Det är så att jag mår dåligt, jag känner biland att jag inte orkar längre bo kvar hos min familj eftersom dem alltid är på mig, det är så att jag var tillsammans med en kille utan att mina föräldrar visste om det och när dem fick reda på det så blev vi tvungna att göra slut och under den tiden mådde jag dåligt och nu får jag inte gå ut med mina vänner som jag brukade göra förut eller vara ute mer än två timmar. Jag orkar inte hur dem alltid ska bestämma.. Pågrund av att jag mådde så dåligt och grät hela tiden så har jag förändrats så mycket. Jag vill ibland gå långt bort härifrån.
Anledningen till att vi gjorde slut var för att jag inte får vara tillsammans med någon.
Ana
Hälsovårdaren-barnmorskan Annika svarar
Hej Ana!
Du är inte myndig ännu och bor under dina föräldrars tak vilket innebär att du inte kan bestämma allt själv. Men min åsikt är nog att man förälder och barn borde kunna diskutera utegångstider - fritid samt pojkvänner osv. Kan ni öppet diskutera såna här saker hemma? Om ni inte kan tala hemma - finns det någon annan du kan tala med? Ex en lärare, skolkurator, fritidsledare. Jag märker att du har mycket som trycker dej och du skulle nog må bra av att tala av dej lite. Ibland kan man tillsammans med sin förälder också diskutera med en tredje part inblandad ex ett storasyskon, en lärare, en granne eller någon annan som ni båda har förtroende för.
Med egna tonåringar har jag gjort så att jag vill att vi har ett ömsesidigt förtroende. Missbrukas mitt förtroende så leder det till konsekvenser ex. kortare tid tillsammans med vännerna nästa helg el dyl. Medan om mina tonåringar visar gott uppförande och ansvarsfullt beteende så betyder ju det att jag kan mera släppa på tygarna och de får större eget ansvar, ex mera tid tillsammans med sina kompisar. Jag känner att det här med gränser för barnen är långt ifrån lätt för föräldrarna - exakt därför behöver man som förälder hela tiden pröva och se hur förtroendet funkar i verkligheten. Det går absolut inte att ha samma regler för alla barn i en barnaskara utgående från åldern - det vet en mamma som har 6 barn där hemma i åldern 17-6 år. Tro mej - jag märker det varje dag! :) Men försök i lugn och ro över en tékopp diskutera saken.
Lycka till! Med vänlig hälsning, Annika 6 barnsmamma och hälsovårdare - barnmorska
2 Kommentarer
Ana 08/03/2015 1:07pm (9 år sen)
Du förstår inte, om jag kunde diskutera detta med mina föräldrar skulle jag inte skrivit hit, det är inte så att jag missbrukar deras förtroende, jag får inte ens hänga med mina vänner längre som jag vill. Jag kan inte skriva hur mitt liv är och hur svårt jag har. Men jag önskar jag kunde bo hos en annan familj istället.
Annika 11/03/2015 9:17am (9 år sen)
Hej igen Ana! Bra att du hör av dej igen! Det tolkar jag som positivt: du är öppen för diskussion och samarbete. Fint!
Du poängterar att du inte kan tala med dina föräldrar. Jag förstår att det känns så. Finns det någon annan i din närhet som du kan tala med? Någon som kan hjälpa dej? Eftersom du mår dåligt av hemmasituationen behöver det här redas ut. Det känns kanske tufft att vända sig till någon som du inte känner från tidigare för att tala om de här sakerna? Men om du vågar göra det så skulle jag föreslå skolkurator/-psykologen eller någon på din kommuns socialkontor. De hjälper ungdomar som mår dåligt i sin hemmasituation. Ifall du inte vet hur du ska börja kan jag tipsa dej om att printta ut våra texter och sätta fram dem direkt åt den personen som du tror kan hjälpa dej. Det hjälper personen att direkt förstå vad som är jobbigt samt att du inte behöver fundera var du liksom ska börja. Du kan bara svara på hans/hennes frågor.
Det här med gränser och olika åsikter om gränser är inte alls ett nytt eller konstigt problem. Det var lite det jag försökte förklara åt dej i mitt förra svar. Men det finns olika grader av svårigheter för att komma till en gemensam lösning.
Jag råder dej till att öppna på locket och börja prata om det här. Det har du egentligen redan gjort i och med att du tog kontakt hit till Decibel. Våga och orka fortsätta - du har allt att vinna och det är viktigt att du börjar må bättre för nu förstår jag att du har det rätt tufft. Jag önskar att jag fanns närmare dej o kunde hjälpa dej mer praktiskt... Hör gärna av dej igen om du behöver.
Kram, Annika barnmorska - hälsovårdare
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar