Snus

Hej Gg!

Nu har du fått vänta lite på ditt svar och vi är ledsna för det. Hoppas du orkat hålla ut <3

Ja, det är tungt när det blir så där som du beskriver det. Det är så fint av dig att du bryr dig om din pappa och hans hälsa, föräldrarna är ju nästan det viktigaste vi har och det är klart att vi vill att de ska må bra och alltid finnas där för oss. Om det då sen innebär att VI måste förändra något i deras beteende så att DE ska må bra så vill vi göra det.

Men vet du, när det kommer till de allra flesta sakerna här i livet så kan vi inte förändra andra. Det måste de göra själva. Din pappa verkar nog vara beroende av snuset, eller rättare sagt av nikotinet, och ett beroende är svårt att bli av med "så där bara". Som nikotinberoende (och alla andra beroenden också) funkar, så känns det som om han bara BEHÖVER nikotinet för att fungera som människa. Det gör han naturligtvis inte, men hjärnan tror det. Kroppen behöver nikotin. Om den inte får det så blir han kanske sur och gnällig - för att inte tala om de fysiska abstinensbesvären som kommer när man försöker sluta snusa/röka/dricka kaffe/vad det nu är...

Men det GÅR förstås att sluta. Det är helt upp till personen som gör det. Envishet och en hel del motivation behövs, och sist och slutligen måste allt det komma från en själv. Din pappa måste alltså själv förstå att det bästa för honom skulle vara att sluta snusa.

Så vad kan du då göra? Nå, det du kan göra är att prata med honom. Lugnt och sansat, utan att "klaga" på honom. Berätta hur det känns för DIG när han snusar, berätta vad DU är rädd för att ska hända honom, ös ur dig allt som hans snusande får dig att känna. Då vädjar du nämligen till hans känslor istället, och det är i allmänhet ett bra sätt att påverka folk på. Få honom att börja fundera över vad hans beteende gör med dig och din familj. Han vill helt säkert att du ska må bra och vara glad och nöjd när du är hemma, inte att du ska gå runt och känna som du gör. Det lönar sig att försöka få din mamma med på din sida också, snacka ihop dig med henne och fundera på vad ni kunde säga till honom. Du skriver att du och din mamma har sagt åt honom att sluta, men det verkar inte räcka med det. Sätt er ner med honom och prata allvar. Berätta att ni lovar att peppa och finnas där för honom när det blir jobbigt. För jobbigt kommer det säkert att bli för honom. Det kan hända att han inte kan sluta direkt, bara ta bort snuset direkt, utan han kan behöva "trappa ner": snusa mindre och mindre varje dag för att till sist sluta helt.

För vet du, att gömma hans snusburkar är bara en kortsiktig lösning tyvärr. Ett beroende försvinner inte fast hur man skulle försöka gömma undan det. Men det är helt förståeligt att tänka så när man bara så gärna vill att något ska FÖRSVINNA.

Vännen, hur mår du av det här på riktigt? Har du pratat med någon om det? Det skulle vara viktigt att du inte går omkring med dina rädslor själv. Din mamma verkar ju åtminstone veta att du vill att han ska sluta, kan du kanske prata med henne också om hur du mår? Såna här känslor behöver du absolut inte bära på egen hand, kom ihåg det. Försök att prata med någon som känns trygg och varm och som bryr sig om dig <3 Det känns ledsamt för oss att veta att du måste gå omkring hemma och känna dig orolig för det här, hemmet ska ju vara en trygg plats där man kan koppla av, vara sig själv, vara trygg och lugn.

Hoppas att något av det här kan vara till hjälp. Ta hand om dig fina!! Kraaaaaaam
från storasyster & sommarjobbare Angelica och ungdomsinformatören Sanna