rädd att mina föräldrar inte kommer gilla min kille

Hej elin!

Det här med vad omvärlden ska tycka om den man valt att älska är alltid knepigt. Är det inte föräldrarna som har åsikter, så är det kompisarna eller folk i skolan eller byborna. Det skvallras ju alltid om nya relationer, "har du hört att den och den är ilag?", men där under finns oftast åsikter om hur väl de två passar ihop. Folk har åsikter om allt från bakgrund till kroppslängd, bilmodell till de liv som de tycker att respektive borde leva i framtiden.

På sätt och vis kan man förstå det här draget hos mänskligheten (klart att alla människor världen över funkar på det här sättet), för det är ett slags undermedvetet sätt att reglera samhället på. Förr var det betydligt viktigare, för då handlade det mycket mer om vilka marker vem ägde, från vilken släkt man kom, rikedomar, inavel, maktbalans i närsamhället osv - och kärleken reglerades då också så mycket hårdare, att pigan och storbondssonen själva "höll sig ifrån" att bli kära i varandra, eftersom det ändå inte kunde bli något mellan dem. Idag är det såklart mera okej att välja vem man vill älska och dela livet med, men det betyder inte att folk skulle sluta ha åsikter om det. Och om ett par verkligen inte passar ihop, så är det klart att det än idag kan leda till en massa kriser, som i sin tur påverkar hela släkten, eventuella barn, kanske kostar samhället pengar iom socialtjänster osv osv. Så på sätt och vis påverkas ännu idag andra av vår kärlek, hur fri man än tycker att kärleken borde vara. Folk tycker än idag bäst om när maka söker kaka, alltså att paret är ungefär likadana i allt från bakgrund till framtidsdrömmar. Har ingendera i paret en speciellt bra bakgrund, framtoning, "rykte" osv, så är det dessvärre lätt att de dömer ut kärleken som "det där kommer bara att bli problem" utan att känna till detaljer osv.

Naturligtvis påverkas föräldrarna mest av den man väljer att dela sitt liv med. Klart man skulle tro först att det är de närmaste kompisarna, som ju inte bara ofta också kommer att umgås med ens partner, utan dessutom får höra aaaallt om honom. Men de är ofta mera tillåtande och accepterande - inte alltid, visst kan de också bli förbannade, motarbeta en, bli oroliga för en osv om de anser att man valt "fel" partner. Och visst ska man lyssna på sina kompisar! De är ofta de som känner en allra bäst och samtidigt vill en mest väl av alla. Är de tveksamma, så ska man ta det på allvar! I värsta fall hamnar man att välja mellan vänner och kärlek när de tycker att ens kärlek är dålig för en, och att välja kärleken brukar då ha dåliga odds. Utan vänner blir livet fattigare, hur kär man än är.

Men föräldrar har alltså en alldeles speciell inställning. Deras livsuppgift är och förblir alltid att skydda sina barn från alla faror, oavsett hur stora barnen är och oavsett om farorna är inbillade eller konkreta. Men det är inte alltid de själva ens är helt medvetna om alla sina inbillade och konkreta rädslor (/fördomar/förväntingar/föraningar/åsikter/erfarenheter osv), fast de reagerar ändå enligt dem. Och ofta är de även akut medvetna om att de inte "borde" vara så beskyddande eller fördomsfulla eller så anser de att de egentligen inte har någon officiell rätt att ha åsikter om barnens val av livspartner, men skulle vilja ha det. Så föräldrar har det för det mesta inte så lätt när barnen börjar ha egna kärleksliv. Det är fullt normalt för föräldrar att innerst inne önska att barnen aldrig skulle bli stora och därför aldrig utsätta sig för de risker ett kärleksliv kan innebära - främst då att få sitt hjärta krossat. Beskkyddarinstinkterna går aldrig ur de flesta föräldrar, även de gånger de inte är så aktiva föräldrar eller har sina egna bekymmer.

Så vad tror du att dina föräldrar faktiskt kommer att tycka om din pojkvän? Om man först tar hans yttre attribut, så följer ofta en del fördomar med sådana som är fulltatuerade, piercade, röker/snusar, har tanktop och baggy jeans... Jo, VI vet att de kan vara helt "ofarliga" och fromma som lamm, men fördomar är svåra att gnugga bort. Vi människor har ju en tendens att döma folk enligt utseendet på fem röda sekunder, så var medveten om det - och det finns ju ändå en underliggande orsak till att man dömer folk enligt kläder, frisyr osv, för folk brukar faktiskt klä sig enligt den image, den kultur och den livsstil de vill höra till. Utseendet brukar säga en hel del om oss som människor.

Sedan hans "meritförteckning": fd kriminell, arbetslös, outbildad, familjelös... Alltså tyvärr, mycket värre kunde det inte vara. Han har väldigt höga odds emot sig. Han missar på de flesta "svärmorsdrömmar", som ett pålitligt jobb med god inkomst, ett fläckfritt rykte och gott anseende, intelligens i form av utbildning... Eventuellt, om dina föräldrar känner andra med liknande bakgrund och vet att de kan ha hjärtan av guld, så kanske kanske kanske... Men önskar de det livet åt sitt barn? Även om man känner till hur den typen av människa lever kanske man önskar att de egna barnen skulle få det så mycket bättre. Ledsen om det här låter hemskt, men det hjälper inte att försköna bilden.

Dina föräldrar kanske även tänker på alla eventuella skräckscenarion, som att chansen att en kriminell får "återfall" och börjar göra kriminella saker igen ändå är ganska stor. Och tänk om du dras in i det då? I dagens kriminella livsstil ingår även ofta droger, skulder, våld och opålitlighet. Money and drugs rule. Inte kärlek. Kärleken får oftast stryka på foten för drogerna och pengarna och våldet, de går före. Dina föräldrar kan därför tvivla hårt på att du skulle vara trygg i den här relationen, att du inte skulle bli inblandad i det, eller råka ut från våld - från honom eller från hans kompisar eller umgänge eller till och med skuldindrivare. Ekonomiskt också: hur skulle ni försörja er om ni tex flyttade ihop? Skulle du vara tvungen att betala av hans eventuella skulder? Skulle ni kunna försörja 3-åringen? Det är kalla frågor rakt på sak, men sådant är väldigt viktigt för föräldrar för det mesta. De här orosmolnen kan nog vara så mycket mörkare än guldkanterna de eventuellt kan se hos honom, som att han är snäll med dig och hjälper dig med saker. En svärmorsdröm skulle också kunna vara snäll med dig och hjälpa dig med saker, men inte utsätta dig för så många tänkbara risker...

Det enda sättet du har en chans att få dem att acceptera honom är att de lär känna honom utan och innan. Att ni umgås med era föräldrar, så att de får se hans fina sidor. Men inte en uppiffad, finstädad yta under en kaffe på ett par timmar, utan den riktiga killen bakom ytan. Minns att föräldrar i allmänhet alltså innerligt vill sina barns bästa, och är de rädda att han inte ska vara bra för dig, så har de troligen en poäng. De kanske inte kan acceptera honom. Då får du hantera det. Är det värt det? Vi vet redan att kärleken inte alls övervinner allt, det är bara en myt. Så hur ser verkligheten ut, hur kommer den troligen att se ut och vad vill du göra av den vetskapen?

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Alexandra