Mamma (och pappa?) otrogen

Hej Arg sjuttonåring!

Ojdå... jo, vi har funderat mycket på din fråga sedan den kom in till oss, funderat om den borde besvaras av psykolog eller någon annan expert, men kommit fram till att vi ska svara på din fråga som två vanliga vuxna kvinnor. För det finns nämligen inget rätt svar på din fråga, ingen instruktionsbok för hur man ska göra i sådana här situationer - det finns inget annat än personliga åsikter. Vem du än frågade så skulle de antingen bara kunna ge sina egna åsikter, erfarenheter och tankar om det här, eller så skulle de bara kunna säga att det är ditt eget beslut om hur och vad du borde göra. Så vi ger dig våra egna åsikter och råd, men håller med om att valet är ditt. Du måste ändå själv bestämma dig för om du vill diskutera det här med dina föräldrar eller inte.

Lite tankar vi har: Det är knepigt med föräldrar överlag. Å ena sidan är de alldeles egna, vuxna personer, som har rätt till och ansvar för sina egna privatliv och kärleksliv. Å andra sidan har de ansvar för familjens välmående och kan därför inte alltid göra precis som de själva vill. Det kan vara en svår balansgång för många föräldrar, därför att det aldrig någonsin finns något som ett perfekt förhållande. Alla förhållanden har sina brister och problem, går i vågor och kräver att man jobbar på förhållandet, kompromissar eller till och med uppoffrar sina egna viljor och önskemål för förhållandets bästa. Skulle någon påstå att de har det perfekta förhållandet och typ aldrig bråkar eller påstå att de passar fullkomligt ihop, så ljuger de så det osar om det både för sig själva och inför andra. Det finns inte två människor i världen som skulle passa perfekt ihop, men med jobb så kan två personer funka riktigt bra ihop. Men det kräver alltså exempelvis att de hela tiden aktivt försöker hålla kärleken vid liv. Vilket inte är så lätt alla gånger mitt i vardagsstressen bland småbarn och diskhögar, elräkningar och trötthet.

Under hela livet kommer vi alla att träffa andra människor som vi "klickar med", som vi attraheras av och som vi garanterat skulle ha en romans med ifall vi var fria att välja själva. Det kan vara arbetskolleger, mannen vid hyllan bredvid i biblioteket, vemsomhelst. Men är man i ett förhållande, så gör man ett val. Det har vi sett tusen gånger. Är man nöjd och lycklig i sitt förhållande, så gör man ingenting åt känslorna för den nye. Är man väldigt plikttrogen och ansvarsmedveten så gör man heller inget fastän man skulle vara stormande kär i den nye. Men är det strul i det egna förhållandet, känner man sig otillfredsställd eller uttråkad eller har problem tillsammans som är svåra att lösa, så känns frestelsen svårare att motstå. "Misstag" kan nog hända ändå, fastän man är lycklig i sitt förhållande, om självbehärskningen sviker. Folk kan vara otrogna och göra dumheter - hur mycket de än älskar sin familj och absolut inte vill skada den. Folk är bara människor. Ja, också mammor och pappor är bara människor som gör dumheter ibland. Men då bör de också ta ansvar för sina dumheter själva, för de har ingen ursäkt, de gjorde ett medvetet val. De bör reda ut allt för sig själva, kanske berättar för partnern. Föräldrarna måste då tillsammans komma överens om hur de ska ha det, om de ska fortsätta vara tillsammans eller inte. Vissa tycker att otrohet är oförlåtligt. Andra kan förlåta och leva vidare tillsammans. En tredje kategori fortsätter tillsammans, men har kanske svårt att lita på varandra igen. Det finns till och med de som menar att en otrohet kan vara knuffen i ryggen som det egna förhållandet behöver för att leva upp igen och bli bättre och lyckligare igen.

Hur de här föräldrarna bestämt sig för att ha det, om de är lyckliga tillsammans eller inte, det är aldrig barnens ansvar. Det här är viktigt: du har inte ansvar för dina föräldrars förhållande! Det är inte ditt jobb att se till att de är lyckliga tillsammans. Däremot är det deras ansvar att se till att du är lycklig. Med andra ord borde de ordna sina egna liv så att deras gemensamma barn mår bra. Nu vet vi ju inget om hur dina föräldrar kommit överens, bara att din pappa troligen nog vet om åtminstone någon av otroheterna och att de ändå beslutat sig för att fortsätta tillsammans - annars hade de väl separerat tidigare. Så man kan gissa att de fått sitt förhållande att funka hursomhelst. Hur det skulle påverka dem ifall du tog upp det här till diskussion är omöjligt att förutspå. Du känner dina föräldrar och har kanske därför en aning om hur de eventuellt kunde reagera - men det är ändå osäkert, för nu handlar det ju också om deras privata kärleksliv. Om du pratade med din mamma, så skulle det kanske vara svårt för henne att hitta sin roll i samtalet: är hon mamma eller kvinna, är du dotter eller väninna, ska hon se sig själv som en del i familjen eller som en separat person?

Frågan är också vad du skulle få ut av att berätta för henne att du känner till hennes historier? Du är arg och det förstår vi. Men exakt vad är det du är arg på? Kanske du åtminstone kunde försöka klargöra de tankarna för dig själv först. Sedan kunde du kanske fundera på vad det är du vill ha för resultat av samtalet, vad skulle det leda till? Kunde du släppa ilskan? Skulle du fortsätta bära med dig ilskan om du inte talade med henne? Försök för en stund att se det hela bara ur ditt eget perspektiv - måste du ha den här konfrontationen och varför? Nu är det ju alltså så att du inte har ansvar för deras förhållande, så hur de reagerar tillsammans på din konfrontation är deras problem. Ta ett worst case scenario, att de därefter skulle separera: det är ändå inte ditt fel! Du orsakade inte separationen genom att dra upp det till ytan. Det är DE som haft historier och varit otrogna, det har redan hänt och de tar ansvar för sina egna handlingar.

Som sagt, vi kan inte och får inte bestämma för dig om du ska prata med din mamma/båda eller inte. Kanske ser du saken tydligare efter det här svaret och själv vet vad du vill göra. Kanske behöver du prata mera om det här med någon annan utomstående? Det kan vara ofantligt skönt att få prata med någon obejktiv och professionell - plus att den människan kan ställa alla de där små följdfrågorna av dig och på basen av svaren på dem kanske du ser ditt "problem" ännu tydligare. Att bevara någon annans hemlighet är alltid tungt och att oroa sig för en framtid man själv inte kan påverka (tex en eventuell skilsmässa är deras val i så fall) är ännu tyngre, så vi skulle absolut rekommendera att du pratade tex med skolkuratorn eller en psykolog.

Hoppas vi kunde vara till någon hjälp - men minns alltså att det här bara vara våra egna personliga tankar.

Stooor kraaaaaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna