Ledsen på mamma

Hej Ledsentjej!

Äsch äsch äsch vännen att du ska behöva vara ledsen på din mamma. Vi förstår absolut att det är tungt, att du känner dig otillräcklig och besviken på henne. På något plan önskar alla barn att de skulle duga precis som de är för sina föräldrar, på samma sätt som de önskar att föräldrarna var de perfekta föräldrarna. Men alla är vi människor, med både goda och dåliga sidor, och ibland är verklighet och förväntningar långt ifrån varandra. Dessvärrre brukar man inte riktigt medvetet inse det här alla gånger, och därför hör mycket gnäll, klagomål och tjat till vardagen i många familjer. Okej att det hör till. Den perfekta familjen existerar inte heller, men ibland blir det ändå för mycket gnäll, klagomå och tjat. Det kan bli så mycket att det faktiskt inte hjälper ett dugg (gnället får inte den effekt man skulle önska), utan bara stjälper. Förstör. Och fräter i hjärtat och får en att tänka geggagråa, negativa tankar, både om sig själv och om familjemedlemmarna.

Den goda nyheten här att det ofta, faktiskt förvånansvärt ofta, hjälper med att påpeka att hej, nu är vi inne i en ond cirkel och jag mår inte bra av det. Att lyfta upp den geggiga katten på bordet och berätta hur det känns, hur man upplever förflugna ord som till exempel att man inte är bra på att springa. I vardagslunken - som i de flesta familjer faktiskt är mera halvsprång än lunk med all stress - inser man inte alltid hur ord man tanklöst släpper ur sig kan påverka andra. Skulle man ha tänkt efter kanske man inte skulle ha sagt så. I alla fall hade man nog sällan menat att det skulle ha uppfattas så. Skulle någon fråga din mamma vad hon menade, så skulle hon kanske till och med bli förskräckt - hon vill troligen ditt bästa och hade inte alls menat det på det viset. Men sagt är sagt. Fast nästa gång kanske hon tänker till en extra gång innan hon har åsikter om dig. Ifall hon håxar (kommer ihåg). Och det kan hon kanske ha större chans att göra om du berättar för henne om hur det sårade dig att höra av henne att hon inte tror på din springförmåga. Så berätta. Hon är inte tankeläsare!

Det som gör familjelivet lite extra knepigt är när det finns tonåringar i familjen. För se tonåringar förändras. De växer, utvecklas, hittar delar av sin personlighet, strävar mot självständighet, får nya intressen, mognar i tankevärlden, får fler egna åsikter... Du har förändrats och du skriver också att hon inte längre känner dig. Kanske hon verkligen på riktigt inte känner dig längre, alltså hur du tänker, och därmed inte förstått att du tar illa upp för tex kommentarer om din vikt? Kanske du inte gjorde det när du var 10 år, och hon på något vis lämnat kvar i den föreställningen att du fortsättningsvis skulle reagera på det sättet? Det här är väldigt vanligt hos föräldrar, de hänger inte med i hur barnen tänker. Igen, de är inte tankeläsare, föräldrarna, och dessutom ofta rätt upptagna med vardagssprångmarschen. Så sätt dig ner med henne och berätta hur du tänker numera, hur du reagerar på olika saker, vad du tycker att är viktigt osv.

Det här gäller även att berätta för henne om hur viktigt skolarbetet är för dig. Hon kanske exempelvis inte insett hur mycket läxor ni har? Du har fått mera ansvar där - men med åldern kommer ofta ansvar på fler områden än ett. Det kan ju faktiskt hända att dina föräldrar åtminstone på ett plan insett att du är större nu och förändrats och därför borde börja ta ett större ansvar - för hushållssysslorna hemma. De kanske faktiskt förväntar sig mer av dig hemma än vad de gjorde när du var 10 år? Tänker att du snart är vuxen, att du inte bara borde börja dra ditt strå till stacken utan även borde lära dig hur man drar de där stråna (tex sätter i tvättmaskin) för att du behöver de kunskaperna när du flyttar hemifrån? Men igen, du är inte tankeläsare och de har kanske inte direkt uttalat sina förväntningar på dig, utan det blir bara tjat och gnäll? Och när du inte gör som de förväntat sig kanske de tycker att det är orättvist och därför uppfattar de dig som självisk? Ingen gillar att bli utnyttjad, inte heller föräldrar. Deras sätt att protestera mot den känslan är kanske bara annorlunda än ditt sätt? Och kanske till och med en del av din obehagskänsla inför det här beror på en gnutta dåligt samvete? Faktum kvarstår att det tar ungefär en och en halv minut att sätta en tvätt i tvättmaskinen, men ingen gillar någonsin heller att få mera jobb för samma betalt. Ingen tonåring hoppar jämfota av glädje över att vara tvungen att tvätta kläder. Men vet du, det gör nog inte mammor heller...

Vårt förslag är att du helt enkelt sätter dig ner och pratar med din mamma. Berätta för henne vad du tänker och känner, berätta det punkt för punkt så som du gjorde för oss. Om ni båda håller er lugna, inte kastar anklagelser på varandra som giftpilar, inte höjer rösten eller skyller ifrån er eller söker andra fel på varandra (jo, mammor beter sig inte heller så vuxet alla gånger, så därför skriver vi om er båda här), så har ni en bra chans att börja förstå varandra bättre. Förstår man varför en person reagerar som hon gör, så är det mycket lättare att låta bli att orsaka den reaktionen. Nu menar jag inte att det är okej för henne att säga tanklösa saker eller okej för dig att helt dissa hushållsarbetet eller något, utan att ett vänligt ord kan ha mycket mera effekt än ett elakt/argt/gnälligt.

Tex när det gäller hushållsarbetet: tänk om ni skulle planera tillsammans och komma överens om en fördelning av hushållssysslorna som funkar för er båda två? Det handlar knappast om att du ska ta lika mycket ansvar som en vuxen, men vissa saker kan du alldeles säkert göra hemma, och redan ett par tre saker kommer att göra att det känns så mycket bättre för din mamma = mindre gnäll = bättre stämning hemma. Du kanske inte genast känner en enorm tillfredsställelse av att vika tvätt, men det kan faktiskt kännas en smula skönt att man bidrar till något, verkligen gör någon nytta. Lite som den där forskningen som visar att volontärarbete (att frivilligt hjälpa andra människor utan att få betalt) är en av de mest effektiva botemedlen mot deppighet, irritation, ensamhet, ångest och känsla av meningslöshet = man blir lyckligare av att hjälpa till, hjälpa andra, höra till, göra något meningsfullt för andra.

Slutligen vår personliga åsikt: det är inte okej att säga att man hatar någon. Speciellt inte åt en familjemedlem. Visst, man kan höra barn skrika "jag haaaaataaaar diiiig" åt sin mamma i butiken när de inte får godis eller tonåringar när de inte får fara på ungdomsdans. Men är det egentligen någon skillnad, får barn säga vissa saker och vuxna inte? Man får vara arg, riktigt fly förbannad, men vår personliga åsikt är alltså att ingen någonsin får säga att man hatar någon man egentligen älskar. Andra kan tycka annat - men alla är säkert överens om att ingen gillar att höra det.

Som sagt: PRATA med din mamma! Det finns liksom inga andra alternativ, för du kan ju inte bara sitta och vänta på att hon ska komma till insikt om hur du fungerar helt på egen hand heller ;) Låt henne lära känna dig igen <3

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna