I'm feeling done with this chapter although I've got 730pgs left..

Hej!

Jag förstår dig fullkomligt. Och det är absolut inget konstigt med det du beskriver, snarare fullkomligt normalt och naturligt och förståeligt. Både med tanke på normal tonårsutveckling och på just din speciella livssituation.

Vi tar lite mera om det där med tonårsutvecklingen först. Klart att du redan kan det här, men ibland hjälper det ändå att höra att man faktiskt funkar helt normalt - för själv känner man kanske inte alltid så. Man vet logiskt att allt nog är okej, men inuti kan man tvivla på sig själv: är det bara jag som är självisk? Är det jag som är besvärlig? Är det just min situation som är så konstig? Är det bara jag som är för rastlös och saknar tålamod? osv.

Nej, det är inte bara du. Hela tonårstiden går mycket ut på att bryta sig lös från barndomsfamiljen och börja ställa sig på egna ben. Man ska börja hitta sig själv och skapa sin egen identitet. Man ska bli självständig och så småningom klippa navelsträngen. Men vilken tonåring skulle göra det EGENTLIGEN om de inte var tvungna. Visst, det är jättekul att få fler friheter, få göra fler egna beslut osv, men helst skulle vi nog alla springa tillbaka till mamma och be henne göra de svårare grejerna åt en. Många tonåringar gör dessvärre så här, kanske alldeles för ofta, alltså väljer bara de roliga och trevliga bitarna av att växa upp och låter föräldrarna fortsätta serva en med det tråkiga eller svåra, som studielånsavtal vid banken eller lakanstvätt. Och många föräldrar fortsätter låta sina barn göra det, vilket i praktiken gör barnen mer oförberedda för Livet och förlänger tonåren långt över 20-årsstrecket.

MEN, klart att Modern Natur fattat det här för länge sedan, så tonåringar har mycket starka instinkter som pushar dem till att bryta sig lös och söka sig bort från det trygga barndomshemmet. Inte bara en stark äventyrslusta som driver dem bort, och drömmar och förhoppningar om vem de vill bli, utan framförallt känslor, tankar och åsikter som liksom tvingar dem allt längre bort från föräldrarna. Tonåringar blir extra lätt irriterade på sina föräldrar, "får lejdon av" dem (blir leda dem), blir superarga på saker med föräldrarna som egentligen inte är så farliga, skapar sig helt andra åsikter än föräldrarna och tycker därför de är gammalmodiga, fåniga eller helt enkelt har fel... Tonåringar SKA vara ambivalenta, tex både älska och hata!

Så därför blir nog ingen förvånad (som själv genomgått en någorlunda normal tonårstid) om du lättare än förr blir irriterad på din mamma, kanske känner det som om ni vore för fastväxta i varandra, drömmer om ett "eget" liv, tycker hon börjar bli gammal och gaggig, kanske direkt blir störd på henne för att hon andas osv - hur mycket du än samtidigt älskar henne. Det hör alltså till att känna så här i ditt livsskede. Man kan till och med säga att du gör helt rätt.

Hon vet säkert om det här också. Hon kanske inte minns det just nu, och hon är ju bara människa så hon kan säkert ta illa upp i alla fall, fastän hon nog vet bättre och förstår dig. Så det lönar sig alltid om att prata om hur man känner. Man behöver ju inte låta anklagande eller bli rent hatisk, men bara att lay it out there kan kännas befriande. Det kan hjälpa er båda att dels behålla tålamodet, dels förstå och respektera varandra mera och dels kanske fundera ut små praktiska lösningar som ger er båda mera andrum och svängrum. Här kommer vi dessutom in på din speciella situation, även om många tonåringar kan känna igen sig i övrigt. Men ett redigt snack med jämna mellanrum behövs. Både för att lära känna varandra igen - du utvecklas jättesnabbt, klart att hon inte kan hänga med, men hon utvecklas också. Plus att ingen föds som expert på att leva, och bara genom att diskutera och förklara kan du exempelvis lära dig bättre att se saker ur andras synvinkel - i det här fallet hennes.

Som sagt, ni kan även komma på nya lösningar som underlättar i just er vardag. Det kan vara små saker, som att lova att sova med örproppar eller att den ena börjar gå en kurs varje tisdagskväll så att den andra ska få vara ensam hemma några timmar regelbundet. Det kan vara större saker som att fixa så att du eller hon slipper bort ett par veckor i sommar; kanske du kan fara på något språkutbyte eller ta ett sommarjobb en bit från hemmet och sova i en släktings gästrum under tiden? Kanske hon kan bo på sin väninnas villa ett par veckor eller kanske till och med fara på en resa alldeles ensam? Du är ju rätt stor nu, eller hur, och ingen har exempelvis sagt att du nödvändigtvis måste ha världens rajvar-fest och förstöra halva huset medan hon är borta ;) Varför skulle du inte klara dig ensam en stund? Efter en paus kan det kännas lättare. Eller så har det i alla fall förhoppningsvis gett er båda nya perspektiv på livet, nya erfarenheter eller drömmar. Vilken himla tur att det blir sommar, eller hur? Det är ju bara the sky is the limit, eller plånboken och antalet semesterdagar osv. 

Sedan kan ni överföra den här ökade distansen till vardagslivet. Så enkla små saker som att inte över huvudtaget höra av sig till varandra under dagen kan hjälpa att skapa det där avståndet som ni båda säkert behöver. Avtalad "egentid" är alltså ett annat knep, likaså överenskommelser, som att en "Stör ej"-skylt på dörren verkligen respekteras. Visst kan det kännas konstigt i början, antingen krystat eller ensamt, men försök ändå. Se, det är ju ändå så himla enkelt att falla tillbaka i invanda gamla roller, som om du fortfarande vore 14. Men eftersom naturen samtidigt pushar ut dig, så resulterar de gamla rollerna och mönstren bara i mera irritation. Irritation är i sig inte farligt, man får vara arga och irriterade på varandra, ingen dör av det. Men förr eller senare ska du ju pröva egna vingar utanför boet, så börja öva med att flaxa med vingarna. ÄVEN när det gäller de mindre roliga sakerna, som att betala egna räkningar, köpa vessabyttans tvättmedel och ta dig själv till happeningen på kvällstid. Försök att undvika att börja meningar med "Mamma, kan du ... (åt mig)? Torrsimma mer och mer, alltså, och påminn dig själv om att hon nog kommer att finnas kvar där ändå. Även ifall hon hittar en ny kärlek i livet, flyttar, inte ringer på en vecka osv.

Skulle vara intressant att höra av dig igen om 2 år, se hur det gick och hur det känns sen. Lycka till, du gör ett bra jobb med att leva, vännen! <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott