Jobbigt hemma…

Hej! Jag har haft ett problem nu hela mitt liv som jag behöver hjälp på riktigt med men vet inte vart jag ska vända mig.
Min mamma är svårt sjuk i en sjukdom (skriver i hemliga rutan) och lider av extrem övervikt. Hon har varit inne på sjukhus i nästan 7 månader för massa olika anledningar och blivit sämre i sin kropp, vilket gör att hon inte kan röra sig lika bra som innan. Hon har alltid suttit i rullstol och behöver hjälp, men inte alls lika mycket som nu.
Hon kan inte komma upp från sängen eller soffan utan tex lift, och hon kan inte heller gå på toaletten ensam. Så hon kan inte vara hemma själv längre än 2-3 timmar, vilket begränsar mig och min pappa att kunna gå ut från huset.
Hennes humör är som en berg och dal bana, hon skriker så att det dallrar i fönstren, gråter så högt så att det gör ont i öronen och grannarna hör mm. Allt det här kan börja från ingenstans och hon skyller allt på mig och min pappa. Hon glömmer att det är hon som börjar bråka och skrika och säga JÄTTE elaka saker till oss, och hon tycker synd om sig själv och skulle aldrig någonsin ta skulden för det hon gör. Precis allt är någon annans fel, och det är totalt omöjligt att prata med henne om det. Hur man än försöker går det inte. Det är som att hon är helt i sin egna värld. Vi försökte mer seriöst än någonsin att säga på skarpen för några dagar sen att hon MÅSTE skaffa hjälp för hennes psyke är inte normalt. Hon blir arg på hemvården och säger att jag och pappa ska sköta henne istället, fast när vi gör det är vi ändå världens största idioter enligt henne (ordagrant). Vi orkar inte. Vi båda är så slitna och finns ingen glädje kvar i vårt hem. Det är som värst på kvällen när hon har smärtor och ska ha hjälp till sängen. Då skriker hon som mest på oss och det finns ingenting att göra åt det. Det hjälper inte fast man pratar snällt med henne, skriker tillbaka, inte svarar alls, pratar bestämt, hur man än pratar med henne blir det inte annorlunda. Precis allt är andras fel enligt henne.
Hon ger så mycket signaler att ha en personlighetsstörning men vi alla vet i vår släkt att hon kommer aldrig att tillåta att skaffa hjälp, och ingen skulle kunna få henne att förstå hur hon beter sig. Hon skulle aldrig i hela sitt liv kunna säga förlåt för enligt henne är det vi som startar alla bråk. Vi är helt mållösa på hur vi ska kunna bo här med henne.
Jag jobbar själv inom vården och det känns som att jag aldrig ” kommer hem från jobbet ” för allt jag gör på jobbet gör jag hemma också. Enligt henne är det fel att vi skulle vilja ha ”ledigt” och det är inget alternativ. Jag ville inget hellre än att hon skulle få komma hem från sjukhuset men nu när hon är hemma så känns allt tungt, förutom gångerna hon faktiskt är lugn, då är hon den bästa mamman i hela världen och jag älskar henne otroligt mycket.
Hon har varit så här hela mitt liv. Hon blev sjuk redan innan jag föddes och det har verkligen påverkat hela mitt liv. Jag har aldrig haft en frisk mamma som kan hitta på saker eller som jag kan ta med mig till ställen utan att hon börjar skrika och gråta över saker.
Jag förstår att denna sjukdom förändrar humöret, och att hon har smärtor, MEN inte är det ändå okej att behandla alla sina anhöriga så här som bara försöker hjälpa så bra vi kan. Jag hade gjort allt för henne, hade hon behövt mitt hjärta hade hon fått det.
Pga hennes övervikt gör det också förflyttningen värre. Men hon vägrar äta hälsosamt och blir flyförbannad så fort vi inte köper hem tex glass eller hamburgare när vi handlar. Alla på sjukhuset sa när hon åkte hem igen efter 7 månader att hon MÅSTE hålla kosten i skick för övervikten är en risk för hennes hälsa, men hon vägrar. Hon äter när hon är ledsen, arg, och säger att hon ”förtjänar” sötsaker om hon haft en jobbig dag. Jag är så ångestfylld konstant och jag har varit rädd ända sen jag var liten att min mamma kommer dö i förtid pga hur hon håller på. Jag är så hjälplös och har ingenstans att ta vägen. Var ska man vända sig? Hur ska vi få nån ändring på allt det här? Snälla. Alla svar är jag tacksam för. Anonym