Ignorerad

Hej Ignorerad!

Vet du, vår första tanke är nog att hon har väldigt mycket att tänka på. En vanlig mamma idag med familj och jobb och fritid har femtielva olika saker att hålla i huvudet, minnas, planera, fundera ut och förhandla om. Det kan vara massor med detaljer eller stora grejer på jobbet som sysselsätter hennes hjärna och det kan vara saker hon funderar på angående hemmet. Kanske är hon orolig för något, nervös eller irriterad på något och då är det svårt att låta bli att tänka på det - fast det kanske inte alls har med familjen eller dig att göra? Och när man har mycket att fundera på så tenderar man nog att bli disträ och okoncentrerad. Vilket kan ta sig uttryck i att man inte rikigt hör vad folk säger runt en, man är för långt inne i sina egna tankar. Speciellt om hon har något problem med någon del i sitt liv, tex någon person, kanske något hon ínte alls har betättat något för er barn om, så kan hennes tankar nog snurra på för fullt i sina egna spår. Och de flesta mammor har också det rätt stressigt på jobbet, så de kan vara riktigt trötta i hjärnan på fritiden. Men alltså redan bara vanlig vardag kan sysselsätta hjärnan alldeles tillräckligt. Kanske man då "skärper sig" när det är tex chefen som pratar, men med egen familj kanske man kan slappna av - så att tankarna alltså slipper till att helt koncentrera sig på annat. Även vi ungdomsinformatörer som råkar vara mammor får nu som då höra av våra barn "Men mamma nu tittade du ju inte!" "Hörde du inte vad jag sa?!" - fastän vi verkligen försöker vara där för våra barn.

Säg till! Säg något i stil med "hördu mamma, har du märkt att det är väldigt ofta som du inte har hört vad jag har sagt. Jag känner att du inte riktigt lyssnar på mig och det gör att jag känner mig ignorerad. Vilket gör mig ledsen i längden. Kunde du kanske koncentrera dig lite mer på mig när vi är tillsammans, för jag behöver dig och din uppmärksamhet - även när det gäller så små saker som konstiga cyklar som vi går förbi." Du behöver troligen inte vara det minsta anklagande eller arg eller skrika eller gråta, oftast hjälper det med att påpeka och kanske diskutera. Känner du att du vill, så kan du också fråga vad det är hon tänker på, ifall hon vill tala om det med dig. Du kanske inte kan hjälpa henne med tex problem, men du kan kanske lyssna?

I de allra flesta fall hjälper det faktiskt med att ärligt säga som det är och påpeka det som är fel. Mammor är också bara människor, som även om de alltid försöker vara så bra mamma de bara kan, kanske missar lite ibland. Då kanske de bara behöver en påminnelse av sina barn :)

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena