Min mamma tar mig inte seriöst

Hej vännen!

Förlåt att du fått vänta lite, vi har varit på årets happening, ungdomsarbets-seminariet och -mässan UNG2013 i 3 dagar nu. Men vi har tänkt en massa på din fråga och diskuterat mycket sinsemellan om hur det kan vara mellan mammor och döttrar. Klart att vi inte har några magiska råd att komma med som skulle göra allt strålande bra som genom ett trollslag, vi har bara våra egna personliga erfarenheter och åsikter att komma med - men vi hoppas att de hjälper dig lite i alla fall. Oj, vad vi skulle vilja komma och ge dig en stoooor tröstande kram nu... :(. Fast vi hoppas att det känns bättre idag - det brukar gå i vågor med riktigt pissiga dagar emellanåt och bättre dagar emellanåt.

Fast ibland kanske det är ganska mer grundläggande grejer som borde förändras och förbättras för att man på det hela taget ska må bättre. Och alltid när det krävs förändringar så krävs det jobb, ansträngning och mod att ta itu med problemen och en vilja att allt faktiskt ska BLI bättre. Det är så lätt att man håller känslorna inom sig eller blundar för problemen och bara hoppas att de ska försvinna av sig själva. Att tex ta itu med att ha det där allvarliga samtalet med någon kan kännas tusen gånger värre än att gå till tandläkaren. MEN oftast känns det också tusen gånger bättre efteråt, både som en enorm lättnad och som en början på vägen mot något mycket bättre.

Vårt råd är att du ska tala med din mamma. Berätta på fullt allvar hur hennes kommentarer får dig att känna dig inombords. Förklara vad de kommentarerna gör med ditt självförtroende. Förklara hur sjukt det tar att ens misstänka att hon inte älskar dig. Jo, vi vet att du kanske nu tänker att jamen det är så himla tungt och att det kanske ändå inte är någon vits, att hon inte kommer att fatta eller bry sig. Men vi VET att hon kommer att bry sig! Innerst inne i hennes hjärta så kommer hon att vara jätteledsen för att hon gör sin dotter olycklig och hon kommer att ha dåligt samvete och - tro oss - hon kommer att vilja förändra sig och få dig att må bättre!!! Varje gång hon öppnar munnen för att säga något i fortsättningen, så kommer hon medvetet eller omedvetet att fundera på hur det kommer att låta i dina öron och på hur du kommer att ta det.

Hon kommer att få sig en tankeställare, fastän det kanske inte märks direkt och fastän hon inte ens skulle erkänna att hon gjort fel mot dig förr. För hon kommer kanske, kanske inte att be om ursäkt. Så kan det vara när man får riktigt dåligt samvete och vet att man gjort fel, att man istället för att säga förlåt och erkänna sina fel istället blir arg, anklagande, försvarar sig eller skyller ifrån sig, attackerar istället, viftar bort det eller går bort. Men orden som sagts kommer att ligga och gnaga ändå och förhoppningsvis kan man så småningom ta till sig orden och ändra på sig.

Ofta är det ju också så att man kanske inte FATTADE att man sårade någon genom sitt beteende eller genom saker man bara slänger ur sig utan att tänka ur den andras synvinkel. Kanske var man bara trött och stressad? Kanske var man bara cynisk och tvivlande för att man har egna negativa erfarenheter? Kanske talar man bara på det sätt som andra talat till en på - om man tex inte fått snälla ord hemifrån när man var barn kanske det är svårt eller känns konstigt att säga snälla ord själv (kanske man inte ens vet hur)? Kanske man låter irritation eller olycklighet gå ut över familjemedlemmar istället för på arbetsgivaren eller väninnorna eller liknande?... Man fattar inte alltid varför man tex säger dumma saker och innerst inne älskar alla mammor sina barn. Men det kan vara många lager av andra känslor ovanpå, känslor och händelser som stör och "skymmer sikten" och lätt gör att allt gott man menar bara blir fel eller inte kommer fram.

Sedan kan ju mottagaren också vara känslig för minsta lilla kritik eller negativa kommentarer, för att mottagaren är olycklig eller har dåliga erfarenheter? Kanske skulle mottagaren önska lite stöd, förståelse och uppmuntran, lite villkorslös kärlek, och när de förväntningarna inte uppfylls så känns allt tusen gånger värre av besvikelsen? Speciellt inom familjen så känner många av oss att det ju är där man borde få allt det stöd, den tröst och den kärlek som man kanske inte får från omvärlden, och man har rätt höga krav på sin familj. Att vara tonåring i en familj är heller inte lätt, med alla humörsvängningar och tuffa krav på sig av livet som en tonåring har.

Vi tror att det enda som hjälper här nu är att prata om det. Lägga korten på bordet och verkligen titta på dem. För allt kan bli bättre! Man kan alltid få en bättre relation i familjen, det är aldrig för sent att tex bli en bättre förälder. Det kan ALLTID BLI BÄTTRE! Så det värsta man kan göra är att ge upp och tänka att det är hopplöst - eller sopa allt under mattan eller stänga in det inom sig. Det finns också en massa hjälp man kan få för att få någon ordning på hemmalivet och reda ut problemen och få lösningar på dem! Det finns massor av utomstående vuxna som kan hjälpa till, sådana som har en massa olika metoder och redskap och en massa erfarenheter för att få bort knaggligheter ur familjer. Till exempel finns det familjerådgivning i många kommuner/städer, familjeterapeuter (tex via församlingen eller kommunens psykolog) och själv kan du också tala med Folkhälsans tonårspoliklinik eller skolkuratorn. Det kan kännas väldigt skönt att få berätta allt åt någon utomstående - som sedan har tips på hur man kan hantera känslorna och problemen! Gör det, det är absolut inget att skämmas för och inget pinsamt - det här är ju de här människornas jobb och de ser mycket värre saker varje dag.

Stooor kraaaam, vännen, hoppas det här kunde hjälpa dig!!! Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna