Hund som förstör förhållandet

28.04.2019
Hej! Jag har det väldigt jobbit här hemma just nu med sambo + bebis som är snart 3 månader och en hund. Hunden va vi efter på min födelsedag och vi skaffade honom 2 år efter att vi hade varit ihop, så han är min hund. Nu är det så att hunden kräver riktigt mycket uppmärksamhem av alla, försökte ta reda på vad det var för ras och hur han var i sinnet men fick bara positiva kommentarer om rasen som inte stämmer in. Han är envis, kräver mer uppmärksamhet och ska ständigt vara med dit vi åker annars protestkissar han inomhus för att visa oss att han kan också för att han inte ha fått komma med. Och just nu har vi fått en bebis som är snart 4 månader, jag bryr mig om hunden men jag tycker det blir alldeles för mycket. Jag har satt gränser där jag vet att han blir för mycket på om man ger honom för mycket uppmärksamhet som resulterar i att min pojkvän inte ens får krama om mig utan att hunden kommer och sätter sig ner framför oss när vi kramar varandra och pipar och vill bli klappad på istället. Konstigt nog när vi fick hem bebisen så accepterade han det bra men nog har det varit så att då vi talat med bebisen kommer han och ska ha uppmärksamhet istället. Han vaktar och håller reda på bebisen när hon ligger tex i barnstolen, vagnen mm. Men när det kommer folk som han vet att han får mycket uppmärksamhet ifrån och dom ska komma och titta till bebis (svärfar, svärmor) och sånna personer som är nära i familjen så hoppar han typ inuti barnstolen och ska vara där istället och bli klappad på. Han har ingen respekt för barnet när det kommer folk som ska hälsa på henne och inte honom. Sambon har med honom i jobbet allla dagar för att jag inte ska bli tokig här hemma för han ligger och skäller direkt han hör något ljud och är så trött på det. Han slutar inte fastän man säger åt honom. Sambon har väldigt bra relation till hunden och jag har disskuterat med honom om att vi skulle behöva laga bort honom till nån familj som klarar av honom och kan träna honom så mycket han behöver men det går han inte med på fastän det är min hund. Tycker synd om hunden då han kommer ikläm mellan våra bråk hela tiden. Jag får lite hjälp hemma med bebis som har påverkat mig fysiskt och psykiskt, har påstår att han har jobbet och är helt slut när han kommer hem fastän jag vet att han inte har ett tungt jobb när han jobbar åt sin pappa. Jag är stressad över min ekonomi och vardagliga saker med bebisen då jag inte får sova. Har fått tabletter för att jag har fått rikliga blödningar om det beror på att jag är stressad då eller. jag skulle ha slutat blöda för länge sen. Vi var inne på sjukhus i 1 månad, och hade hunden hos min mamma medans när vi var borta. Jag har frågat sambon vem han skulle välja mig och bebisen före hunden och han sa att han inte skulle laga bort hunden. Han accepterar inte att jag vill att hunden ska flytta för att jag mår dåligt och vi är nära att flytta isär. Jag var väl ända här från första början före hunden så tycker han ska ta ställning till mig och inte hunden då han förlorar mig och bebisen pågrund av hunden som är min. Hunden är en del av vår familj och betyder väldigt mycket för oss båda och jag mår inte bra av att laga bort hunden heller kan tillägga att han får den motionen han behöver men det hjälper inte. Om det blir så att vi flyttar ifrån varnadra så började jag fundera att hur tänker sambon senare när hunden har gått bort var det värt att ha honom kvar än mig och bebisen. Jag har blivit uppväxt med hund så vet vad det gäller och för sambon var det något nytt så därför har han fått så bra relation till hunden. Hur ska jag förklara år sambon hur jag känner utan att han ska bli sur och ledsen på mig för att jag vill att hunden ska ha ett värdigare hem?? H. M
Tessi klippt

Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar

02.05.2019

Hej.

Jag hör att det är väldigt tungt just nu. Många saker som känns jobbiga, då man egentligen önskar att du bara skulle få koncentrera dig på att lära känna din bebis. Dels är det en stressande livssituation du är i, men det är antagligen helt omöjligt för nån som inte har upplevt det själv att förstå hur tungt det är med alla de hormonella omställningarna som sker i kroppen efter att man har fött barn. Nej - alla upplever det antagligen inte på samma sätt, men det ÄR en tung period för många. Det är klart att man helst skulle vara lycklig och njuta av sitt föräldraskap - men det är ju inte viljestyrt.

Det viktigaste för dig just nu, för att du skall orka, är att du får känna dig trygg och stabil. Vad som krävs för att det skall bli så vet du bättre själv. Men det jag utläser från det du skriver är att du dels är fysiskt trött p.g.a. för lite sömn, dels är du bekymrad över ekonomin. Sen är det problemen med hunden, och konflikterna med din sambo. Och helt enkelt otryggheten i att du inte riktigt vet hur han prioriterar. Du har helt enkelt för mycket just nu och om du skall orka så måste man börja reda upp det nånstans.

Finns det någon som du kan tala med? Det hjälper väldigt långt att få säga saker högt. Det betyder inte nödvändigtvis att någon annan skulle ha svar på ens frågor, men dels får man utlopp för sina tankar och dels bearbetar man saker lite medan man pratar och formulerar sig. Jag tycker att du skall be om en tid till psykolog eller psykiatrisk sjukskötare via rådgivningen. Rådgivningens uppgift är ju att ge stöd - så ge dem en möjlighet till det. Be om hjälp. Det är inte ett tecken på svaghet - utan snarare tvärtom.

Det låter också som att ni borde tala ut ordentligt med din sambo. Försök att tala i lugn och ro, och berätta för honom hur du upplever det och vad DU behöver just nu. Hela situationen med en ny bebis är ju ny för honom också, och det är ganska vanligt att nyblivna pappor känner sig lite utanför. Ni behöver båda två acceptera att den andra kan vara trött. Även om du själv inte upplever att hans jobb skulle vara tungt så är det ju hans jobb - inte ditt, och då behöver du tro på honom då han säger att han är trött då han kommer hem. På samma sätt som han måste tro på dig, och acceptera att du behöver hans stöd. Man kan inte alltid förstå exakt hur en annan person känner, men man kan komma väldigt långt bara genom att acceptera och lyssna på varandra.

Kanske det finns någon annan lösning för hur ni kan göra med hunden? T.ex. att den skulle kunna bo hos din mamma t.ex. på veckosluten ett tag framöver, eller att den tillfälligt kunde bo någon annanstans? Försök diskutera saken och se om ni kan komma fram till en kompromiss. Jag förstår att hunden är en familjemedlem och att den är viktig för er, men bebisen måste komma före hunden. Det är ert huvudansvar som föräldrar eftersom det var ni två som fattade beslutet om att bli föräldrar.

Kom ihåg att det inte alltid kommer att kännas så hopplöst som det gör just nu. Det blir lättare. Till en stor del tror jag att det är hormonerna i din kropp som gör att det känns så tungt, och de kommer att bli mer balanserade med tiden. Men just nu tror jag att du behöver hjälp, så tveka inte att be om det. Ta upp saken på rådgivningen eller ring direkt till hvc och boka en tid. Tala gärna med andra nära också, t.ex. dina vänner eller föräldrar. Många gånger tror kompisar och familjemedlemmar att en nybliven familj vill vara ifred för att lära känna varandra, så de kanske håller sig lite på avstånd för att de tror att det är det du behöver - medan det kanske egentligen är tvärtom.

Men viktigast skulle nog vara att ni talade med varandra du och din sambo. Det finns säkert sätt att lösa era konflikter, bara båda vill göra det.

Många kramar

Tessi

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Vad ska jag göra? Vet inte vart jag ska ta vägen. Pappa ropar, tar oss i öronen, lägger tvål på munnen och andra saker. Brukar säga att vi inte är hans barn utan mammas barn. Vet inte vad jag ska göra...
Läs mera

Ingen i min familj tror på något jag säger, de hittar på sina egna sammanslutningar och bråkar med mig istället. min mamma och pappa bråkar med mig för att de tror att jag hoppade av skolan och ringer...
Läs mera

Hej! Mina föräldrar satte ner familjen i slutet av oktober 2023 och berättade att mamma ville skilja sig från pappa. Pappa tog det väldigt hårt och visste inte vad han skulle göra. Han försökte föresl...
Läs mera

En av mina vänner har självmordstankar pga psykiskt våld av föräldrar
Läs mera