Till råga på allt är min mamma inne i en kris just nu. För några veckor sedan fick hon reda på att hon hade järnbrist, och sedan dess har hon bara blivit värre och värre även om själva järnvärdena blivit bättre. Hon orkar ingenting, klagar bara på hur hon mår och jag tror att hon verkligen har gått in i väggen. Sova kan hon inte, för hon bara tänker "jag kan inte sova, jag kan inte sova, jag kan inte sova" och har nåt slags katastroftänk där hon tror att saker bara kommer eskalera, typ att om hon inte sover nu kommer hon att kollapsa imorgon. Allt är bara hjärnspöken men jag klarar fan inte av att skingra dem! Hon är verkligen ett nervvrak, min mamma, väldigt känslig när det gäller det mesta och dessutom jobbar hon som kurator. Hon är ensamstående också, så de enda som bor här är hon, min tolvåriga lillasyster och jag.
Vad ska jag ta mig till? Paniken växer i mig och jag känner mig så maktlös samtidigt som jag har mina egna bekymmer. Ett av dem är att jag misstänker att jag är kär i min bästa kompis som är en tjej, och det är så tabubelagt så det finns inte. Ingen vet om det, och om jag berättade för henne skulle hon lämna mig direkt. Förresten vet jag inte ens om jag är kär, eller om hon är mer än vän, men det känns så och jag mår så dåligt av detta. Och alla mina andra kompisar känns så onåbara just nu, för de har sina pojkvänner som de är upptagna med.
Vad ska jag göra? Jag vill verkligen hjälpa min mamma men jag tror inte att jag klarar av det rent psykiskt. Varje gång vi umgås pratar hon om hur hon har det, och det tär så mycket på mig för jag vet inte hur jag ska hantera det. Och min lillasyster, i en känslig fas när det gäller kompisar och så, nu får ju inte hon heller det stöd hon behöver!
Sträck ut en hjälpande hand, snälla ni på Decibel! Jag behöver all hjälp jag kan få! jag målar bara med svarta färger
Specialungdomsinformatören Susanna svarar
Hej!
Jag har sett din fråga och svarar så fort jag hinner - senast på måndag (20.10).
En varm kram!
H.Susanna
Här kommer mitt svar:
Hej ” målar bara med svarta färger”,
Vad fint och härligt att höra att du upplever en grundtrygghet i dig själv, att du vet och känner att du är en fin person som är bra på många sätt:) Det är en mycket bra grund att stå på, när det börjar blåsa litet kyligare vindar runtomkring. Att söka sin identitet gör man under vissa perioder i livet, och det kan vara väldigt tuffa perioder. Just det där sökandet innehåller ju så många frågetecken och tvivel och funderingar och då blir vi lätt oroliga och superkänsliga. Och då behövs det inte heller mycket extra för att få oss ur balans. Där blir det en riktig krock eftersom det ju ofta är just balans vi söker när vi är inne i processen att hitta oss själva.
Låter som att din mamma också är inne i en väldigt tuff period. Med både järnbrist och sömnbrist och katastroftänk så tappar nog de flesta av oss tråden. Du skriver att hon jobbar som kurator och där kan det väl kanske också påpekas att det är väldigt lätt hänt för personer som själva jobbar med att hjälpa andra (t.ex. kuratorer, läkare, socialarbetare) att de själva har mycket svårt att be om hjälp, fast de kanske vet att de skulle behöva den. Men som du skriver – det är INTE du som ska ta bort hennes ”hjärnspöken”. Det är inte du som ska fixa henne, utan det behöver hon göra själv. Kanske med professionell hjälp dessutom. Det är för det mesta så att en person som är en del av en familj inte kan lösa familjens problem, just därför att man då själv är en del av familjen, eller situationen. Det går helt enkelt inte.
Men du kan naturligtvis finnas bredvid henne och säga vad du tycker, tänker, känner och upplever. Prata då gärna om hur det blir för dig och din lillasyster just nu, när du märker att hon mår dåligt. Håll fokus i diskussionen på dig och dina tankar och känslor och försök att inte prata så mycket om henne. Det kan nämligen uppfattas som kritik och göra det ännu svårare för henne att ta till sig ditt budskap. Kanske kan du också rakt och ärligt säga att det inte är din uppgift att få ordning på hennes liv, att du har fullt upp med ditt eget. På ett vänligt och kärleksfullt sätt naturligtvis. Och be henne att söka hjälp, för sin egen skull men också för hela familjens skull. Kanske kan du på något sätt förmedla att du står på hennes sida, att du är med henne och att du verkligen vill hjälpa henne.
Eftersom din mamma inte kan finnas där för dig just nu så behöver du istället hitta någon annan som kan ta del av dina funderingar och bekymmer. Kanske kan du vända dig till någon på din skola eller i din hemkommun som jobbar med att samtala med ungdomar. En skolkurator eller en skolpsykolog eller någon annan utbildad person. Så att du verkligen får det stöd du behöver i livet just nu. Så att du får tid och ro att reda ut det som du går och funderar på. För det behöver det också finnas plats för. Att vara kär i sin bästa kompis händer också i livet ibland men eftersom du upplever det ”tabubelagt” så behöver du prata med någon som kan ge dig att litet större perspektiv på saken. Det finns ju också bra telefonjourer att ringa, se t.ex. på http://www.decibel.fi/hjalp/ så hittar du olika telefonjourer och chattar att vända dig till.
Vi här på Decibel sträcker ut vår hand – så långt vi bara kan. Vi svarar på frågor via nätet och hoppas att vi verkligen kan uppmuntra alla som vänder sig till oss att söka efter den där ”face-to-face” kontakten där ute i verkligheten. Som verkligen kan möta, hjälpa och finnas där. För det är nog livs levande människor och medmänniskor vi behöver när det krisar till sig i livet. Så jag hoppas att du använder all den klokhet, vishet och kärlek du helt klart har inom dig och söker dig till någon som kan hjälpa dig vidare. Eventuellt kan det ju också betyda att hela er familj får den hjälp som ni nu behöver.
Många, MÅNGA varma kramar i höstmörkret!
H.Susanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar