2 bråkmakare XD

Hej 1&2!

Vet du, i våra öron låter det lite som att ni fastnat i en ond cirkel. Ni verkar lite hoppa på första bästa chans till att bråka med varandra - varför? Det är nästan som om ni skulle förvänta er bråk.

- Är det en maktkamp, vem som är boss? Är ni båda så pass dominanta eller envisa att ni inte kan släppa det utan måste få sista ordet? I så fall kommer det aldrig att bli bättre - ni två kommer aldrig riktigt att funka ihop eftersom allt blir en tävling. Inte om vem som typ har snyggaste dittan eller bästa dattan utan om vem av er som är den starkare.

- Är det ert sätt att låta all möjlig annan skit i livet gå ut över varandra? Det brukar vara vanligt mellan syskon eller till föräldrar, men det händer sig att kompisar på något underligt vis kan vara så trygga med varandra att de vågar vara så småaktiga, barnsliga, löjliga och elaka med varandra som de skulle vilja vara innerst inne eller mot andra, men inte kan. Det blir nog skadligt för vänskapen i längden, för allt det negativa nöter ner mer än det bygger upp. Det fräter sönder inte bara er vänskap utan även era självförtroenden. Ni skadar varandra! Just att ni inte ser varandra i ögonen när ni bråkar och helst bråkar via ett tangentbord (lite anonymt på sätt och vis) kanske har att göra med det dåliga samvetet för att ni hoppar på minsta lilla orsak till att starta gräl? Vi gissar att ni nog båda vet innerst inne att ni nu är småaktiga och elaka mot varandra? Folk är oftast också mer elaka och rättframma via text eller när de slipper säga saker f2f.

- Har ni fastnat i ett negativt sätt att prata med varandra - lite glömt hur man är snäll och visar uppskattning mot vänner? Vissa tycker det är helt okej att "skämta" om att kompisens tröja är ful, lår är feta och hela hon dum i huvudet - för det är ju bara på skoj kompisar emellan. Det här sårar ALLTID innerst inne och är aldrig hälsosamt i en vänskapsrelation och borde aldrig vara okej, hur vanligt det än är. Dissa aldrig en kompis, inte ens på skämt. För i något skede kanske man också går över gränsen, det blir allvar och man VILL såra. Nu låter det på dig som att ni verkligen vill såra varandra, ni påstår att den andra är "omöjlig och löjlig" och trycker på varandras känsliga knappar och anklagar varandra. ÄR ni verkligen Vänner? Att ha "gett upp" är något av det elakaste man kan säga åt en kompis - eller pojkvän eller dotter eller någon - och ännu mer sårande om man inte gör som man har sagt utan bara fortsätter den negativa relationen i all oändlighet. Att ha gett upp betyder också att man inte tar ansvar för relationen (man är ju alltid två om en relation) utan förklarar den andra skyldig till allt.

- Är det så att ni växt ifrån varandra och innerst inne inte riktigt gillar varandra längre? Men kanske ni "måste" umgås; av gammal vana, för att ni inte har andra kompisar, för att livet ändå känns lite otryggt utan varandra? Ibland känns det tryggare att behålla det man har och känner istället för att klippa banden och inte veta vad det är man kommer att få. Bättre en dålig vän än ingen alls.

Nä hörni, vårt förslag är att ni tar paus från varandra. Ert förhållande har blivit en enda lång kamp om att överträffa varandra i sårande kommentarer. Så ser det ut utifrån i alla fall - bara ni kan säga om det verkligen är så och bara ni som kan säga vad orsaken till det är. Vi tror inte att det hjälper att räkna till 10 när ni ändå är på humör att j*vlas med varandra. Så ta en paus och sedan kan ni försöka starta om med nya regler och överenskommelser. En regel borde nog vara att ingen börjar, ingen utmanar och ingen säger något som helst elakt. Kan ni inte säga något snällt så var tyst! Fundera också båda två på vad ni egentligen vill ha ut av er vänskap. Vad förväntar ni er av varandra riktigt? Det här brukar vara en av de största orsakerna till fnurror på tråden i en kärleksrelation, men vänskap är ju också en relation mellan två människor. Du skriver tex att du orkar bråka för att du inte får ut av det det du vill ha ut av det. Vad är det riktigt du vill ha av henne? Hur vill du att hon ska reagera?

Ibland barkar det utför även i vänskap, och ibland är det meningen att vänskapen ska ta slut. Men ofta går också fnurror på tråden att lösa bara man talar om det (utan att anklaga, skrika osv för då börjar den andra bara försvara sig eller skrika högre) och om man verkligen vill bättra sig, behålla vänskapen och jobba bort sina egna dåliga sidor. Egentligen kan man säga att ingen någonsin blir färdigt uppfostrad eller färdigt utvecklad, utan vi forstätter alla för alltid att uppfostra varandra - borde i alla fall. Ibland får folk hållas med sina dumheter bara för att ingen vågar säga till. Först i borjan av livet är det kanske föräldrar, sedan dagistanter och dagiskompisar, sen klasskompisar och fotistränare osv som uppfostrar... Det fortsätter hela livet, men bland de viktigaste uppfostrarna finns de egna vännerna. En av en riktigt bra väns "skyldigheter" är att försöka hjälpa sina kompisar genom att på sätt och vis uppfostra dem också. Nu menar vi inte alls bara att du ska uppfostra din kompis, utan också att du ska försöka studera dig själv och se vad du själv kan göra för att er relation ska bli bättre.

Man är alltid två om ansvaret för en relation, som sagt, så om du i själ och hjärta vill behålla henne som kompis, så måste du anstränga dig. Och kanske acceptera en och annan svaghet eller felaktig handling hos dig själv också, försöka att dra ett mentalt streck över det, säga förlåt och be om förlåt och börja om på nytt. Det är vårt råd i alla fall.

Slutligen så ber vi om ursäkt om du är ledsen nu och om allt det här lät väldigt hårt. Men dels skulle det inte hjälpa dig om vi lindade in dig i bomull (snälla ord, tröst osv) och dels så kan det vara väldigt uppfriskande med en mental kalldusch ibland. En liten chock så att man vaknar upp och ser vilka negativa mönster man fastnat i. Vännen, alla gör vi tokigheter ibland, ingen är någonsin perfekt hela tiden. Utan misstag skulle vi inte lära oss något alls, inte utvecklas som människor. Så ta den här chansen nu till ett mentalt jätteskutt framåt i utvecklingen, det kan bara bli bättre!

Stooooor kraaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna