Nu på den senaste tiden har jag och min mamma fått sämre kontakt. Ibland känns det som hon älskar min lilla syster mer än vad hon älskar mig. Mamma och min syster bråkar dagligen och skriker på varandra. Jag och mamma tjafsar mer dagligen och bråkar mer sällan. Igår bråkade vi och då gick det över gränsen, jag har funderat att skriva ett tag men tänkte att det skulle bli bättre men det har det inte blivit. Vi har inte pratat sen igår och jag tänker inte säga förlåt. Det har aldrig blivit såhär allvarligt förut och jag känner mig ensam. Vi bråkade om att mitt rum var stökigt och jag städade idag och trodde det skulle hjälpa.. I alla fall hon förlåter min syster nästan direkt igen och så är allt som vanligt igen. Men mot mig fortsätter hon vara sur, fast oftast är det jag som fortsätter vara sur men man märker ändå att hon stör sig på mig efteråt. Det brukar vara kanske 2-3 gånger om dan som allt är bra och hon är inte sur men resten av dan tjafsar hon bara. Det brukar vara om att mitt rum är stökigt och att jag inte hjälper till tillräckligt hemma. Visst det kan vara sant och jag kan nog inte skylla på att jag är tonåring bara men ibland känns det som om hon önskar att jag var annorlunda, att jag var mer ordningsam, att jag hade A i alla ämnen och ja bara mer perfekt. Jag kommer aldrig kunna uppfylla alla hennes krav för det är inte den jag är. Detta har pågått ett tag när jag tänker efter utan att jag tänkt på det men igår blev jag bara så arg, så trött på alla krav. Jag försöker men hon fortsätter trycka ner, hittar alltid något fel. Hon kan även trycka ner mig genom att säga taskiga saker och hon försöker liksom inte ge mig självförtroende. Jag har t.o.m känt press när jag gjort prov för att jag måste få bra så att hon ska bli stolt över mig Även andra i släkten har märkt att hon ofta tjafsar med mig om allt. Det är så jobbigt och jag orkar inte med det längre. Jag är hemma rätt mycket ibland och jag känner mig trött, jag vill bara bort från all press. Jag vet inte ens om hon älskar mig längre eller om han ens bryr sig. Det handlar bara om min syster hela tiden. Jag vet att jag kanske på senaste tiden inte är den samma längre, men svek och krossat hjärta gång på gång får en att förändras. Stänga inne sig själv, bli tyst eller tråkig. Jag har pratat med henne några gånger när jag mått dåligt om t.ex killar, kompisar osv men hon har aldrig förstått och ibland har hon fått mig att må sämre, sagt att jag inte ska göra saker som jag tyckt varit en bra ide typ ang. en kille som om hon inte velat att jag skulle lyckas och nej hon har inte alls vetat bäst för att hon varit ung och sånt... Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska få henne att älska mig igen, jag vill bara bort, rymma, se om hon skulle bry sig.
sad..
Hej sad..!
Voj vännen! Äsch att du ska känna dig så här nu. Vi ska göra vårt bästa för att trösta och förklara det vi tror att kan ligga bakom det här. Men vet du, egentligen är det ju nog din mamma du borde berätta om alla de här känslorna för. Kanske kunde du göra det nu när du skrivit av dig åt oss? Kanske kunde du till och med skriva ut det här och eller visa åt henne på skärmen? När hon läst det så kanske hon förstår så mycket bättre hur du känner dig och hur du upplever er relation? Att hon får läsa är säkert också enklare än att först försöka hitta rätt tillfälle och sinnesstämning för en diskussion och sedan få ord på allt det svåra du vill säga. Försök!
Det här är tyvärr ett rätt vanligt problem mellan mammor och döttrar i tonåren. Vi har både sett det hos väninnor med tonårsdöttrar, upplevt det själva och läst om det gång på gång inom utvecklingspsykologi, ungdomsvetenskap osv. Men när man går igenom sådant här är det oftast väldigt svårt att inse det själv, se de tänkbara orsakerna bakom och framförallt att göra något åt saken.
Det vanliga är just att relationen förändras mellan mor och dotter när dottern kommer upp i puberteten. Det är så vanligt att det nästan anses lite obligatoriskt. Framförallt för att dottern då förändras och utvecklas, mognar och börjar skapa en allt starkare personlighet åt sig själv. Det gäller allt från hormonstormen i kroppen till det mentala mognandet som kan ta jättesprång framåt på en kort tid. Det här kan vara tungt i sig själv och det kan göra så att dottern är allmänt trött och irriterad, självförtroendet åker berg-och-dalbana, hon velar kanske mellan självständighet och beroende och hon behöver oftast en ny typ av stöd av mamman. Tonåren kan vara väldigt tuffa år att ta sig igenom och oftast vet dottern inte riktigt själv heller vad hon behöver av sina föräldrar under den tiden. Ofta kan också föräldrarna vara den fasta klippan som dottern låter allt gå ut över, eftersom hon förväntar sig att de finns där för henne no matter what.
Mamman igen vet kanske inte riktigt hur hon ska förhålla sig till den "nya" dottern, förstår sig kanske inte på henne, kanske känner hon sig utestängd ur eller helt oförstående för dotterns liv (tex att dottern "aldrig" berättar om sitt dagliga liv eller ber om råd längre), kanske saknar hon sin lilla flicka... Att ta fasta på de praktiska sakerna så som städande kan vara ett sätt för mamman att försöka återta kontrollen över situationen - vissa mammor tror kanske till och med att allt nog blir bättre av ordning och reda. Mer eller mindre omedvetet kan de vara livrädda för allt som dottern kan råka ut för nu när hon är större, samtidigt som hon vill ge dottern alla chanser i livet och faktiskt önskar att dottern ska klara sig så bra som hon bara kan. Det här kan komma ut på helt fel sätt så att det i praktiken orsakar mera bråk och tjafs än vad mamman egentligen alls menar. Det är just typiskt att dottern uppfattar all den här välviljan och irritationen som prestationskrav och som att hon inte duger.
Vissa mammor kan nu också börja förvänta sig saker av sin snart vuxna familjemedlem som hon inte förväntade sig av ett barn och det kan vara svårt att börja kräva något som man inte krävt förr. Ibland kanske mamman tycker att dottern borde vara mera vuxen än barn, förstå mer och ta mer ansvar - medan dottern igen kanske är kapabel till det vissa gånger och inte alls andra gånger. Lägg dessutom till att mamman kanske inte heller lever ett liv som en dans på rosor: hon kan vara trött och stressad från jobbet, ha svårt att få ekonomin att gå ihop, vara less på att jämt vara den som ställer upp för barnen i all oändlighet och helt enkelt vara utled på att jämt behöva tjata, gnälla och bråka om vardagliga ting för att allt ansvar inte ska falla på henne jämt.
Summa summarum brukar allt det här leda till att det blir fnurror på tråden mellan mor och dotter, sämre kontakt och kanske en underliggande känsla av att de inte riktigt känner varandra längre. Precis som i ditt fall så kan det bli värre av syskon som har en annan typ av relation med samma mamma - skillnaden syns tydligare då och syskonsvartsjukan och -orättvisan kan kännas värre. Lösningen är oftast väldigt enkel, men det kräver att både mamma och dotter är villiga att anstränga sig lite. De behöver lite kvalitetstid tillsammans, tid att lära känna varandra igen och liksom omskapa relationen. De behöver ofta hitta nya gemensamma "regler" för vad som gäller och hur de ska ha det tillsammans. Det kan vara enkla grejer som vad dottern ska göra för hushållsarbete för att förtjäna sin veckopeng, men också djupare grejer som vad mamma INTE borde säga eller ha för ton när dottern berättar något privat för mamman. Den här proceduren behöver de kanske upprepa igen om ett halvår eller ett par år och alla nya grejer, så som en pojkvän eller en ny hobby kan ställa allt på ända igen och så måste de hitta nya kompromisser igen.
Så vårt råd är faktiskt att du talar med din mamma om allt det här. Berätta hellre än anklaga, förklara hellre än kräv, behåll lugnet hellre än att brusa upp. Försök faktiskt att tala lugnt och sakligt istället för att börja skrika eller gråta - skrik och gråt brukar stänga öronen på folk, eftersom de då blir mera koncentrerade på att försvara sig än att ta innehållet till sig och vilja förändra och hitta lösningar. Jo, det här är lättare sagt än gjort, så försök igen om det inte går så fantastiskt första gången. Vi gissar att din mamma nog vet allt det här innerst inne, men mitt i vardagsstressen och tröttheten kan det vara så lätt att glömma, att missförstå, att skylla ifrån sig eller att anklaga... Detsamma gäller för dig själv. Försök att se objektivt på dig själv också och försök att själv inse tex när du överdriver under grälen, när du nog vet med dig att du nog borde hjälpa till mera hemma, när du egentligen är ledsen för något annat eller är barnslig... Det är inte så kul eller så lätt att erkänna sina egna brister och svagheter, men det är också en väg till personlig utveckling. Man är aldrig helt fast i det man är, tex vilka personliga egenskaper man har, utan man kan alltid utvecklas och förändras, jobba bort de mer negativa sidorna hos sig själv och göra bättre nästa gång.
Hoppas det här var till någon hjälp för er, även om det var rätt allmänt förklarat, nästan som ur någon av våra psykologiböcker. Som sagt, berätta för din mamma hur du känner dig. minns att hennes största vilja är att du ska må bra - men att hon samtidigt också bara är en människa, inte superhjältinnan hon var i dina ögon när du var liten.
Stoooooor kraaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar