Jag har ett "problem" som jag inte vet hur jag ska bli av med, i alla fall inte förens jag blir myndig och eventuellt flyttar hemifrån.
Jag har en fin mamma som jag älskar - men som är väldigt sträng när det gäller sjukledighet från skolan etc. Detta är ett "problem" som nog har funnits med livet ut - men nu börjar det nog smaka trä.
Om jag vaknar en morgon, snorig, huvudvärk, allmänt dåligt "fiilis", och tycker att jag inte är skolduglig så har ändå alltid (mycket oftast) en annan åsikt om saken. Hon kanske kommenterar det med att jag ska ta en burana (eller två) och åka iväg till skolan. Oftast är jag inte i samma åsikt som henne: jag tycker att om jag känner mig sjuk och icke-skolduglig att jag ska få stanna hemma och vila - främst för min egen skull - men också för andra studerande och personal som jag är med i skolan. Jag tycker helt enkelt inte att "ta en burana och far till skolan-mottot" håller i...
Så fort som jag ber henne sjukanmäla mig så börjar hon genast ifrågasätta mig vad/hur jag känner mig, såhär på ett inte bittert sätt, men liknande (och såklart ber hon mig ta burana också, vilket jag nog gör), och det slutar oftast med att jag går till skolan, eller att hon helt enkelt inte orkar kl. 7 på morgonen hålla på och i sin surhet sjukanmäler mig. Jag förstår inte vad som är så svårt.. Dom flesta brukar tolerera detta bra, men inte min mamma.
Det finns säkert också en bakgrund i hennes åsikter.
För det första så är hon trebarnsmamma (mina syskon är ca. 10-12 år äldre än mig) så hon har några år på nacken av erfarenhet när det gäller uppfostring, skolarrangemang från hemmet etc..
För det andra så har hon också jobbat på barnpolikliniken i över 20 år - så hon har ju nog utbildning i viss mån. Men då tycker jag ju också att hon själv borde förstå allvaret och de eventuella konsekvenserna? Jag tror nog hon delvis gör det - men hon verkar leva i hennes egna uppfattningar om hur sjuka skolbarn klarar sig med burana i skolan...
Det känns som sagt som om att jag oftast måste gå till skolan som sjuk eller halvt sjuk, för då när jag frågar tolererar hon inte det som jag påstår eller så uppfattar hon det som om att jag bara är "trött" och vill bli hemma och sova.
Det är ju flunssa-tider nu. Även jag kände mig idag lite "svag" och det kändes som om något var på kommande. Jag påpekade detta åt henne och hon menade att jag skulle ta ett burana "som alla andra".
Men fortfarande: burana eller ej, coronapandemi eller ej, svag flunssa eller "hård" flunssa blir jag oftast tvungen att åka till skolan. Och blir det inget av efter första lektionen måste jag meddela åt personalen att jag helt enkelt inte klarar av att vara i skolan mera (tyvärr har också personalen ibland fördomar och tror att vi studerande bara säger så för att vi inte orkar vara i skolan - men det är en annan sak - bara för att påpeka), vilket jag inte är så förtjust i i att fråga...
Värt att påpeka innan jag kör igång med avslutningen är även det att jag sällan är sjuk! Jag har oftast flunssa endast en- till två gånger om året, och har inte haft "ordentligt" feber sedan 2016, så det är inte ofta som jag befinner mig i denna konflikt.
Men:
Vad ska man göra i en sån här situation? Kanske du som svarar har egna erfarenheter från en annan synvinkel? Jo jag kan förstå att man nog kan gå till skolan om man har lite "snor" i näsan, men ibland upplever jag det som mer än det, men blir ändå ombedd att ta den där förb*nnade buranan och se glad ut när jag far till skolan. Studierna kan jag sköta bra hemifrån medans jag kryar på mig, jag har nästan ett år av distansstudier på nacken. Anonym
UngInfo svarar
Hej och tack för din fråga!
Situationen du beskriver verkar sannerligen lite besvärlig och jag förstår att det känns frustrerande för dig. Jag kan ju börja med att skriva att nu under corona pandemin är det ju väldigt viktigt att stanna hemma om man har symptom av något slag, vilket jag vet att både du och din mamma vet men jag känner ändå att det är bra att skriva ut här i början. Men precis som du säger så skall man stanna hem och vila om man känner sig sjuk, och ingen annan kan egentligen veta hur man upplever sin hälsa då man är sjuk. Vissa orkar göra vad som helst då de är flunssiga och har stegring, medan andra känner sig direkt jätte sjuk av flunssa.
Jag kan inte förklara varför dina mamma reagerar som hon gör när du säger att du känner dig sjuk, kanske hon själv orkar och klarar av vardagen när hon är sjuk och har svårt att sätta sig i din position, eller så kanske hon tycker att det är dåligt att missa skolan helt enkelt. Oberoende så skulle jag uppmuntra dig att prata med henne om hur du känner, då detta är något som uppenbarligen stör dig. Precis som du skrev här kan du ju fråga henne varför hon tycker att mottot ”ta en burana och far till skolan” håller i och förklara att du upplever det orättvist för din del, men också för dina medstuderande och personal i skolan att fara sjuk till skolan. Be henne öppna upp varför hon ser på saken som hon gör, så kanske ni förstår varandra bättre. Meningen är alltså inte att ni skall bråka om saken, utan öppet diskutera bådas åsikter om ämnet. Kanske hon också är orolig över dina studier, om att du till exmpel inte skulle sköta studierna då du är sjukanmäld, men då kan du förklara till henne att du bra sköter dom på distans, eller då du tillfrisknat.
Vilken tur att du inte är så ofta sjuk, så med andra ord kanske du inte stöter på denna konflikt så jätte många gånger mera, men trots allt tror jag en öppen dialog om ämnet med din mamma skulle göra saken bättre.
Hoppas det löser sig!
Med vänlig hälsning,
Mathilda, Unginfo
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar