Jag har träffat en kille på internet, vi har varit tillsammans i 2 år. Han är 18 år och jag är 23 år. Han har det lite komplicerat just nu hemma, så han kan inte komma till Finland för en första träff. Jag skulle vilja gå och träffa honom. Han bor i ett annat land och det krävs visum att resa dit. Problemet är mina föräldrar, dom kommer inte släppa mig dit ensam. Javisst jag skulle kunna åka dit med en förälder, men dom jobbar alltid och jag jobbar som vikarie lite nu som då. En vän skulle jag inte så gärna ta med, då det är samma problem där.
Jag skulle även vilja bo där i ett par år, bara för att prova på hur det är att bo och jobba i ett annat land. Sedan kunde jag flytta hem ett tag och kanske han kan då flytta till Finland. Alltid haft i tankarna att få bo i London eller Stockholm nån dag. Men även där har föräldrarna varit tveksamma. Hans mamma har ett företag och hon har sagt att hon skulle gärna ta in mig där på jobb då jag har utbildning inom livsmedelsbranschen. Ni behöver inte säga att han kan vara en hemsk person. Vi har skypat och jag har sett hans familj via skype.
Hur får jag föräldrarna att gå med på sånt här? Andra föräldrar släpper ju iväg sina vuxna barn till bl.a. Au pair i Australien och till andra delar av världen. Varför vill inte mina föräldrar låta mig få ha lite äventyr? Jag är ju trots allt 23 år och kan ta hand om mig själv och jag har det bättre ekonomiskt än honom. Han har inte heller erfarenhet att resa själv och han har inte bott själv än.
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej!
Hm, ja det är alltid lite knepigt med beskyddande föräldrar. Tänkte först skriva överbeskyddande, men det anser troligen inte de att de är. Det gör ju sällan föräldrar, de tycker ju för det mesta att de är alldeles passligt beskyddande. Och har oftast en hel hög med motiveringar och argument för varför de tycker att just deras nivå är den rätta.
Det är ändå här jag tror att ni kan finna en gemensam kontaktyta: diskutera med dem om vilka risker de ser i en eventuellt träff/flytt, få dem att berätta motiveringarna och argumenten och bena ut fakta, känslor och teoretiska scenarion. Försök att förstå varandra - för ur det kan det förhoppningsvis födas kompromisser som båda parter kan känna sig någorlunda nöjda med. Se, det kan ju tex hända att de har en massa farhågor, rädslor och fördomar som påverkar deras omdöme, men som kanske i praktiken inte är realistiska faror. På samma sätt som att din förälskelse kan "bedöva" din omdömesförmåga på vissa punkter och få det att kännas mindre riskfyllt än vad det kanske är. Så genom att prata lugnt och sansat, utan anklagelser och upprördhet, så kan ni förstå varandra bättre, du och dina föräldrar. För högst antagligen är deras egentliga vilja bara att du ska vara trygg och lycklig.
Jo, naturligtvis är du vuxen och får göra vad du vill, men ändå är det högst troligen en bättre väg att gå att ha sina föräldrar med på det och införstådda i allt än att gå emot dem eller göra saker bakom deras rygg. Ingen gillar ju att bli utesluten ur något, att inte få ha något att säga till om i saker man skulle vilja/är van att få säga till i - och för vissa färldrar kan det här kännas extra jobbigt. Det handlar troligen om att kunna släppa taget om sin lilla flicka och låta dig stå på dina egna ben, utan att springa runt dig med mjuka kuddar av olika slag (förmaningar, pengar, arrangemang, hot mot hoten osv) och skydda dig från livets törnar. De har tagit hand om dig i mer eller mindre 23 år och för många föräldrar är det helt enkelt svårt att sluta. Kanske de, precis som många andra föräldrar, har svårt att låta dig ta dina egna beslut (speciellt när de tycker att de vet bättre och ser hur för sin inre syn hur illa de kan gå) och släppa iväg dig i en osäker värld. För det kommer ju tyvärr också ofta med åldern, en mycket större medvetenhet om och oro för allt som är eller kan gå på tok ute i världen... De hotbilder du glider över med ett "det händer aldrig mig, det gäller inte mig" är väldigt verkliga, konkreta hot för dem, fastän sanningen troligen ligger någonstans emellan era synvinklar.
Som jag skrev, så kan okunskap spela en avgörande roll för dina föräldrars inställning till din pojkvän. Se, i motsats till en pojke från grannbyn, som de skulle kunna räkna ut mycket om angående bakgrund, kultur, moral, samhällsställning, utbildningsnivå, släktband osv osv osv, så har de många tomma luckor i sin uppfattning om din pojkvän. De känner inte honom - speciellt om du hållit honom lite för dig själv ifall de visat sig avogt inställda till honom - och ju mer de inte vet, desto mer osäkra är de och desto mer kan de fyll luckor med förutfattade meningar om folk från hans land/kultur/religion osv. Du skriver inget om varifrån han är, så jag kan inte gissa mig till vilka kulturskillnader som det kan tänkas bli frågan om, men vi vet ju att kulturkrockar kan ske även i vårt eget land tex mellan språken eller landsbygd vs. stad.
Så se till att de kan lära känna honom bättre nu först, så kanske de långsamt men säkert kan övertygas att han är en okej kille. Berätta vad ni brukar prata om och anekdoter han berättat om sitt liv, smyg in fakta om hans hemland i samtal, visa bilder på honom, hans land och familj, pröva maträtter från hans land, Skypa med hans familj och din familj tillsammans osv osv. Vad kan du göra för att bevisa att han är seriös, förutom att berätta hur gullig han är? Vad kan de ha för misstankar om hans "baktankar" och vad kan du göra för att lugna dem på just de punkterna? Minns dessutom att föräldrar alltid tänker fem steg framåt och ser framför sig hur de inte kan träffa sina barnbarn - och säkert har de också förhoppningar om att du hellre skulle kunna träffa en pojke från grannbyn och stanna nära... Men man ska inte låta föräldrarnas eventuella förväntningar styra ens liv. Låt dem alltså lära känna honom.
Det skadar inte att du själv också lär känna honom och hans liv bättre, verkligen tar reda på saker och ting. Du skriver att han inte kan vara någon hemsk person, eftersom du skypat med honom och hans familj - men det säger ingenting om hans karaktär eller ens om hans familjs eventuella motiv, åsikter eller inställning till er relation. De kan tycka vadsomhelst bakom skärmen, allt från att se hans finländska flickvän som en potentiell väg till guld och gröna skogar (inte ovanligt att hela släkter kan försöka säkerställa en ungdoms framtid genom manipulation, uppmuntran till utländska kontakter osv) till att spela med eftersom de tror att det bara är lek. Och så kan de såklart vara fullkomligt seriösa, kanske till och med liberala och toleranta mot distansförhållanden, och uppriktigt tycka om dig.
I alla distansförhållanden gäller nog regeln att försöka lära känna varandras vardagsliv så bra det bara går trots att man inte kan träffas. Framför en skärm kan man egentligen ganska långt vara vem man vill, visa de sidor man vill och säga det man vill (och dölja resten), så tät kontakt behöver inte ge tillräckligt mycket kännedom om varandra för att faktiskt kunna leva med varandra i ett vardagsliv sedan. Ju mer du vet, desto mer vet du vad du ger dig in i och desto större chanser har du att göra bra beslut.
Ännu om dina föräldrar: vad de sedan börjar tycka om honom när de lärt känna honom har förhoppningsvis inte lika mycket att göra med skillnader utan med honom som person. Men där kommer ju nästa osäkerhetsfaktor (för dem) in: att han är så mycket yngre än dig. De skulle eventuellt vara lika osäkra på att det ska hålla mellan er ifall han var en 5 år yngre kille från grannbyn, eftersom vi nu en gång lever i ett samhälle där det i allmänhet anses nästan oundvikligt att behöva pröva flera förhållanden och ha lite fler år på nacken innan man slår sig till ro. Men igen, skulle det skita sig med en kille i Finland eller grannbyn vet de att du skulle klara dig hur bra som helst där du är, till och med komma hem. Men i ett land de inte känner till, som det kostar och är krångligt att komma både till och från... Klart att de är osäkra. Skulle du själv lättvindigt och tveklöst släppa iväg en kompis till främmande land för en mycket yngre kärleks skull om du fick bestämma? Kärlek är alltid en känslomässig investering, men om det även skulle innebära en ekonomisk eller framtidsmässig investering - och risktagning - skulle du uppmuntra en kompis att "hoppa"?
Ledsen att mitt svar ändå låter lite negativt, men det är nog så här som många skulle tänka om er relation (bakom ryggen eller direkt till dig) och det behöver du också förbereda dig på. Det kan vara svårt att inte ta sådant som kan uppfattas som kritik personligt, medan folk mest baserar sina påståenden och frågor på allmänna antaganden och i värsta fall fördomar. Och hoppas att mitt svar ändå gav dig tips och idéer på hur ni kan vända motståndet :) Och det skulle vara intressant att en vacker dag höra hur det gick sedan. Lycka till <3
Hälsar ungdomsinformatören Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar