Jag älskar inte min mamma

Hej!

Vi har skickat din fråga till vår underbara Susanna, svar är på kommande så fort hon hinner!
Hälsar ungdomsinformatören Liselott

Hej igen!

Tyvärr meddelade Susanna att hon inte hinner svara nu pga ett akut sjukdomsfall. Så nu ska vi ungdomsinformatörer försöka slå våra kloka huvuden ihop och åtminstone ge dig våra tankar, eventuella råd och erfarenheter om ditt problem. För även om varendaste mor-dotter-relation är unik så har vi också mammor - och ÄR mammor. Plus att mamma-relationer brukar vara något som diskuteras ganska mycket väninnor emellan sedan när man är vuxen och ser tillbaka på sin barndom/ungdom eller själv ska bli eller är mamma. Så vi har hört och fört mååånga lååånga diskussioner om det här med mammor och hört mångas berättelser om sina mammor. Så ska vi tro att vi har lite kunskap och erfarenhet att hjälpa dig med, åtminstone så här som en "första hjälp"? Känner du att det här problemet påverkar ditt liv, så gå jättegärna och tala med en psykolog eller en annan kurator också - det är alltid bättre att tala med professionella "för småsaker" än att hålla allt inom sig. Speciellt sådana som är oberoende och objektiva. Så att du skrev till oss var redan det ett stort steg på vägen mot att komma underfund med dig själv och hitta ett sätt att hantera dina känslor på.

Ja, måste man älska sin mamma? Eller pappa? Det är inte första gången vi har hört någon fråga just precis det här. Undras om inte exempelvis många skilsmässobarn frågat sig detsamma under perioder i livet. När det är kris så brukar sådana här ifrågasättanden komma fram speciellt tydligt - måste ett barn älska sina föräldrar? ELLER, handlar det bara om HUR man älskar? Finns det något rätt sätt att älska någon på - eller något fel sätt? Bara för att dina kompisar verkar älska sina mammor på ett visst sätt så betyder det inte att de gör det på rätt sätt och alltså du på fel sätt som inte känner likadant. Kanske är det lika dumt som att påstå att du måste vara likadan som dina kompisar på alla andra sätt också? Alla är vi olika, så klart att vi känner känslor på olika sätt - för olika människor dessutom. Med andra ord: beror det bara på hur man visar sin kärlek? Kanske vissa är väldigt öppna och tydliga och emotionella och fysiska med sin kärlek, så att det bara SYNS tydligare att de älskar? Andra är bara svalare, mer distansierade, mer självständiga eller till och med har svårare att ge uttryck för känslor. Det betyder inte att deras känslor skulle vara svagare eller kallare för det. Skulle mamman dö, så skulle nog sorgen vara lika stor för det.

Det finns en sak som alltid brukar tystas ner när den typen av tankar dyker upp, något som är tabu och förbjudet att känna: när en förälder tycker mer om ett visst barn i syskonskaran än om ett annat. "Man får inte älska ett barn mer än ett annat." Men kanske handlar det oftare om att två personer passar bättre ihop? Att tex en viss mor och en viss dotter är så lika att de förstår varandra på ett annat sätt än kanske modern gör med en annan dotter? Eller motsatsen, att de är för lika och bara stör sig på varandra hela tiden och egentligen inte alls funkar ihop? Eller att de kanske inte fick så bra kontakt i början, kanske under babytiden, och så har det där avståndet lite osynligt funnits kvar och påverkat ändå, hur väl alla än har velat varandra? Så kanske kan det också vara tvärtom, att ett barn tycker mera om och passar bättre ihop med den ena förldern än den andra? Kanske handlar det inte direkt om KÄRLEK utan om hur väl man trivs med varandra och hur väl man kommer överens? Kärleken kanske ändå finns där under alltihopa, men i det vardagliga livet tillsammans så är det kanske som med vilka människor som helst: vissa funkar personkemin bättre med och andra sämre med?

Sedan så är nog alltid relationen mellan mor och dotter väldigt speciell just under tonåren. Det är ju under den tiden som tonåringen ska "bryta sig lös" från familjens trygga band och skapa sin egen identitet. Då slits det och dras mer än någonsin i navelsträngen och varje tonåring reagerar på sitt eget vis under den processen. Det är ju nog vanligt under den tiden att man just tycker att "morsan är sååå störande" - awkward, trög, har ingen koll är nog bland de mest använda orden bland tonåringar om sina mammor. Det är nog väldigt få som är helt nöjda med sina föräldrar under den tiden. Snarare börjar man nog fundera om en tonåring kommer alldeles smärtfritt och smidigt överens med sin mamma hela tiden - DÅ är kanske något allvarligt fel i relationen! Sedan ändras ju ofta också relationen med tiden - kanske man stod varandra jättenära under tonåren, men avskyr varandra när dottern blivit vuxen, eller tvärtom eller något helt annat...

Men under alla perioder så har man en massa undermedvetna förväntingar på varandra och exempelvis just nu har du förväntningar på henne som hon inte uppfyller - du önskar att hon hade varit mer lättsam, sansad osv. Vet du, en gång hörde en av oss faktiskt två tjejer säga till varandra både chockat och seriöst "Jag önskar att min morsa var mera sådan som din morsa är..." och den andra svarade "Va?! Jag önskar ju att MIN morsa var mera som DIN morsa är!" Kanske kan man så småningom lära sig att släppa förväntningarna och acceptera varandra som man är - kanske inte, för det kommer alltid att vara svårt att betrakta sin egen mamma helt objektivt.

Vi skulle kunna skriva sida upp och sida ner om det här, för vi förstår att det här är en stor sak för dig. Kanske har du dåligt samvete för att du inte tycker att du älskar din mamma så som man borde älska en mamma? Men vårt råd är att du kanske lite försöker acceptera att nu känns det så här och att det är okej. Precis som du skriver så kan man inte tvinga sig själv till att känna något på ett visst sätt. Kanske förändras dina känslor med tiden, kanske är det här just det som är din och din mammas relation och i så fall kanske ni båda skulle må bäst av att acceptera det som det är just nu och inte kämpa med att förändra eller fejka eller bära omkring på dåligt samvete för det. Ta paus från det dåliga samvetet en stund. Försök att bara acceptera henne som hon är ett tag framöver. Och försök att lite studera dig själv, din plats i familjen, dina känslor och ditt liv lite. Du börjar bli stor nu, på gränsen till vuxen. Vad bidrar du med till familjen? Vad tror du att de andra familjemedlemmarna tycker om dig (alltså inte direkt älska utan mera om de gillar dig som människa, funkar ihop med dig osv)? Exempelvis: kanske du inte skulle hjälpa till/inte hjälpa till hemma bara som en reaktion på dina känslor för din mamma? Kanske du skulle kunna hjälpa till för att ta din del av ansvaret för hela familjens hem och hushåll?

Vem har sagt att det ska vara lätt att vara Dotter? Vem har sagt att det ska vara lätt att bli vuxen? Mor-och-dotter-relationen är ökänd för att vara en av de svåraste och mest komplicerade av alla relationer man har i livet, den enda man inte kan byta ut eller välja att glömma eller slippa undan. Så bättre att acceptera den för vad den är och lära sig leva med den. Det påstås i så många barnuppfostringsböcker och liknande att om en mamma är bra till 70%, så är hon tillräckligt bra. Så du måste inte heller vara perfekt! Du är ingen dålig dotter!

Stoooor kraaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna