Självskadebeteende

Hej!

 Tack för din fråga, jag är glad att du tog kontakt och ställde den. Jag är ledsen att höra att du mår dåligt och att du har sökt hjälp men inte känner att du fått den hjälp du behöver. Det låter som en bra idé att gå till skolpsykologen. Man ska inte behöva må så som du mår och det vore viktigt att du får hjälp både med panikattackerna och självskadebeteendet. 

 Du skrev att du skulle vilja berätta åt skolpsykologen om självskadandet men att du är rädd att hon kommer att säga till dina föräldrar. Skolpsykologen har tystnadsplikt, och i princip får hon inte berätta vidare det du berättar åt henne. Det finns dock vissa undantag, om det finns fara för din hälsa och liv, och i det här fallet är det en bedömningsfråga som din psykolog måste ta ställning till. Även om hon får reda på att du självskadar så betyder det inte per automatik att hon känner att hon behöver berätta åt dina föräldrar, det beror på hur omfattande självskadandet är och hur orolig hon känner sig för dig. Om hon är så pass orolig för dig att hon känner att hon behöver prata med dina föräldrar, så kommer hon att berätta det för dig, och hon kommer antagligen också att gå igenom med dig vad hon kommer att ta upp med föräldrarna i så fall. Tyvärr kan jag inte ge dig ett klarare svar än så. Om du vill så kan du också fråga din psykolog hur hon brukar göra i sådana situationer, om hon får reda på att någon självskadar. Kanske det skulle hjälpa dig att våga berätta om din situation till henne. 

 Jag vet att det kan kännas skrämmande, men jag hoppas att du vågar berätta för henne hur du mår och vad som är på gång. Det är lättare att få hjälp om du är ärlig, så att du faktiskt kan få den hjälp du behöver. Som jag skrev tidigare så ska man inte behöva må som du mår, och det är viktigt att du inte lämnar ensam, utan att du får hjälp så att du kan börja må bättre. 

Önskar dig det bästa, lycka till!

Varma hälsningar, 

psykolog Camilla