Mamma&jag

Hej,
tack för att du skrev till "våga fråga" om ett väldigt känsligt, men
också ganska vanligt ämne – nämligen problem med föräldrar och
föräldrar som inte verkar förstå något om vad ungdomarna går igenom.

Jag märker av ditt brev att du känner dej ganska missförstådd av din mamma, att hon inte vill lyssna på din sida av saker utan kör över dej med sina egna åsikter och det som verkar vara viktigt för henne. Det är ingen lätt sak att ändra på eftersom mammor och säkert också pappor ofta är dörädda att något ont skall hända deras barn. Den här rädslan kan få föräldrar att göra och säga allt möjligt tokigt och de kämpar ofta in i det sista för att inte tappa kontrollen över sina barn.

Kanske dina ändrade hemkomsttider har med det att göra att du har blivit äldre och kan hamna ut för ännu fler tråkigheter än tidigare. Du har äldre kamrater som har bil och det kan kännas ännu otryggare för henne eftersom då kanske du åker längre bort och ifall något händer så är hon inte i närheten. I princip är det ju en bra sak att föräldrar vill skydda sina barn från allt ont. I praktiken är det ganska svårt för just i tonåren vill ju barnen börja frigöra sig från föräldrarna och tiden med kamraterna och deras tankar blir mycket viktigare än föräldrarnas åsikter. Då är det bäddat för kollision och det brukar bli en hel del gräl och tunga stunder för båda parter förrän man lär sig att se varann med lite annorlunda ögon och accepterar att föräldra-barn relationen har förärändrats. Det här gäller i synnerhet mammor och döttrar.

Nu är det så att det är många föräldrar som av olika orsaker inte vill eller vågar acceptera att deras barn blir äldre och börjar frigöra sig från dem. Det kan vara så att de själva har haft problem i tonåren och vet mycket väl vilka faror som lurar eller så har de svårt att lita på sina barn eller deras kamrater. Hur bra känner din mamma dina kamrater? Träffas ni någon gång hemma hos dej eller börjar hon då också ropa åt dej? Du kunde kanske fråga henne hur det var då hon var ung och hur hennes föräldrar reagerade då hon ville ut med sina kompisar?

Jag förstår att du ogärna pratar med henne om hon är arg eller skriker men finns det någon stund som ni kommer bra överens, t.ex. vid matsituationen eller finns det något ni brukar göra tillsammans eller tycker att är roligt? I sådana stunder är man oftast mer avslappnad och öppen för olika diskussioner och då borde du samla mod för att ställa de frågor som känns viktiga för dej - om hemkomsttider, om varför det har ändrat osv. Din mamma är trots allt den enda person som kan svara på varför hon beter sig som hon gör. Om du försöker behålla lugnet och närma dej henne med öppenhet och vänlighet så kanske hon också börjar se dej med andra ögon. Det gäller ju på ett sätt att skapa en helt ny relation då du visar att du håller på att bli en ung vuxen som kan ta ansvar och som det går att lita på. Så småningom kanske din mamma inser sin egen del i det hela och förstår hur jobbig tonårstiden egentligen är för dej.

Tycker du att det verkar helt omöjligt? Isåfall önskar jag att du
skulle ta kontakt med skolans kurator eller hälsovårdare eller någon annan vuxen som du tror att du kan prata med. De har tystnadsplikt och borde alltid fråga lov av dej ifall de vill prata med din mamma. Om du känner att din naturliga glädje och sprallighet håller på att
försvinna och du har till och med haft tankar på självmord så är det
MYCKET viktigt att du vågar ta tag i det här så fort som möjligt. Det
finns alltid hjälp att få om man ber om det och du har all rätt i
världen att få må bra.

Jag önskar verkligen att det ordnar upp sej för dej och din relation
med din mamma blir bättre. Det är tungt nu men du ska se att det
kommer att ändras.
Kram och lycka till!

Kirsi