Dom håller alltid med lillebror

Hej!

Jodu, det här med "orättvisor" mellan syskonen och hur de behandlas av föräldrarna är en hel vetenskap. Det finns massor av psykologisk forskning, böcker, sajter - till och med gamla myter - om barnens respektive ställning i familjen tex om de är förstfödda flickor, mellanbarn, pseudo-tvillingar osv. Men en "grundregel" när det gäller storasystrar är i alla fall att de bland annat har högre förväntningar på sig av föräldrarna att vara duktiga, snälla, förståndiga, mogna, ta hänsyn till och ha förståelse för småsyskonen och klara sig snabbare själva. Dessutom brukar föräldrarna ha hårdare regler för de äldsta barnen och framförallt med flickorna än med de yngre barnen. Sedan brukar det vara skillnad mellan döttrar och söner - tyvärr, fastän hur "modern" uppfostran föräldrarna än anser sig ha. Sönerna brukar tillåtas mera tex aggressioner, surande, krävande och lathet och de "servas" i högre grad än flickorna. Just att bli skjutsad hit och dit är ett typiskt exempel, men även att inte förväntas laga mat åt sig själva, sköta sina egna läxor eller gympapåsar som ska med till skolan, att mamma fyller i sommarjobbsansökan osv.

Ofta så faller föräldrarna alltså i de här klassiska fällorna helt omedvetet, "det bara blir så" att de gör mera för lillebror samtidigt som de förväntar sig mera av storasyster. Så att uppmärksamma dem på det här är det första du ska göra. Det finns nog inga föräldrar som VILL behandla sina barn orättvist och ge den ena fördelar - de strävar garanterat efter att älska båda lika mycket, ge båda lika mycket uppmärksamhet, serva lika mycket osv. Det kan hända att när du påminner dem om att de beter sig orättvist, så får de dåligt samvete. Folk som får dåligt samvete kan i allmänhet reagera med att överkompensera eller till och med bli sura, anklagande eller defensiva. Så börjar din mamma argumentera tillbaka, så kom ihåg att det troligen bara är hennes dåliga samvete som talar.

Men lite försvarar vi nog henne också: eftersom du är äldre är det mycket troligt att hon faktiskt också förväntar sig att du ska klara dig mera själv, vara mera självständig, sköta ditt eget liv (och tex ordna med transport istället för att alltid förvänta dig att bli serverad det du behöver) och ta ansvar. Men såklart vill ju inte din mamma att du ska sitta på med någon som kör i fyllan eller lifta och råka ut för nån våldtäktsman eller liknande, men ändå att lite ta eget ansvar :) Det har bara med åldern att göra och ärligt talat skulle hon ju vara lite dålig förälder också ifall hon fortsatte göra "allt" åt dig och skämde bort dig med att ställa upp för dig och "skämma bort dig". Det är ju föräldrarnas uppgift att lära sina barn att stå på egna ben och ibland behövs det faktiskt att de lite buffar bort sitt barn - det hör till det här med att så småningom börja klippa av navelsträngen (som förövrigt inte alls sker med ett enda klipp utan långsamt under flera år). För barn i allmänhet vill ju oftast inte alls vara tvungna att stå på egna ben, det är ju oftast mycket jobbigare än att luta sig mot mamma och bli uppassad. Barn vill ju oftast inte heller bara få det de alltid fått (fastän de håller på att "bli stora") utan vill alltid ha fler fördelar. Så fungerar mänskligheten, vi försöker alltid få det bättre ställt för oss själva.

Det här är alltså de mer grundläggande "typiska" funktionerna i en familj, men ofta tar det här sig uttryck i gnäll, tjafs, surande och "ytliga" och vanliga familjebråk, som om skjutsande, veckopeng vs. hushållsuppgifter, vem som får hur dyr klapp och vem som senast fick nya skor. Vi förstår att du är sur nu och känner dig orättvist behandlad - men om vi vänder på steken: kunde du alltså också fundera lite på vad DU ger åt dina föräldrar? Har du börjat hjälpa dem mera nu när du blivit större, tex hjälpa mera till med hushållsuppgifterna? Tar du mera hänsyn till dem? Kanske det är orsaken till varför din mamma verkar ha satt sig på bakhasorna nu: hon är både trött fysiskt och psykiskt, har både sovit dåligt och kanske känner sig som en piga/taxichaufför som ställer upp för alla andra utan att få speciellt mycket tillbaka, kanske inte ens ett "tack för att du skjutsade mig". I något skede brukar nämligen de flesta föräldrar tröttna på uttrycket "en god förälder gör allt för sina barn" och börjar kanske faktiskt känna sig lite utnyttjad, som om det vore orättvist. De tycker ofta att nu när barnen blivit större så kunde ju barnen gärna ha förstånd att börja ge lite tillbaka, kanske åtminstone visa hänsyn när man själv inte är på topp. Allt tjat om "dagens dumma curling-föräldrar som överbeskyddar och skämmer bort sina barn så att de blir bortskämda och omöjliga unga vuxna" gör dem ju inte heller på bättre humör...

Nå, det här var lite från bådas synvinklar - även om vi såklart bara spekulerar i hur din mamma mår och tänker. Men försök i alla fall att ta ett snack med henne. Nu som då under uppväxten borde man ju diskutera, kompromissa och förhandla fram nya "regler" med sina föräldrar. Mera frihet mot mera ansvar. Här lönar det sig nog att tänka lite framåt: "om jag gör det här för henne nu, så blir hon på bättre humör och då kanske hon skjutsar mig nästa gång jag behöver". Jo, låter lite själviskt skrivet så här, men grundtanken är god - för det är så hela mänskligheten fungerar. "You scratch my back and I´ll scratch yours". Kom ihåg att fundera med henne om hurudan relation hon har med dig jämfört med med din bror.

Hoppas ni blir gladare på varandra snart och att du inte längre ska behöva känna dig orättvist behandlad!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna