Min bror slår

Hej gumman <3

Förlåt för du har fått vänta lite på svar, men nu svarar vi på frågor här så snabbt vi bara hinner.

Åååååh vänneeeen vad vi blir ledsna här när vi läser din fråga <3 För din skull, för din brors skull och för hela din familj. Det är säkert så att din bror inte mår bra själv heller när han uppför sig som han gör och han behöver säkert hjälp för att komma tillrätta med sina känslor. Det är så fint att du bryr dig om honom och hela din familjs välmående, vi förstår så bra hur hjälplös och maktlös du känner dig och vi känner med dig <3 Vi sänder tusen virtuella kramar härifrån.

Din situation är inte längre hållbar, det som händer i ditt liv nu ska inte behöva hända, nu ska ni ha hjälp. Hela familjen. Inte minst för att du mår som du gör. Ditt hem ska vara en TRYGG och VARM plats, inte ett ställe där du ska behöva vara orolig. Vi är helt säkra på att dina föräldrar också känner så, i de allra flesta fallen vill ju föräldrar att ens barn ska må bra och de skulle göra vad som helst för att förhindra att något ont händer barnen. Men så är det också tyvärr ganska vanligt att man som förälder inte vill att ens barn ska må dåligt - SÅ MYCKET att det slutar med att man ignorerar de uppenbara tecknen. Man försöker intala sig själv att ingenting är fel, allt är som det ska, fast det helt klart inte alls är det.

För vännen, det är INTE DIN SAK att ta hand om det här och sköta om din brors problem. Det är dina föräldrars. Nu skulle det gälla för dig att riktigt på allvar sätta dig ner med din mamma och din pappa någon gång när din bror inte är i närheten. Berätta för dem hur du mår, berätta hur det känns för dig när din bror behandlar er som han gör. Var ärlig. Berätta om dina funderingar, att du nästan skulle vilja skicka honom någon annanstans. Du kan till och med printa ut den här frågan och det här svaret och visa dina föräldrar ifall det känns lättare än att bara börja prata. Du kan också först skriva ner det du känner, liksom ett brev, och sedan läsa det för dem eller ge det till dem. Ibland är det lättare att skriva än att prata från hjärtat.

Ifall den här lösningen inte alls funkar för dig, nu vet vi ju inte hurdan dynamik det är i din familj, det kan vara så att dina föräldrar inte går att prata med alls om det här eller att de inte tycker att det är ett problem. Det stämmer inte. Det ÄR ett problem, det ser vi ju på frågan. Isåfall måste du lova att inte ge upp eller göra nåt dumt. Sök dig isåfall till din egen kommuns hälsocentral och prata med någon där. Det finns människor där som är utbildade för att svara på och diskutera såna här frågor och de finns där FÖR DIG <3

Vi tycker att det allra, allra, allra bästa för dig och din familj skulle vara familjeterapi. Skulle du kunna försöka ta upp det med dina föräldrar? Det kan hända att dina föräldrar har negativ inställning till psykoterapi, ibland har man förutfattade meningar om sånt som är obekant, men familjeterapi är inget att skämmas över och det är ganska mycket vanligare än man tror. Det är bara inget man i vanliga fall pratar om. Vi skulle verkligen råda dig och din familj att ge det ett försök. På riktigt. För vet du, familjeterapeuten KAN sånt här och har sett det tidigare: genom att träffa er ser hen hur ni fungerar som familj och kan jobba med att förändra det så att ni får en trygg och trevlig vardag igen. Dessutom kan hen genom att prata med din bror se närmare vad det är som är fel - och sedan göra allt för att fixa det, om det då handlar om ytterligare utredningar eller mera individualterapi. För vännen, det första alternativet är absolut inte att skicka bort din bror. Det första steget är att hitta vad som är fel och åtgärda det. Men det kräver insatser av hela familjen - och det ska gå genom dina föräldrar. Som familj måste man ju kunna leva med varandra trots att det absolut inte är bra alla gånger - men alla måste må bra. Så är det bara.

Så undrar vi också: har din bror varit i kontakt med någon (skol)hälsovårdare pga sin aggression? Har han varit på någon utredning eller har han varit och pratat med någon om det? Hur länge har det pågått? Vi undrar bara om det här är något som funnits i ditt liv en längre tid eller om det nyss dykt upp? Hur det än är med den saken så är det allra bästa att söka hjälp SÅ FORT SOM MÖJLIGT. Ju snabbare man tar tag i ett problem desto snabbare går det att komma sig ur.

Och du, hur mår du över det här? Är du ledsen eller arg eller hur känns det? Kom ihåg att vilka känslor du än har så är de okej, du får känna precis som du känner. Det är okej att må dåligt. Har du något sätt att lugna ner dig och något som ger dig glädje? Gör mer av det i så fall. Försök få ut dina aggressioner/ditt illamående på nåt sätt. Skriv hysteriskt i en dagbok, gå ut och spring tills kroppen värker, gå ut i skogen och skrik, ta ett varmt bad. Gör vad som helst för att få ut frustrationen. Det är så viktigt att du mår bra, det vet du va? <3 Det är viktigt att varken du eller någon annan tar skada av att det nu är som det är. Sköt om dig själv i första hand.

Men alltså, prata med dina föräldrar. Föreslå familjeterapi. Om det inte lyckas, så kontakta hälsovården i din kommun. LOVA att göra det här för dig själv vännen <3 Om du själv behöver mer hjälp och stöd så kolla in våra hjälp-sidor. På Psykporten för unga ser du närmare exakt var du kan söka hjälp där du bor. Sluta panta-chatten är öppen mellan mån-ons kl 19-22 och där är det fritt fram att anonymt prata om precis vad som helst. Kyrkan har en chatt som är öppen på torsdagar mellan 16-22. Sen finns det flera olika diskussionsforum där man kan hitta och prata med folk som varit med om liknande saker och kommit sig ur det. För det går att komma sig ur och det kommer att bli bättre. <3

STOOOOR KRAAAAAM!!!

från storasyster & sommarjobbare Angelica och ungdomsinformatören Sanna