Uppochner vänt liv, känner mig deprimerad

Hej Blablabla!

Voj vännen, vad jag skulle vilja krama dig nu och säga att det är okej att gråta och bli arg och att du är alldeles tillräckligt bra bara genom att vara dig själv. <3

På riktigt, det där sista är något som man idag får höra ideligen: "Du duger som du är", "tyck om dig själv", "stärk din självkänsla" osv... Men det är svårt att övertyga någon om hur sanna alla de här sakerna är. Det är en insikt man måste få själv, det där ahaa-ögonnblicket när man inser att hej, jag är inte perfekt, men det är helt okej. Jag inte bara duger precis sådan som jag är, utan jag SKA vara precis just så här. Försöker jag vara något annat, så är det ju fejk! Och inget säger att alla andra är bättre än jag, inget säger att de skulle vara mera värt än vad jag är.

Se, ofta är det just jämförelsen som tar kol på vår självkänsla, som får oss att känna oss värdelösa. "Everybody is a genius. But if you judge a fish by its ability to climb a tree it will live its´whole life believing that it is stupid." Albert Einstein. [ung. Alla är genier. Men om du bedömmer en fisk enligt dess förmåga att klättra i träd, så kommer fisken att leva sitt liv i tron att den är dum i huvudet]. Just nu är saker som betygen, dina kläder, hur snygga ögonfransar du har, vilken telefonmodell du har, vem du är kompis med, vilken sport du utövar eller vem du dejtat sådana saker som används som måttstock i många österbottniska högstadier idag. Du kan inte lyckas få 10 poäng på alla de där sakerna, för INGEN är perfekt. Och om man inte får poäng för hur bra man sjunger stämmor när man sjunger med till Sias låtar? Eller för hur snällt man tänker om sina klasskamrater som de inte hör? Eller att ingen i hela världen har exakt ett sådant leende som du har och som en speciell kille en vacker dag kommer att falla för?... Det kommer alltid att finnas någon som är bättre på finskalektionerna, som är snyggare, som är mer populär, som är charmigare osv osv osv än du. Så om du alltid strävar efter att vinna, vara den som är mest av en viss sak, så kommer du alltid att vara besviken på dig själv. Då kommer du alltid att känna dig värdelös.

Men det är ju du själv som bestämmer om du är värdelös eller inte. Det är bara du som kan säga det. Det är ju du som besluter om du förlorar eller vinner i jämförelsen med någon annan - ja om du över huvudtaget ska jämföra dig med just den och den människan. Bara du själv kan säga "jag är värdelös". Eller välja att INTE säga det. Och mycket troligt: skulle dina kompisar sätta ett värde på dig, så är det högst sannolikt högre än det värde du sätter på dig själv. De kanske till och med är avundsjuka på någon viss detalj hos dig. Vi är ofta själva vår värsta kritiker, vår egen värsta fiende och är elakast med oss själva. Vi säger saker åt oss själva inne i skallen som vi aldrig nååågonsin skulle säga åt en kompis - eller står du och tjatar på din bästis om hur värdelös, ful, fet, misslyckad, tråkig osv hon är? Nä, så sluta hacka på dig själv med sådana ord!

Så det är ett gott råd i alla fall: var noga med vad du säger åt dig själv, för du kommer att börja tro på det. Säger du goda och positiva saker om dig själv, så banne mig, jag lovar, du kommer att börja tro på det också!

Men för att återgå till känslan av att vara värdelös. Det är så lätt att säga "men sluta jämföra dig med andra", betydligt svårare att faktiskt sluta med. Jämförelsen är ju också så man lär sig, genom att se hur andra gör och försöka göra likadant, och jämförelsen sporrar en att bli bättre. Men måste du tävla mot andra hela tiden? Måste du bli bättre eller tillräckligt bra hela tiden? Är livet faktiskt hela tiden en tävling? Och är det så himla hemskt att ligga mitt i klungan i mitten av tävlingen - duger du inte om du inte får minst en medalj? Var det inte tillräckligt bara att vara med, uppleva racet, njuta av själva aktiviteten? Leva? Eller om man jämför med att sljunga: måste du sjunga vackrast, eller kan du njuta av själva sjungandet, av hur det känns i själen?

Det är det här som självkänsla handlar om. Och självkänslan kan man alltid jobba på, förbättra, stärka - för den är inte helt beroende av självförtroende, framgång, att vinna, att ha pengar och resurser nog att tävla med osv. Självkänslan är din egen och den gör du vad du vill med - men ids nu inte förstöra för dig själv åtminstone. Mobba inte dig själv.

Och i självkänslan ingår att acceptera - eller åtminstone tolerera - alla möjliga bitar av sig själv. Okej, så just nu är du i en period då du blir lätt arg och gråter ofta och mycket. Vännen, högst troligen är det helt normalt i sig, inget du måste sätta en psykologisk diagnos på. Allt psykiskt illamående betyder inte psykisk sjukdom. Man kan må skit psykiskt utan att det absolut betyder depression. Att vara upp-och-nervänd, ur balans, deppig och besviken och frurstrerad på livet hör till LIVET! Det går i vågor - fast vi "håxar" (inser) ju inte alltid att vi är uppe på en topp när allt känns bra och livet ler. Vi märker oftast skillnaden först när vi är nere i vågdalen, precis som att vi inte håxar att vi är friska förrän vi blir förkylda eller har magknip eller liknande fysiska krämpor. Vi är heller inte direkt uppfostrade att dels leva förebyggande när det gäller psykiska vågdalar, så där som vi är uppfostrade att ha varmt om fötterna och äta C- och D-vitamin för att förebygga förkylningar. Psykiskt behöver vi förebygga dåliga tider genom goda vänner, skratta så vi gråter, lyssna på riktigt bra musik, gå långa promenader, prata djupt med morsan (eller annan medmänniska), leka med hunden - och det är precis så här vi också "botar" de sämre dagarna. Det är så här vi klättrar uppåt igen ur den djupa vågdalen.

Alla människors liv går i vågor, men när man levt ett tag är det lättare att se alla de vågtoppar och vågdalar man redan gått igenom i backspegeln och ha tillförsikt om att även den här vågen svänger nog den också. Sedan finns det ju vågor i det psykiska måendet som beror på annat också. Både känslor som orsakats av yttre omständigheter, som sorg för att någon dött, osäkerhet för att man mobbats, blåmärken på hjärtat för att man dumpats av pojkvännen osv. De går över, de också, men de kräver kanske sin kunskap, erfarenhet och metoder för att läka, för att ta sig uppåt toppen igen. Och så finns det sådana som är hormonella, som puberteten, graviditeter och PMS. Tider då våra kroppar genom hormonerna ger oss snabba humörsvängningar, då alla känslor tenderar att bli starkare än "normalt", då vi kanske överreagerar eller är överkänsliga eller är lättsårade - jämfört med det som vi nu själva anser vara normalt i alla fall. Personligen är jag allergisk mot att tala om över- och andra ord som på något sätt menar att det vi känner tex dagarna före mensen eller i till och med månader och år under tonåren skulle vara "onormalt", avvika från normen. Varför skulle vi inte få börja tex gråta lätt när vi är unga? Varför skulle vi inte få bli extra lätt arga dagarna före mensen? Det är inte farligt och det är verkligen inte onormalt, eftersom de allra flesta av oss känner av hormonella förändringar på något sätt. Och om det är fler som känner så här än som inte känner så här, så...

Oavsett, det låter klyschigt och som en gammal vis kärring att säga att kanske dina humörsväningar nu beror på att du är mitt i puberteten och dina hormoner leker tornado i din kropp. Men poängen är att det inte är något farligt. Du är knappast sjuk bara för att du känner dig nedstämd. Visst, om du verkligen börjar lida av det här, om du aldrig har bra perioder eller inte ser att det börjar ljusna och du känner att du kommer närmare toppen på vågen: DÅ ska du söka hjälp. Sjukdomen depression är allvarliga saker och ofta kan man lindra den eller till och med helt slippa undan den om man i ett tidigt skede får vård för den. Det jag ville säga med allt det här är kanske att var inte så snabb att diagnostisera dig själv med en allvarlig sjukdom - för även det kan bli en självuppfyllande profetia. Att om du tror att du är psykiskt sjuk, så förmår du dig själv, mer eller mindre omedvetet, att faktiskt BLI sjuk. Redan bara att tänka på det som en normal vågdal som inte kommer att vara för evigt gör det mycket lättare att "bota" sig själv genom goda kompisar och sköna stunder som är som balsam i själen.

Så mitt råd, vännen, är att först åtminstone pröva med konsten att göra saker du själv mår bra av. Skippa de negativa och kritiserande tankarna om dig själv så mycket du bara kan, byt ut dem mot positiva och tjata med de goda tankarna tills du börjar tro på dem. Umgås med sådana människor som gör dig glad och gör sådana saker som du finner meningsfulla och givande. Ett konkret exempel: nu när du kommer hem från skolan så ta bästisen under armen (i nödfall morsan) och så går du ut i vinterlandskapet och njuter av hur fint det är, hur frisk luften känns i lungorna, hur skönt det känns i benen när blodet cirkulerar och de får röra på sig, hur hög himlen känns och hur bra du ändå har det <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott