Mors dag = awkward

Hej!

Å vännen! Oj vad synd att du känner det så här! Vi förstår hur svårt det måste vara att känna sig pressad till något som inte vill komma riktigt naturligt. Inte i vardagen i alla fall. Säkert skulle du märka hur ofantligt mycket du älskar henne om något skulle hända henne - men just i vardagen så kan det vara svårt att både känna och visa kärlek.

Vardagslivet blir ofta så proppfullt med stress, smågnäll, tjat eller olika åsikter om allt. Lever man dessutom väldigt olika liv, tex med sina egna fritidsaktiviteter varje kväll och helg, och om man inte umgås speciellt mycket i familjen, så kan det kännas som om man glidit ännu längre ifrån varandra och helt enkelt inte förstår varandra längre. Du har också utvecklas en massa på en kort tid nu under tonåren och det kanske känns för din mamma och dig som om ni inte riktigt längre känner varandra?

Dessutom har de flesta tonårsdöttrar en viss föreställning om hur deras mamma borde vara och fungera. Vi har hört det tusen gånger typ "Kan inte min morsa bete sig som folk?" eller "Kan inte min mamma vara mera som din mamma..." Det finns nog inte en endaste tonårstjej som är fullkomligt nöjd med allt mamma gör och säger - speciellt inför kompisarna. Överlag kan nog mor-dotter-relationen vara en av de svåraste i livet av ett oändligt antal olika anledningar. En vanlig tonårstjej låter ofta exempelvis en massa irritation pga resten av världen gå ut över just mamma, eftersom mamma ändå är "trygg". Mamma slutar inte älska en och överger en inte fast vad man än gör mot henne. Mammor i sin tur har ofta svårt att acceptera att dottern växer upp, svårt att se henne "utanför sig själv" som en blivande vuxen kvinna, hitta en ny roll någonstans mittemellan modersfigur och väninna... Plus att vi alla har olika personkemi med våra föräldrar. Våra gener och egenskaper och uppfostran kan göra att alla kanske inte funkar så bra ihop med ena eller båda föräldrarna. Man kanske är för lika eller för olika - eller kanske har båda en egenskap som gör att de har svårt att komma överens, tex att båda är envisa, båda lätt att brusa upp eller båda svårt att kommunicera sina känslor. Det finns ingen garanti för att en förälder och ett barn ska komma fantastiskt bra överens.

Men att bli vuxen handlar också mycket om att själv börja kontrollera sitt beteende mot folk. Man får inte ha "temper tantrums" på samma sätt längre, inte själviskt och "barnsligt" reagera på varje liten känsla så som man själv vill... Ju äldre man blir desto mera ansvar måste man också ta för sina egna relationer, och det gäller faktiskt såväl kompis-relationer som de man har med sina egna föräldrar. Många unga "flyr" hemmet (tex genom att så snabbt som möjligt börja studera på annan ort) hellre än att skapa en vettig och hälsosam relation till föräldrarna som "vuxen". För det är svårt och tungt och just i den här situationen kan det just kännas som att man inte har tillräckligt varma känslor för föräldern för att ens orka skapa en bättre relation till dem. Känner man inte att man har den där översvallande djupa kärleken för en annan person, så kanske man ändå behöver satsa på att försöka respektera den andra personen som just en person. Kanske det inte är så dumt att anstränga sig lite för att vara en bra dotter och medmänniska?

Plus att det nu en gång är så med irritation att har man en gång börjat irritera sig på en sak, så växer den saken sig lätt större och man använder bara mera och mera energi på att tänka på den saken och irritera sig bara mer och mer.

Din mamma ska du ha största delen av ditt liv. Visst finns det folk som inte haft kontakt med sina föräldrar på åratal, men det beror nog oftast på något stort gräl eller någon väldigt negativ händelse då. Så visst, nu - och kanske också i framtiden - kommer det kanske att kännas som om hon kräver något av dig hela tiden... men det är nu bara så mödrar brukar funka. Speciellt sådana dagar eller tillfällen då det liksom är meningen att man ska uppskatta just henne, som morsdag, födelsedag, släktmiddag, jul osv. Mammor är inte heller mer än människor och någon gång vill hon säkert ha ett "tack" för allt vad hon har gjort för sina barn. Jo, det förväntas av henne att ställa upp till 1000% för sina barn, men det betyder inte att det inte skulle vara tungt att vara mor och att hon inte skulle önska att barnen fattade det. Bättre att hitta ett sätt att förhålla sig till henne och hennes krav än att undvika henne eller känna sig pressad till något. Kanske skulle det hjälpa att försöka lära känna henne som människa lite mer än som bara mamma? Vem är hon egentligen?

Hoppas det här svaret kunde ge dig lite synvinklar och nya tankar att ta med i funderingarna. Stooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna