Vill bara far iväg

Hej!

Jag har skickat din fråga till en socialarbetare som brukar hjälpa oss med lagar och regler när det gäller separerade föräldrar, borde nog få svar snart. Men för att göra det enklare för henne att säga vilka regler som gäller när det är frågan om vårdnaden, kunde du snälla berätta (som kommentar här på din egen fråga) ifall dina föräldrar hade kontakt med socialen då när de skilde sig, vad de riktigt har för överenskommelse om vårdnaden och lite mera sådana fakta? Vad säger din pappa om att du skulle vilja flytta till honom? Och vart ska han flytta (kommer det tex att betyda att du måste byta skola och liknande i så fall)?

Hälsar ungdomsinformatören Liselott

Hej igen!

Tyvärr meddelade vår socialarbetar-kontakt att hon har pintjockt just nu, så just nu får jag inte tag på några lagar och regler att ge dig om det här med vårdnaden. Men lite råd och tröst ska vi i alla fall ge.

För det första kan det nog hända att du skulle behöva sätta dig ner med din mamma och förklara för henne hur du känner och hur hennes beteende får dig att må. Se, det är ju tyvärr ofta så att när man själv har det tungt, så har man svårt att se något ur en annans synvinkel sådär av sig själv. Man kanske har fullt upp med egna problem och skriker och härjar man, så beror det oftast på att det är något annat som gnager i ens själ. Det behöver inte alls ha med dig att göra utan kan gälla tex ekonomin eller förhållandet till den nya mannen eller liknande. Men i en familj så brukar man lätt låta egna problem gå ut över de andra, "ta ut sig" på de andra familjemedlemmarna. För att man vet att de finns kvar oavsett vad och att man kan "vara sig själv" med dem. Det här gäller nog också vuxna, fastän hur väl de än vet att det är orättvist och fel gjort av dem. Det kan hända att hon exploderar över dig bara för helt andra saker alltså, men inser samtidigt inte vad det gör åt dig, din grundtrygghet, ditt självförtroende, din lycka. Ibland kan de här skrikande familjemedlemmarna dock få upp ögonen för vad de riktigt sysslar med av något så enkelt som att man säger det högt åt dem. Typ "När du skriker så känner jag mig värdelös, oönskad, orättvist behandlad och jag blir väldigt ledsen av det." Försök att vara lugn och sansad, inte skrika själv eller kasta anklagelser runt dig, utan bara FÖRKLARA hur du känner dig och varför.

Det är mycket troligt att din mamma nog vet om att hon behandlar dig fel nu - men det dåliga samvetet kan reagera lustigt på det viset att det kan göra det hela bara värre. Kanske försöker hon alltid efter ett gräl vara en "bra mamma" igen, eller så kanske hon inom sig själv försöker rättfärdiga varför det nog är "ditt fel" i alla fall, typ "besvärliga tonåring". Folk beter sig inte alltid så logiskt och förståndigt. Men säger du till, så är det nog mycket möjligt att hon skärper sig och börjar se saker och ting ur ditt perspektiv. För hon vill garanterat innerst inne att du ska må bra, vara lycklig, bli stark och frisk och glad. Hon älskar dig! Hon vill säkert inte heller förlora dig och har säkert blandade känslor ifall du sagt att du vill flytta till pappa, allt från saknad till en känsla av att ha misslyckats. Att säga förlåt och erkänna att man gjort något fel är inte heller lätt, inte ens för en vuxen. Hon vill säkert försöka få er nya familj att fungera, men inte heller alla vuxna vet alla gånger riktigt hur de ska göra för att nå dit.

Men man kan också få hjälp med det. Tex på familjerådgivningen vid kommunen har de massor av erfarenhet och kunskap om hur man ska få nyfamiljer att fungera. De kan hjälpa med allt från praktiska saker som att få ekonomin att snurra till de mera känslomässiga grejerna som tex förhållandet till de olika barnen. Eftersom familjerådgivningen brukar samarbeta tätt med eller vara en del av socialarbetarnas team, så kan ni med dem också fundera över vårdnaden. Ofta går allt så mycket lättare bara föräldrarna får prata med andra vuxna om de saker som bekymrar dem och som orsakar problem, någon som är objektiv och kan mycket om just den här typen av problem. Du kan själv ringa familjerådgivningen, du hittar kontaktuppgifterna på din kommuns hemsida under Socialservice (längst ner på den sidan om Familjearbete). Du kan också gå till skolkuratorn och be henne/honom om hjälp - skolkuratorn vet också mera exakt vilka stödmöjligheter som finns just i din kommun (tex om församlingen eller Folkhälsan har familjerådgivning som personer från din kommun kan anlita). Kommunen har också egen psykolog om det behövs.

Var inte rädd för att berätta för någon om hur tungt du har det just nu. Alla de här människorna vi räknade upp här har som arbetsuppgift att hjälpa unga som har det tungt - de kommer INTE att försöka göra det svårare för någon. Alla de här står också alltid först och främst på barnets sida och strävar först och främst till att barnet ska ha det så bra som möjligt! Och alla har de tystnadsplikt, så ingen behöver få veta att ni gått till dem.

Hoppas det blir bättre snart, vännen <3

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna