Min pappa skulle byta glödlampa, och jag hjälpte motvilligt till även fast jag var upptagen. Han bad mig att hålla i glödlampan, och jag råkade av misstag tappa den. Han skriker åt mig att jag är klumpig, och att "det här var ju som fan". Pappa skriker också att jag ska städa undan glaset, även fast jag var väldigt uppdagen och att han inte skulle ha gett mig den från början. Jag var vid det här laget mycket rädd för honom så jag sprang upp på mitt rum för att ringa min mamma som var borta. Mamma svarar inte och när hon väl svarar så kommer pappa upp och säger åt mig att ge honom mobilen och att jag skulle gå ner. Jag gör som han säger och går in i köket. Pappa kommer ner och lägger min mobil åt sidan, skriker åt mig att svabba upp golvet och att jag är en skitstövel, gris etc. Jag svabbar golvet och säger att jag vill ha min mobil och att jag vill ringa till mamma. Han skriker att jag inte får det, och jag blir ännu mer skrämd. När jag svabbat klart går jag upp till mitt rum, ber mina syskon om en nyckel och låser in mig för att ringa till mamma. Pappa säger åt mig att jag ska komma ut och att han ska prata med mig. Eller rättare sagt ropar med en mycket arg och läskig ton. Mamma hör hur han gormar och säger åt mig genom luren att han ska ringa till henne. Han sa "om du inte öppnar dörren så kommer du att ångra dig". Jag sa att jag får ångra mig då, och mamma lägger på. En halv minut senare ringer hemtelefonen och det är mamma som ringer till pappa. Han ljuger för att släta över det hela, men mamma sa att hon hörde mig och att hon litar på mig. Då börjar pappa kränka henne. Och nu sitter jag här helt vettskrämd och försöker gömma mig bakom en vägg, med mina småsyskon i rummet bredvid som skakar. Jag vet inte vad jag ska göra, hur ska jag kunna säga ifrån? Vem kan jag kontakta och vilka regler i barnkonventionen har han brutit emot? Hur ska jag kunna känna ilska istället för rädsla? Tack på förhand. Jag vill kunna säga ifrån
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej du!
Fy då, det där låter inte alls som någon trevlig situation som du varit med om. Jag tycker att du gjorde helt rätt som ringde till din mamma! Det låter som om du och din mamma har en nära relation och det gör mig glad att läsa att hon förstår och litar på dig, det är viktigt!
Inom alla familjer förekommer det bråk, det är viktigt att veta. Att du däremot känner dig rädd i ditt eget hem, det är något som inte är okej. Att växa upp från barn till tonåring är inte alltid det lättaste, vare sig för en själv eller för föräldrarna. Att växa upp till en lite större tjej som har en massa egen vilja och åsikter men inte alltid tas på allvar där hemma kan vara jobbigt. Under tonåren så frigör man sig från föräldrarna för att bli mer självständig, vilket är en förändring som kan komma plötsligt för föräldrarna och de kanske inte riktigt vet hur de ska handskas med situationen. Däremot är det inte okej att kränka eller hota någon fast man blir upprörd. Det är rentav olagligt. Här måste man absolut sätta ner foten och det är bra att du inser det.
Jag skulle råda dig att sätta dig ner tillsammans med din pappa, ta med din mamma som stöd om det känns bättre, och lugnt förklara hur du känner. Försök att inte bli arg eller upprörd, men berätta för honom hur det känns då han blir arg och kallar dig fula saker. Kommunikation (att kunna prata med varandra) är nyckeln till alla lyckade familjerelationer. Ibland kan det vara svårt att se något ur en annans synvinkel och därför är det viktigt att kunna berätta för varandra hur man känner och hur man mår. Det kan hända att din pappa redan nu inser att han gick för långt och att han gjorde fel. Jag vill också påpeka att det att din pappa brusar upp och skriker på dig har absolut ingenting med dig att göra! Du har inte gjort något fel. Han kanske har det tufft på eget håll eller så hade han bara en riktigt dålig dag. Detta gör förstås inte hans handlande mer okej.
Om det inte funkar att sätta sig ner att prata och du känner att din pappa inte förstår dig, så tveka inte att ta hjälp av någon utomstående! Du kan till exempel gå och träffa skolkuratorn eller hälsovårdaren på din skola och berätta hur det är det hemma. Du kan också kontakta ungdomsmottagningen i din kommun och få hjälp och stöd där. Ibland kan det känna skönt att få prata med någon utomstående och få tips och råd. Alla dessa människor har tystnadsplikt, så du kan tryggt anförtro dig till dem.
Kom ihåg att du har rätt att känna dig trygg och respekterad där hemma och du har också rätt att säga din egen åsikt, det säger barnkonventionen. Jag hoppas verkligen att allt löser sig för dig och din familj!
Kram,
Jenny V
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar