Jag tycker det är jätte jobbigt att min mamma jämt rotar och spionerar vad jag gör.
Min mamma rotar även vad jag återvinner eller slänger. Men även sånt som jag vill skänka till välgörenhet. Hon har väldigt svårt att släppa taget om prylar. Men även som är mina. Jag är faktist 20 år, då får jag väl bestämma över mitt liv??
Hon har redan massa prylar, så de inte finns plats. Men ändå vill hon ha mer och mer!!!
Sen påstår hon att jag inte kan "ta hand om mig själv"!
Fast jag städar och har det bättre ordning än henne. Så skyller hon på mig, fast vi var överens om att hon tar hand om köket och jag tar hand om badrummet. Men så skyller hon på mig att disken inte ser bra ut. Fast det var hennes uppgift!
Sen skriker hon på mig jämt! Fast till sånt jag är helt oskyldig till! Jag har sagt till, på vänlig sätt.. Men hon avbruter med att skrika.
Jag har skrivit till er förut, men era tips hjälpte inte!
Jag skulle flyttat hemifrån om jag hade råd!
Jag har tänkt hur det är för henne. Men kom fram till att jag har det jobbigare. Jag vill plastbanta mitt rum, men näää. Hon beslag tog plastleksakerna (fast de börjar ruttna) och samma kasse med kattsand bajs i. Och sen låter hon det vara i köksskåpet.. Sååå ofräsht!! I veckor!! Hon påstår att jag kommer att "ångra mig"! Men plastleksakerna ger mig bokstavligen marddrömmar!!!!!!!!!!! Jag läste att plastleksakerna för 2008 innehåller farliga gifter!!
Om jag vill skaffa barn i framtiden, så vill jag inte riskera att hen får i sig gifter!!
Sen bryr hon inte att jag lider av kvalsterallergi, inte ta hänsyn till. Help

Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej Help!
Vet du, för en oberoendes och objektivs öron låter din beskrivning över din mammas beteende nog som att hon kan ha det lite tungt och ansträngande psykiskt nu. Att exempelvis ha så där svårt att göra sig av med saker kan tyda på ett boehov av att på olika vis försöka behålla kontrollen över sitt liv och hem, vilket då kan bottna i någon form av osäkerhet. Har hon månne någon att gå och prata med (professionell, tex psykolog)? Det skulle säkert hjälpa henne, så kolla vilka möjligheter hon har till det. Börja till exempel med att kolla med dem som ordnat det som du skrev om i hemliga rutan. De kanske också ser vilka utmaningar hon har just nu och varifrån det då skulle finnas möjlighet till stödinsatser?
Jag hoppas att även du får stöd, råd, tröst och möjligheter att prata igenom ditt vardagsliv också via det som du också skrev om i hemliga rutan. Det är tuffa saker du går igenom, och då kan också helt vardagliga små motgångar tära på energireserven och göra att allt känns tyngre, så se till att du ber om hjälp så att du själv orkar. Det kan även löna sig att försöka tänka att just nu har du stora grejer på gång, så kanske de mindre grejerna, som att plastbanta, kan vänta lite? Om man borde "välja sina strider" för att överhuvudtaget orka, så kanske en genomgång av dina prioriteringar, av vad som verkligen behöver din energi nu och vad du bara kan lägga på hyllan för en stund, tolerera tillsvidare eller acceptera som nödvändigt ont ett tag?
Att det kan vara knepigt att bo ihop, mor och vuxen dotter, är i sig inget ovanligt. Dels för att det är en knepig process i sig att barnet växer upp och relationen därför förändras hela tiden och dels för att det överlag kan vara svårt för två vuxna personer att komma överens under samma tak. Man kan ha så olika viljor och åsikter om hur hemmet borde fungera och det kan ofta vara svårt att kommunicera sakligt och logiskt med varandra då. Står man varandra nära kanske man inte beter sig som om det vore tex en väninna, utan känslorna tar över förnuftet och det kanske lättare blir bråk, gnäll eller "barnsligheter", eller så kanske gamla konflikter blandar sig i gång på gång. Därför behöver man nu som då diskutera sig fram till vilken relation man ska ha (tex efter att dottern tagit ett nytt utvecklingssteg), men kanske på ett djupare plan är vems tur det är att dammsuga. Så prata, prata och prata. Din mamma ska nog också klara av det utan att skrika, hon är vuxen.
Ledsen att jag inte kunde hjälpa mer än så här, men mitt råd är som sagt att söka obejektiv och oberoende hjälp i det här skedet av era liv, så att ni får stöd och råd framåt.
Kram, Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar