Katter

Hej, jag har en sånn stark kärlek för katter. Tanken på att kunna mysa med en liten kattunge som springer runt och leker med en liten tråd. En som man kan sitta framför tven och somna med. Eller när man vill tala en hel bibel om ens dag och problem så finns den där för att lyssna, eller bara finnas där. En söt liten rakkare. Drömmen. När man e ledsen och en stund med den i famnen är som terapi. När den står och väntar på en i trappen efter en lång skoldag. Allt det där drömmer jag om varje dag. Problemet är min mamma. Hon har haft en egen hund när hon var liten, tyvärr var det en som hade svårt med att vara ifrån mamma, hon berättade att hunden skällde hela tiden när hon var borta och att det var jobbigt för henne att lämna hunden. Men alla djur beter ju sig inte på samma sätt. Samma med människor. Sen kommer hon med att allting blir hårigt, ja men det är väl bara att borsta av lite, katten är det LÄTTASTE husdjuret man kan ha. Och sen säger hon att när vi är borta, så kan den inte vara själv, att någon måste ta hand om dem. Så det är ett problem. Nej. De är djur, smarta också, de klarar sig. Och hon säger att djur ska vara ute och inte instängd, att hon inte vill skaffa för att hon tycker om dom för mycket, bullshit säger jag då. Jag blir bara så arg på henne, bara ursäkter, vi är endå 3 pers som vill ha men det är endå hon som vinner. Snälla jag vet inte hur länge till jag klarar av längtan efter en katt nåmera.

Tänk om vi en dag skulle köpa en, och hon fick leva med det. Jag slår vad om att det skulle gå bra för katten, både när vie där och när vi inte e. Jag vill göra så, bara slumpmässigt, har tänkt på det de 4 senaste åren så vad mer kan man tänka på om saken?