oro

Hej mamman!

Nu har jag skickat din fråga till experten Susanna H och håller tummarna att hon ska hinna besvara den innan sin semester - hennes svar kommer hit så fort vi bara får det av henne.

Men ett litet personligt ps ändå: Åååå vännen, jag vet precis hur det känns, du är inte alls ensam! Som en vanlig småbarnsmamma (med väldigt många ärliga småbarnsmamma-väninnor) till en annan: DU ÄR INTE ENSAM. Inte om irritationen och tröttheten, och inte om tankarna och känslorna heller.

Mitt personliga råd, som jag vaaaarmt rekommenderar, är att hitta en grupp (åtminstone en eller två) jämlikar, alltså andra mammor i samma situation. Någon du kan prata med, skratta och gråta tillsammans med, dela vardagsbekymren med, diskutera med - och till och med lämpa över ungarna på en stund så att du får andas lite. Kanske gå en promenad. Och du kan göra samma för henne/dem. Gärna någon som också är dagledig, men allt duger, så länge du kan dela med dig själv med dem. Öppnar du dig, så öppnar de sig, och så ser du att de har det precis likadant som du. Ingen är perfekt och alla tycker att småbarnsåren är sk*ttunga! Visst kan pappor ge en mycket av det man behöver, men väninnor i samma situation ger en något speciellt. Gemenskap. Förståelse på basen av egna erfarenheter. Delad börda. Tillsammans orkar man bättre!

Så kolla om det finns grupper runtikring dig av mammor, typ via församlingens barnträffar, öppen dagklubbsverksamhet, musiklekis, via barnrådgivningen - eller om du har kontakter via dagis eller dagmamma och kan nappa en annan trött mamma i ärmen och föreslå kaffe någon dag. Och så kan jag också varmt rekommendera mammapappa.com, ett diskussionsforum för finlandssvenska föräldrar. Där har jag hittat mina lokala mammagrupper. Och kolla för guds kull in listan på bloggare där, där finns ljuuuuvlig mammaverkligenhet att ta del av som tröst.

Och slutligen en ordination som en läkare gav åt en av mina uttröttade mammavänner: varje mamma med småbarn behöver en kväll i veckan som är hennes alldeles egen. En kväll då hon inte måste skynda hem, inte behöver lägga barnen och inte behöver tänka på hur de har det där hemma med pappa. Då hon kan fara på zumba eller porslinsmålning eller bara sitta på en brygga och stirra på vattnet ifall det är vad hon behöver. Även mammor behöver en paus från ansvaret, vi orkar inte ha det 24/7/365 - och pappor klarar också av att ta ansvar ;).

En gigantisk styrkekram från en medmamma! Hälsar ungdomsinformatören Liselott

Hej Mamman,

Att bli förälder är ett av de stora utvecklingsstegen vi tar i livet. Det är en enorm omställning att från att ha haft sig själv att ta hand om plötsligt få ansvar för nya människor och deras liv. Dessutom är vi så olika beredda att bli föräldrar. Hur vi själva har det just när vi blir mamma/pappa har ju också stor betydelse för hur vi växer in i den nya uppgiften. Och det är nog många som tycker att det är en jättetuff uppgift. Fast vi kanske inte pratar så högt om hur vi upplever det. För det finns ju ett visst “tryck” på oss från samhället och omgivningen att vi ska vara den där duktiga, glada, tålmodiga, lekande, förstående supermamman – varje dag, i ur och skur. Det finns så många myter om hur man ska vara som mamma.

Faktum är emellertid att det finns väldigt många mammor som har det jättetufft i sin mammaroll (och naturligtvis även pappor som har det tufft). Med att få vardagen att gå ihop, både ekonomiskt och relationsmässigt. Med att både jobba “borta” och “hemma”. Med att ge sina barn allt det man lärt sig att barn behöver. Och kanske framför allt med att själv hinna med, i sin egen utveckling och situation. Vi borde bli mycket bättre på att öppet diskutera vilka utmaningarna är när man har småbarn, speciellt vilka känslomässiga utmaningar det kan innebära. Vi borde också bli mycket bättre på att stöda småbarnsföräldrar från samhällets sida.

Idag är det dessutom många mammor, som precis som du, vet en hel del om vad barn behöver och mår bra av. Och det är jättefint, men det kan också sätta en enorm press på oss och skapa oro för att vi inte är tillräckliga. Du har ju helt rätt i det du skriver, barn mår bra av föräldrar som de kan lita på, som reagerar konsekvent. Barn mår bäst av föräldrar som kan hantera sig själva och sina känslor. Så vad mår vi föräldrar bäst av då? Vad kan vi göra för att klara av allt? För att vi inte ska gå omkring med oro hela tiden? Ibland kan det hjälpa att prata med någon på rådgivningen om sina upplevelser. Ibland kanske det allra bästa är att vända sig till någon som kan ge en ännu litet mera redskap att handskas med livet, t.ex. en psykolog eller en terapeut av ngt slag. En psykolog eller terapeut kan hjälpa dig med hur du på ett smidigare sätt kan handskas med dina känslor och din oro. Och hjälpa dig att förstå vad dina känslor och ditt humör handlar om. Det finns ju alltid en orsak eller ett behov som behöver tas om hand bakom alla våra känslor och beteenden. Och när vi så småningom lär oss att ta hand om oss själva så då “tar” vi sällan ut vårt mående på människorna runtomkring oss utan då fixar vi det på egen hand, på det sätt som är bäst för oss.

Livet som småbarnsförälder är tufft, det är mycket som ska hända under den tiden i livet och vi behöver goda redskap för att klara det. Och du är en modig mamma som berättar om hur du har det och hur du känner det Som vill förändra och förbättra din situation. Som söker bra redskap. Att vara medveten om saker och ting är alltid det första steget till en förändring och du är redan medveten om något du vill förändra. Så fortsätt vara den fina och modig mamma som du är, prata med ngn på rådgivningen eller på hälsocentralen om vad du funderar på. Eller ring till någon av de telefonlinjer som finns på http://www.decibel.fi/hjalp/ och få ännu mera tips på hur du kan gå vidare.

Och att hitta andra mammor som känner som du, precis som Liselott skriver, det är också guld värt! Men det kräver ju litet mod, att börja prata med varandra om hur det egentligen känns! Inom utvecklingspsykologin brukar man prata om att ingen förälder är perfekt och att det räcker med att vara “good enough”, alltså tillräckligt bra. Kanske kan du ta med dig det i dina tankar när du lägger dig på kvällen och istället för att tänka på det som du känner blev fel under dagen istället tänka på det som blev tillräckligt bra?

Allt gott i fortsättningen!
H.Susanna H.