Ålder

Hej Anonym!

Tack för din fråga. Ibland blir jag så väldigt glad bara av ATT ni frågar om det som bekymrar er, glad att ni vågar och vill berätta hur ni känner och tänker och fungerar. Inte enbart för att vi då får en chans att ge lite råd och stöd som - förhoppningsvis - hjälper er en bit vidare i livet, utan också för självinsikten ni visar. Att ha definierat ett bekymmer eller problem så långt att man kan berätta det för en annan människa är redan halva vinsten! Det är såklart mycket jobbigare om man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är man känner och det funkar ju inte alltid när andra försöker berätta åt en vad ens problem är.

Min första tanke när jag läser din fråga är att DU inte är problemet. Det är inte det att du är introvert, en gammal själ, född i fel generation - DU ÄR INTE FEL! Du är vad du är och därmed basta. Punkt. Slutdiskuterat.

Sedan kanske andra inte vet hur de ska hantera dig och då kan det bli knepigt. Men se, vi måste alla lära oss att hantera alla människor vi möter. När vi inte kan hantera andra, så kallar vi dem dumma, underliga, fåniga, töntiga, skumma, annorlunda... Det är just på grund av vår egen oförmåga att leva oss in i andras liv, vår egen okunskap om hur andra kan tänkas fungera, vår rädsla för det vi inte förstår oss på eller har erfarenheter av - och tyvärr också på vår olust att ens anstränga oss. Det är alltid enklare att döma en person enligt väldigt snäva mallar och sedan avfärda den personen som oviktig eller icke värdig vår respekt. I extrema fall beter vi oss som rasister även mot odefinierbart "skumma" typer, dömer dem som om de skulle ha en annan hudfärg eller religion. Det här är en av grunderna för mobbning.

Du kan bara förändra dig själv, det har du säkert hört miljoner gånger. Du kan inte påverka eller bestämma över hur andra ska reagera på dig, hantera dig, utan du kan bara påverka hur du hanterar andra människor. I praktiken betyder det att du varje dag, med varje människa, måste välja hur du själv beter dig mot dem. Kanske vissa bitar i din genetiska karta, uppfostran osv påverkar dig så att du väljer att hellre gå undan istället för att gå fram och prata - men det är ditt val. Då väljer du att betala vad det kostar för att få ha det som du vill, dvs att vissa av dem kanske tycker du är underlig eller lämnar dig ifred, vilket i längden får dig att känna dig ensam. I den perfekta världen kan man säkert påstå att det är din fulla rätt att göra och vara precis så som du mår bäst av. I praktiken är världen en gråskala, där ingen enskild person får 100% som hen vill 100% av tiden, utan alla relationer handlar om att kompromissa mer eller mindre. För att få den perfekta världen måste man nästan vara fullkomligt ensam, för det är den enda gången man får vara exakt precis sådan som man vill.

Att vara människa, att vara mänsklig, handlar om att umgås med andra människor (åtminstone när man måste), och då får man inte alltid vara exakt sådan som man vill. Varför tror du att uttrycket "jag kan vara helt mig själv tillsammans med honom" är så starkt och välanvänt? Det är nog de gånger när man behöver kompromissa väldigt lite, när man kommer ganska nära kärnan av sig själv. Klart att det är skönare att umgås med sådana människor.

Men livet går ut på att komma någorlunda överens med resten också. Målet är INTE att bli något slags universalmänniska som kommer överns med precis alla eftersom hen har förändrat sig så mycket från orginalet att hen nu är en kopia. Igår på föreläsningen sades det att det finns matematiska uträkningar på hur unika vi är, varendaste en av oss. Oddsen att vi skulle bli just precis vi är nämligen 1:400 miljarder (genpoolen från typ dinusaurietid tills dina föräldrar fick ihop dig). Du är en på 400 miljarder, så himla unik är du!

Målet är däremot att, utgående från personliga egenskaper, lynne, uppfostran osv osv osv, göra det bästa av sin egen situation så att man blir så nöjd det går med sina relationer. Då behöver man i olika situationer åtminstone tillfälligt ändra på sig för att möta dem antingen på deras plan eller ett plan som båda kan nå. Man behöver komma till mötes, säga vissa artighetsfraser, skratta åt vissa skämt, vara ett visst mått social, intressera sig en smula för dem som personer, småprata, bry sig...

Vi tar en praktisk övning: imorgon i skolan så ska du smalltalka med kompisarna "på deras språk". Tala exempelvis om de saker de vill tala om med dem. Du behöver inte efterapa dem, inte helt sätta sig in i deras skor och liv, utan det är som du skulle träffa en turist - du behöver inte låtsas vara indier för att prata med en indier, du behöver bara hitta gemensamma kontaktytor. Då tar du plats, då deltar du i diskussionen, utan att för den del behöva förändra jättemycket med dig själv. Och kasta in ett skämt nu som då - inte för att vara rolig, utan för att bjuda in till skratt och skämt, öppna upp för möjligheten till mera avslappnad stämning. Och redan med ett brett leende kommer du längre än du tror! Kolla lite på andras kroppsspråk - hur ser det ut när de är öppna och avslappnade och sociala - och så speglar du dem. Inte så att det känns konstlat för dem, men att spegla är ett av de bästa bekräftande och befästande sociala handlingar man kan göra - förälskade personer gör det ofta helt omedvetet.

Se, just det där är en konst som många vuxna lärt sig med åren, att kunna umgås med i princip vem som helst genom att hitta gemensamma språk och kontaktytor. Alla vuxna kan inte det, utan har av olika anledningar begränsat sig till vissa grupper eller bara överlag valt att sluta kompromissa. Ibland kanske de till och med väljer att exkludera grupper, ha "fiender" av andra orsaker. Men de flesta av oss lär oss komma överens med nästan vem som helst, i alla fall på ett artigt och ytligt plan. Vi kan prata med åldringar och barn och gymnasie-elever utan större besvär, för att vi söker gemensamma språk och kontaktytor så att det snart känns någorlunda bekvämt. Men ingen blir alltså heller någonsin fullärd på det, ingen blir något socialt geni, utan för varje ny människa övar vi på nytt. Sedan har vi också vänner, nära vänner, bästisar osv som vi känner oss närmare och "kan vara oss själva med". Och vi väljer när vi inte vill betala det sociala priset och då är vi ensamma istället den gången.

Det är märkligt hur lätt det kan gå att glida ifrån, glida undan, hamna på sidan, glömmas bort. Nästan utan ansträngning, i misstag. Sociala kontakter, speciellt vänskap, kräver helt enkelt kontinuerligt jobb, de är som konditionen som behöver tränas för att upprätthållas. Annars tynar de bort. Som tur är, så brukar det inte krävas så stora ansträngningar för att återuppliva eller ge dem energisprutor. Ofta räcker det med ett "jag bryr mig om dig, du intresserar mig" på något vis. Fråga hur deras dag varit, hur det gick med den och den grejen, föreslå promenad eller kaffe, be om åsikt eller råd...

Pruta inte på dig själv, men misströsta inte heller. Se, en gymnasieklass behöver nödvändigtvis inte innehålla så många som som passar ihop, samtidigt somm man ofta är otroligt fokuserad på att hitta soulmates i tonåren - det är en del av att hitta sig själv, skapa sin egen identitet. Resten av livet är dock fullt av möjligheter! Du fattar inte hur länge du kommer att leva och hur otroligt mycket ljuvliga människor du ännu inte träffat, men jag lovar att de väntar där ute på dig! Så det skadar inte att börja söka lite försiktigt efter dem, tex via nätet, via intressen du har, via happenings eller kurser eller föreningar. För en sak är säker: hur unik du än är så betyder det inte att det inte finns ett gäng människor där ute som du skulle passa alldeles utmärkt ihop med, som du skulle kunna vara dig själv med. De väntar på dig!

Stoooor kraaaaam, Liselott