom dig enligt vem personen och situationen är. Speciellt ifall du kanske har något som lutar mot adhd eller autism så är det här väldigt vanligt – det blir lite som en sorts överlevnadsstrategi, och för vissa kan detta börja redan i ung ålder. Men det är också något man kan börja göra om man överlag inte känner att man riktigt passar in, eller om man har en rädsla för att inte passa in. Det blir väldigt utmattande i längden dock, att hela tiden ha känselspröten utåt för att det sociala samspelet ”ska bli rätt”. Att försöka lista ut hur man borde bete sig, vad man får visa och vilken sida av sig själv som är mest accepterad. Man kan till slut bli så van vid att anpassa sig efter andra att det blir svårt att ens veta vad man själv känner eller behöver.

Jag vet inte om det är precis så du upplever det, men om något av det ovanstående känns bekant vill jag påminna dig om att du behöver inte förtjäna din plats bland andra genom att vara en viss version av dig själv. Du är värd att bli accepterad också när du är tyst, obekväm, ledsen, annorlunda, awkward, eller inte orkar hålla uppe fasaden.

Jag förstår att du vill bli utredd för ADHD, autism, depression och kanske annat. Det låter som att du inte bara vill ha en diagnos, utan kanske främst också vill förstå dig själv: varför du känner dig annorlunda, varför det sociala kan kännas svårt och varför du har mått så här så länge.

Det är fullt rimligt att vilja få svar. Samtidigt går det inte att avgöra genom ett meddelande om det handlar om ADHD, autism, depression, följder av svåra upplevelser eller en kombination av olika saker. Flera olika tillstånd kan också ge liknande upplevelser, och det finns hjälp att få oavsett vilken förklaring som passar bäst.

Att dina föräldrar säger att de skulle ha märkt autism när du var yngre betyder inte att du måste släppa frågan direkt om du ändå känner att DU har en misstanke som du skulle vilja utreda. Människor fungerar olika, och hur svårigheter märks kan variera. Du behöver inte själv bevisa för din omgivning att du har en viss diagnos innan du ber om en professionell bedömning.
(Dessutom vill jag passa på att inflika att exempelvis autism kan vara ärftligt – alltså att eeeeventuellt så är ens föräldrar inte alltid den bästa måttstocken för vad som är ”normalt” eller inte – för det kan hända att de har nån nivå av samma sak själv, och eftersom de då har levt med det hela livet så kan de anse det som normalt eftersom det är det för dem men inte för samhället i stort. Säger inte att det nödvändigtvis är såhär i ditt fall – men jag har hört om flera fall där föräldrar bara beskrivit symptom exempelvis som ett ”släktdrag”.)

Du skriver att du kan inte och vill inte prata med någon om det här - men jag vill ändå rekommendera att du kontaktar skolhälsovården, skolkuratorn eller skolpsykologen, alternativt vården. Be om hjälp för HELA ditt mående, inte enbart en utredning för en viss specifik sak som du misstänker. De behöver veta bredden av det för att kunna ta reda på mera, exempelvis om där finns nån diagnos i bakgrunden. Berätta om ensamheten, nedstämdheten, att du började skada dig själv, gärna också om det du varit med om på nätet, och att du ibland får suicidala tankar. Du behöver inte själv veta på förhand vad dina problem betyder eller bottnar sig i för att kunna berätta om det och få hjälp för det, de är professionella och ska veta vilka frågor de ska ställa till näst. Du har rätt till hjälp. Vi människor är flockdjur och det är inte tänkt att vi ska fixa allt själva. Det är ingenting som är skamligt eller så med att man mår dåligt, likadant som det inte är skamligt att söka sig till vård ifall man har brutit ett ben. Vissa saker ska man helt enkelt inte behöva ta hand om själv.
Och om det känns omöjligt att förklara muntligt kan du visa dem det du har skrivit här. Du har redan lyckats sätta ord på mycket.

Du berättar att en kommentar från din mamma om ditt hår triggade dig till att tänka suicidala tankar, även om du skriver att du inte tänker göra det. Jag antar att detta inte är första eller sista gången som du har tänkt liknande tankar. Ibland när allt känns riktigt dåligt så idéen om självmord som en ”lösning” börja komma krypande. Det handlar väldigt sällan om att man faktiskt skulle vilja dö, utan mera om att man inte mera orkar leva under samma omständigheter som man gör just nu. Men det fina i kråksången är just det – ens omständigheter GÅR att ändra! Det behöver inte alltid vara så här.

Jag vill inte få dig att känna dig dömd eller missförstådd, men jag vill heller inte gå förbi att du nämner självmordstankar fast du skriver att det inte är något som du aktivt planerar. När en till synes liten kommentar leder till så starka tankar kan det vara ett tecken på att man redan är så överbelastad att det knappt finns någon marginal kvar för fler jobbiga känslor. Det betyder inte att du är löjlig, svag eller överdramatisk, utan att smärtan har blivit för stor att hantera ensam och du känner dig ”done with it”.

Även om du inte tänker agera på självmordstankarna just nu förtjänar du att få hjälp med dem, för de kan kännas skrämmande och jobbiga att ha. Jag vill därför återigen be dig att berätta för en trygg person om hur allvarligt det har blivit.

Om du känner att du riskerar att skada dig själv, eller blir osäker på om du kan stå emot tankarna, ska du inte vara ensam med det. Gå till en annan person och berätta att du behöver hjälp att hålla dig trygg. Du kan också ringa MIELIs svenskspråkiga kristelefon på 09 2525 011, den är öppen måndag och onsdag kl. 16–20 samt tisdag, torsdag och fredag kl. 9–13. HÄR finns en länk om du vill läsa mera om den. Ifall du hellre chattar om dina känslor så har Ärligt Talat en anonym chatt, länk HÄR. Vid omedelbar fara kan man ringa 112.

Jag önskar att du kunde se att det finns en skillnad mellan att vara annorlunda och att vara fel. Just nu kanske du jämför dig med andra och undrar varför sådant som verkar komma naturligt för dem känns så komplicerat för dig. Men du ser oftast bara den sida av andra som de visar upp. Du vet inte alltid vad de brottas med bakom sina egna fasader. Målet behöver inte vara att bli exakt som alla andra. Målet kan vara att må tillräckligt bra för att kunna vara mer dig själv, ha relationer där du inte hela tiden behöver spela en roll och kunna känna glädje utan att behöva låtsas.

Du behöver inte heller lösa hela frågan om vem du är vid 17 års ålder. Du får utforska dig själv, få hjälp att förstå dina behov och ändra uppfattning längs vägen. En utredning kan vara ett sätt att få bättre förståelse för hur du fungerar, men det är inte ett slutgiltigt svar på vem du är som människa.

Du har redan kämpat länge. Nu behöver nästa steg inte vara att kämpa ännu hårdare ensam, utan att låta någon hjälpa dig att bära en del av det här. Att be om hjälp är inte att misslyckas med att klara livet. Det är ett sätt att ge sig själv en verklig chans att få det bättre.

Det som du ändå KAN göra själv just nu, är att ta hand om dig själv enligt bästa förmåga. Försök håll någon sorts mat-och-sov-rutiner, motionera lite nu som då (behöver inte vara något galet mycket, nån promenad här och där räcker långt), gör något kreativt ibland (lyssna på musik, skapa musik, måla eller rita, pyssla eller snickra), se till att få lite social stimulans nu som då – och skriv hemskt gärna någon typ av dagbok/journal. Det behöver inte vara något avancerat, men det har visat sig i undersökningar att det att skriva kan vara ett väldigt effektivt sätt att få ut sina tankar och känslor på. Speciellt viktigt kan det vara om du upplever att du inte riktigt har någon att prata med om vissa ämnen.

Dessa saker i ovanstående stycke löser självklart inte alla dina problem sådär bara ”poff”, men det är sånt som är värt att tänka på för att hålla vardagen någorlunda i styr även när det känns jobbigt.

Ta hand om dig, håll ut, våga sporra dig själv att prata om det du känner iaf liiiite mera, och våga tro på att det kommer bli annorlunda och även du kommer att hitta din flock <3

Kram, Kix