Kontrollerande människor

Hej!

Hm, i mina öron låter det som att det vore dags i er familj att ha ett snack. Nu gäller nya förutsättningar och omständigheter när du flyttat hemifrån, och det behöver alla bli medvetna om. Det här gäller inte bara allt det praktiska, som att du inte har råd att rantta hem titt som tätt för att hälsa på farmor eller att du borde sätta den tiden på att studera istället. Utan ännu viktigare är den mentala frigörelsen från familjen och din självständighetsutveckling.

Visst, det kanske inte är så lätt att förklara varken för pappa eller farmor, men någonstans vet de ju nog redan om det här. De vet objektivt sett att barn växer upp och flyger ur boet och att man då som familj faktiskt borde släppa dem fria för att de ska kunna lära sig leva sina egna liv. De vet också hur många grannars och bekantas barn knappt kommer hem till jul och semestrar längre, för att de har fullt upp att leva sina egna liv och tex tillbringar julen med pojkvännens familj istället och liknande.

Men bara för att de objektivt vet att den här utvecklingen är oundviklig, att de inte kan ha kvar dig i boet, så betyder det inte att de är riktigt medvetna om det. Eller ens vill acceptera att deras lilla flicka har blivit stor. Just nu är troligen din pappas relation till dig uppfylld av att bekymra sig för hur du ska klara dig ensam i stan, om du tex fixar allt från elräkningar till läxor. Egentligen funderar han kanske om du inte fått för mycket frihet och inte klarar av ansvaret nu. Men redan mina exempel kan förklara en hel del; dina föräldrar kanske betalar elräkningen ännu, dvs inte tror att du har råd = klarar av att betala den själv? Klart att du säkert är glad för den ekonomiska hjälpen i så fall, men det motarbetar samtidigt din självständighet. Visst, man måste inte klippa alla beroendeband direkt, men det blir obalans till slut om man fortsätter vara beroende. Och din pappa talar ännu om läxor, vilket betyder att han inte kan acceptera/har håxat att man inte har direkt läxor på tredje stadiet, utan mera uppsatser att skriva eller tenter att läsa till. Du har stigit över en mognadströskel, men han är kvar i det stadiet då det ännu behövde kollas att du faktiskt hade gjort läxorna. Dina studier = ditt ansvar nu, men han kanske behöver informeras/påminnas om det? Det är inte längre hans ansvar - eller ens rättighet - att kolla upp dig. Och börjar han tjata om att han inte vill att du ska kasta bort tid och pengar på att studera om du inte gör det ordentligt, så är det fortfarande ditt problem, ditt ansvar, ditt val.

De allra flesta föräldrar är lite rädda när barnen flyttar utom synhåll. På rädsla reagerar de flesta föräldrar genom att bli argsinta eller anklagande eller förbjudande eller orolig hönsmamma eller övervakande mot sina barn. Få är så trygga i sitt föräldraskap att de öppet kan erkänna att de är rädda för all världens olyckor som kan hända barnen, men vågar släppa taget i alla fall. När ett barn börjar dagis kanske mamman gråter i bilen när hon lämnat dagiset och pappan härjar extra mycket i garaget på kvällen, vem vet. Dina föräldrar klarade den fasen i ditt liv och vågade släppa lite mera längd på repet runt magen på dig. Nu ska de i princip släppa repet helt, och det är inte lätt för någon förälder. De är dessutom vana med att ta hand om dig och bekymra sig för ditt väl och ve. Det kan vara lika svårt att sluta med det som att tex gå i pension eller vara tvungen att sluta motionera för en knäskada. Det kräver en del omställning för dem, samtidigt som deras liv ju inte ändrats. Utom, såklart, det nya tomrummet du lämnade i hemmet. Kanske till och med ny fritid de inte vet vad de ska göra med? Speciellt om ditt handikapp innebar extra arrangemang, engagemang och annat kan det kännas extra tomt nu, på samma sätt som de föräldrar som kört barn fram och tillbaka till träningar och matcher i många år kan känna? Och kanske är dina föräldrar lite extra oroliga med tanke på det, fastän de inte vet hur de ska handskas snyggt med den oron?

Så kanske frågorna om läxorna bara är svepskäl för att få prata med dig, när känslospråket inte räcker till för att säga "jag saknar dig och oroar mig för dig"?

Att så småningom bli vuxen handlar ofta också om att långsamt men säkert börja se sina föräldrar i ett nytt ljus, ur ett vuxet perspektiv och inte enbart som deras barn utan mera objektivt. Allt vi ser då kommer vi inte att gilla. Och vi kommer inte att gilla alla de saker vi märker att vi "ärvt" av dem heller, som vissa beteendemönster och sätt att hantera känslor. Ganska ofta väljer vi att gå vår egen väg, tex tänker att vi ska uppfostra våra egna barn annorlunda sedan. Ganska ofta stör vi oss också plötsligt på vissa egenskaper hos föräldrarna - och det hör dessutom till Moder Naturs plan, för det hjälper till att pusha oss att hitta oss själva, bli självständiga och ge oss iväg från barndomshemmet.

Det är ledsamt att din pappa varit kontrollerande, haft ett fattigt och "handikappat" känslospråk, haft problem att kontrollera sina egna känslor och att han är sin moders son. Det är kanske saker du får behandla och smälta ett tag framöver, nu när du ser dem ur ett annat ljus. Men det ska inte behöva hindra dig eller forma dig mer än du vill, du kan medvetet bestämma över dina egna beteendemönster och hur du vill leva ditt liv. För nu är du "fri" att göra det, nu har du flyttat hemifrån. Okej, det går inte över en natt det heller, utan ofta kräver det insikter och en aktiv medvetenhet, en vilja att faktiskt fundera djupare på exempelvis varför din pappa reagerar som han gör och ofta tar det tid och kommer i sjok. Och kanske behövs det lite övning, tex när det gäller att säga nej åt farmor. Men det är du som bestämmer om du får dåligt samvete av hennes pikar eller inte, hon kan inte kontrollera dina känslor och hon har ingen rätt att kontrollera ditt liv. Hon låter väldigt egoistisk i sitt sätt, men kanske det också beror på rädsla; att lämna ensam? Känslomässig utpressning av det där slaget är ändå inte okej, men kanske hon inte ens är medveten om att det är det hon sysslar med, utan bara anser sig ha rätt?

Som jag började det här svaret, så tror jag att ni nu behöver diskutera i familjen - och med farmor. Du behöver lungt och sansat, i förbifarten vid diskbänkten om inte annat, säga sådant som att "nu när jag bor i stan kan jag ju såklart inte komma hem varje helg, så vi kan ju planera på ett ungefär vilka helger jag ska komma under hösten" eller "universitetsstudier är ju något helt annat än gymnasiet, så jag kommer att ha fullt upp på kvällarna med att läsa till tenter" eller "det är ju i studentföreningarna som man skapar kontakter inför framtiden, tänk hur många politiker och affärsmän som blev vänner i Kåren, så det är nog viktigt att vara aktiv där" eller "min klasskompis Elin från Sibbo tänkte bara fara hem en gång under hösten, för vi har så mycket med studierna". Vänder du allt till självklarheter och något nästan beundransvärt, istället för något som du måste be om lov eller be om ursäkt för, så har de kanske lättare att acceptera att du inte har tid med dem på samma sätt längre.

Kanske dina föräldrar även behöver få bevis på att du nog klarar dig, tex genom att du tar egen hemförsäkring eller mobilabonnemang, ändrar ditt elavtal till delvis ekologisk el eller skickar bild på elvispen du köpte för en spottstyver på loppis, presenterar någon ny kompis för dem eller visar tjockaste tentboken du hittar åt dem. Och DU kan ju visa gott exempel på ett välutvecklat känslospråk och berätta för dem vad deras omtanke betytt och hur du nu har den i bagaget när du ska stå på egna ben. Säg att du älskar dem och saknar dem, men att det ju är naturligt att du ska vara begaistrad i ditt eget, nya liv.

Ni är säkert inte ensamma om att tampas med just det här skedet i livet de här veckorna nu, men olika familjer gör det på olika sätt. Det går olika smidigt och tar olika länge innan man hittat sin roll i den nya situationen. Lite hänsyn och förståelse från allas håll underlättar nog, men det är klart lättare om man pratar om det ;)<3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott