föräldrarna

Hej 1234!

Äsch vad väldigt ledsna vi blir av att läsa din fråga. Det är inte alls rätt att dina föräldrar ropar åt dig! Föräldrar har ingen rätt att ropa! Barn ska inte behöva höra på det! Det finns ingen ursäkt som gäller i längden när det gäller att ropa åt sitt barn för att något gått fel. Okej, alla är människor; alla blir trötta, tappar nerverna och härjar till NÅGON ENSTAKA GÅNG! Men det ska vara i yttersta undantag, inte precis varendaste gång som något gått fel. Oavsett vem som är skyldig till att det gått fel. Och klart att man måste säga till på skarpen när någon gjort något allvarligt fel fast de visste bättre eller varit elaka eller gjort något farligt, och klart att man tilfälligt kan reagera med ilska när man tex blivit rädd att någon ska göra sig illa eller något gå sönder. Men igen, bara någon enstaka gång! Definitivt inte varje dag!

Att ropa åt någon för jämnan är inte en okej uppfostringsmetod år 2016. Det är helt enkelt inte okej. Idag säger både allmänrådande moral i samhället och all världens vetenskaplig, psykologisk forskning att barn mentalt tar skada av att blir ropade åt, härjade åt, beskyllda och anklagade med hårda röster och aggressivt kroppsspråk. Det tär på barnets självkänsla, de känner sig räddare, svagare, känner sig skyldiga och dåliga. Risken finns att också att de fortsätter med samma metod, alltså själva ropar åt andra - om de inte får lära sig av bättre förebilder.

Det där med förebilder kan vara en av förklaringarna till varför vissa föräldrar ropar för jämnan. Deras föräldrar kanske gjorde likadant åt dem när de var små och de har aldrig fått lära sig något annat sätt att uppfostra sina barn, kanske inte ens hur man beter sig i allmänhet. De kanske på riktigt tycker att det inte är något fel på att ropa - de inser inte konsekvenserna av det? Ibland har folk svårt att sätta sig in i hur mottagaren uppfattar saker och hur det får mottagaren att känna sig i långa loppet.

Ett annat alternativ kan vara att någon fortsättningsvis ropar åt dem, tex chefen eller maken/makan, och då är det ibland lätt att ge det vidare istället. Det är dock ingen ursäkt att liksom "smitta" vidare hårda ord och ilsket beteende. Och familjen är definitivt inte någon man ska ta ut sin ilska och frustration på - det finns ingen orsak att göra dem ledsna och olyckliga fastän man kanske själv är det. Överlag finns det folk som anser att det är okej att bete sig fult mot familjemedlemmar på ett sätt som man aldrig skulle bete sig mot exempelvis arbetskolleger eller vänner. "Familjen finns ju ändå alltid där, de älskar en ändå". Men det tycker vi inte! Man har aldrig rätt att tycka att någon "borde tåla det". Det finns ingen orsak att tala hårdare med sina nära och kära än med andra - snarare borde det vara tvärtom, även om det är ett sorgligt vanligt fenomen. Man hör ju om kompisar också att hen kan man ju skämta med för man vet att hen tål det. Men det är inte alls alltid sant. Även hårda ord på skoj fräter på kompisens självkänsla.

En tredje tänkbar förklaring är att dessa föräldrar tycker att det faktiskt är okej att tala till sina barn på det viset. Kanske de tycker att de gör det "för barnets bästa", för att barnet ska lära sig ditt och datt. Men all världens forskning inom bland annat pedagogik har visat att barn inte alls lär sig bättre om man är arg, ropar och är hård - tvärtom låser sig ofta barnen, stänger öronen eller blir trotsigare. En fjärde alternativ förklaring är att vissa människor påstår att de har så hett temperament att de inte kan låta bli, men det är också bara bullsh*t. ALLA kan lära sig att behärska sig, bara de måste göra det och bara de ids. Det är tungt att behärska sig, hålla sitt temperament i schack, så många låter bli. Skyller på att de är sådana hetsporrar som personer och att det därför inte går att göra något åt det. Men det är som sagt inte sant, alla kan lära sig självkontroll och kontrollera sitt eget beteende.

Att ropa kan också vissa räkna som ett dominant sätt att bete sig på, de kan anse det vara ett tecken på makt (den som ropar högst vinner) eller ett sätt att försöka få kontroll över andra. Inte heller snällt, och visserligen vanligt på dagis gårdsplan, men inte något vuxna människor borde syssla med. Slutligen kan vissa anse ropande och gormande att vara manliga egenskaper, något macho-män gör. Men igen, man blir inte stark och mäktig av att skrika högt, man blir inte mera respekterad för det. Däremot kanske folk blir rädda för en - och vill man nu verkligen att ens barn ska lyda en för att de är rädda för en. Respekt av sina barn får man nog på smartare och hälsosammare vis för alla inblandade.

Du skriver att du har försökt berätta för dina föräldrar hur deras ropande får dem att känna dig. Du säger att du börjar gråta när de ropar. Du säger också att du har dåligt självförtroende, och enligt teorin ovan så kan det säkert åtminstone delvis förklaras av ATT de ropat och härjat åt dig. Speciellt om de inte väger upp det genom att älska dig oavsett vad du gör, inte berömma dig eller ge dig komplimanger, inte stöda dig. Varför just dina föräldrar ropar kan vi inte veta, det vet bara de själva. Ett förslag är därför att du berättar om de här olika sorternas förklaringar för dem, för att de ska få perspektiv på vad det egentligen är de gör mot dig och varför. Ofta fastnar människor i vissa beteendemönster och det kan vara svårt att bryta sig ur dem, förändra sitt grundläggande sätt att bete sig. Det kan också vara bara gammal vana man inte orkar bryta för att det är tungt och vardagslivet fullt av stress, man har inte orken att göra det. Men här ligger verkligen felet hos dem. Du är ett barn, det är inte ditt fel att de inte kan hantera dig bättre än genom att ropa åt dig. Det är deras jobb att hitta sätt som inte skadar och sårar dig. De VET nog det här, gissar jag, och då är det troligen det dåliga samvetet som får dem att försvara sig, bli arga, undvika samtalsämnet, skylla ifrån sig, bli ledsna eller anklagande ifall du påpekar det här åt dem. För det är aldrig lätt att erkänna att man gör fel heller.

Vi tycker ändå att du ska försöka prata med dina föräldrar igen. Minns att de ju älskar dig, även när det inte känns så, och att det sista de egentligen skulle vilja är att skada dig. De kanske bara inte insett HUR ont det gjort dig att de ropat. De är inte tankeläsare och kan på riktigt inte se in i ditt hjärta. Fastän du gråter kanske det ändå inte har gått hem för dem att du lidit av deras ropande - så förklara! Be om hjälp med att göra det om du vill, tex från en faster/morbror, väninna eller vän till föräldrarna, skolkurator, kommunens familjerådgivning eller annan vuxen DU litar på. Minns att nu ska du sätta dig själv i första rummet, det är du som behöver få hjälp med att få dem att ändra dig. Att verkligen ändra sig är dina föräldrars ansvar, och klarar de det inte ska de be om hjälp med att klara av det.

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna