skilsmässa

Hej -!

Voj vännen! Först skulle jag vilja skicka en maaaassa kramar och tröst och pepp och stöd åt dig! Jag kan förstå hur du känner dig och jag kommer faktiskt att svara på din fråga ensam (vi brukar ju svara i par eller skicka till experterna) eftersom jag dels är skilsmässobarn själv och dels studerat det här med skilsmässobarn, bla gjort stora arbeten om det inom socialpolitik och sociologi vid universitet. Jag blev dessutom skilsmässobarn vid den ålder du är i nu, så även om ingen skilsmässa är lik en annan, så kan jag alltså åtminstone tänka mig vilken sorts känslor du går igenom just nu.

För det första vill jag att du ska veta att du inte är ensam om det här. Nu tänker jag inte bara på alla tusentals andra österbottniska unga som också är skilsmässobarn (eller där föräldrarna separerat), utan på att det finns så många du skulle kunna dela det här med. Sådana som du skulle kunna få stöd av, någon som lyssnar, som är på "din sida", som ger råd, som tröstar. Som dessutom kan hjälpa dig att få rätsida på dina känslor och gå vidare. Det är främst här man brukar behöva få hjälp, för det är så lätt hänt att man "fastnar" i sorgen, förtvivlan och ensamhet. En sådan här händelse kan vara början på en lång dålig period i livet och sätta sina spår på många olika områden i livet om man inte behandlar händelsen inom sig själv och sedan kommer sig vidare i livet.

Och för att behandla händelsen behöver man oftast hjälp. Vissa kan klara det åtminstone delvis på egen hand, genom att tex skriva dagbok eller dikter eller sångtexter, måla bilder av sina känslor eller liknande. Men oftast behöver man en annan människa. Det kan vara en bra kompis, en skolkurator, en favoritlärare, en moster, en kompis morsa, en ungdomsledare, en farmor eller till och med en fotistränare. Den här människan finns GARANTERAT redan i din närhet, men du måste bara komma dig för att berätta för någon. Kanske inte denna någon direkt har någon magisk lösning på problemen eller hittar de rätta orden att säga. Men hon/han VILL helt säkert hjälpa dig, lyssna på dig, krama om dig och visa att hon/han finns där och känner med dig.

Så ge inte upp bara för att ingen kompis eller förälder verkar förstå. Tro inte att du måste klara av de här känslorna ensam. Ensam är inte alls stark och livet är inte utfunderat så att alla måste klara sig själva eller ens KAN klara sig själva. Om det är någon gång man borde låta andra hjälpa en så är det ju när livet är tungt! Jag försökte tex snabbt här leta åt dig efter något diskussionsforum eller fb-grupp för skilsmässobarn där de talar sinsemellan om hur det känns, men jag hittade inte riktigt något - men sök du, det bara måste ju finnas! Något smått hittade jag dock, som den här bloggen. http://tjejkraft.se/skilsmassobarn

Sedan vill jag att du ska förstå att fastän det här rör ditt liv och ditt mående, så är det inte allt ditt liv är. Det är bara en del av det, en händelse, som inte kommer att styra dig och förändra hela dig för all framtid så mycket - om du inte väljer att låta den göra det. Bara en pusselbit av hela den stora bild som är Du. Du mår dåligt nu, men det blir bättre. Det finns så många fördomar om skilsmässobarn, typ att traumat gör att de aldrig kommer bli lika lyckliga som andra tex i sitt eget kärleksliv. Det är bara bullsh*t! All forskning visar att skilsmässobarn kommer att bli precis lika lyckliga, må lika bra och bli lika framgångsrika både i livet i stort och i kärleken som icke-skilsmässobarn. Det säger också en forskningsrapport jag hittade snabbt åt dig här:

http://www.liu.se/forskning/forskningsnyheter/1.194328?l=sv eller i kortare version som en nyhet här http://www.dn.se/nyheter/sverige/skilsmassobarn-far-ett-bra-liv/

(Och jo, där sägs att unga kvinnor i åldern 22-27 mår lite sämre än jämförelsegruppen, men det vet jag att jag läst andra del-förklaringar på. Det sägs bland annat att unga skilsmässotjejer oftare satsar betydligt mer på kärleken än vad kanske andra gör. De vill kanske hårdare än andra att kärlekslivet ska kännas rätt och bra, kanske jobbar mera på sina förhållanden - och därför kanske lättare avslutar förhållanden som inte är så bra).

Slutligen, så tycker vi nog att du borde prata med din pappa också om det här nu. Du har säkert många frågor som han förhoppningsvis kan svara på. Han kanske också har det tungt nu - skilsmässor är aldrig lätta eller helt smärtfria - och även för honom kan det vara skönt att prata med någon som älskar honom oavsett. Inte så att du ska bli hans psykolog, inte så att du ska "bära" hans problem - det är hans liv och hans eget ansvar att se till att han mår bra. Men han har också ansvar för att du mår bra och därför kanske ni borde prata om det här? Vad han gör påverkar ju också dig, det du anser att är familj, dina känslor och ditt vardagsliv.

Vännen, det blir bättre. Jag vet att det är tungt just nu. Låt tårarna komma ut på kvällarna, men sedan när de sinar så ska du låta dem sina och inte hålla kvar vid smärtan. Det här är en sorgeprocesss för dig, men även sorgen blir ett minne blott i något skede.

Stooooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatören Liselott