Avonsjuk!!

Hej!

Usch fy bläää, avundsjuka är nog en av de absolut värsta känslorna man kan ha. Den förstör så lätt hela livskvaliteten, eftersom man aldrig då kan känna sig riktigt nöjd med vad man är och vad man har. Vi ska försöka fundera med dig lite om avundsjuka - och svartsjuka som man ju brukar tala om när det gäller kärlek - och se om vi inte kan ge dig ett och annat råd om hur du ska hantera den. Några experter är vi inte, men en del av vårt jobb som ungdomsinformatörer går ut på att ge vidare all den erfarenhet vi skaffat oss under åren så att ni inte ska behöva göra alla misstag själva.

Avundsjuka är kanske både en egenskap man föds med och en känsla som kan växa och bli värre med tiden om man inte får bukt med den, har vi märkt. Vissa verkar alltså ha lite mer avundsjuka i sin personlighet än andra - eller så handlar det kanske om att de har svårare att hantera avundsjukan så att de inte kan hålla den liten och betydelselös. Men det kan handla mycket om självförtroende också, har man dåligt självförtroende och jämför sig själv mycket med andra, så är man säkert mer och oftare avundsjuk. För att man då själv pekar ut allt det där man inte är eller har. Och världen går ju så jättemycket ut på att jämföra sig med andra numera, så till och med vuxna kvinnor jämför allt från lön och märkeshandväska till barn och semesterresemål - livet blir lätt en enda stor tävling.

Men att jämföra sig med andra är speciellt stort i tonåren, då man liksom ska "hitta sig själv", skapa en identitet åt sig. För att veta vem man är då så blir det lätt till att jämföra sig med andra - och tyvärr alldeles för ofta försöka vara precis likadan som "alla andra" för att känna att man passar in och är accepterad. Men det kommer ALLTID att finnas någon som är bättre, snyggare, populärare, charmigare, smartare, smalare, rikare, trendigare eller duktigare än en själv. Alltid är det något som någon har som man själv vill ha, tex vitare tänder, nyare Converce, mera erfarenhet av killar, bättre betyg... Och går man för långt in i jämförelsen, så kan man inte själv inse vad man har som andra är avundsjuka på och ännu mindre kan man själv fatta på djupet hur fantastisk man är själv, precis så halvbra som man är. Det är jättesvårt att fatta att man inte måste vara perfekt och ha allt. Som i citatet: "I may not be perfect, but parts of me are pretty awsome" (= jag kanske inte är perfekt, men delar av mig är ganska fantastiska). Knepet är kanske att sluta springa efter alla andra och stirra sig blind på vad de har utan istället titta på vad man själv har och lära sig trivas med det och uppskatta sig själv.

Jamen hur gör man det då? Det kan kännas knepigare i verkligheten, enklare sagt än gjort. Men det handlar kanske i grunden om självförtroende, tror vi. Om att lära sig att tycka om sig själv. Bli mera introspektiv, alltså titta inåt mot sig själv. Och då kan metoder som att skriva listor på allt man gillar med sig själv - även småsaker och sådant som andra har mer eller bättre av än man själv - och att skriva dagbok om vad man själv tycker och tänker. Inte dagbok om andra eller vad man önskar att man hade, utan om vad man själv tycker och tänker och känner, allt från vad man själv har för favoritfärg till hur man får sig själv att börja må bra. Vi tror att det handlar mycket om att hitta sig själv och lära känna sig själv. Då kan man också börja tycka om alla delar av sig själv, även sådant man tidigare var missnöjd med. Plötsligt kan man börja tycka väldigt mycket om sina egna krokiga tår, för att de är en av de saker som gör en själv unik och annorlunda - och annorlunda är BRA! Det är det annorlunda som många gånger gör en värdefull och bättrar på självförtroendet, inte att försöka vara likadan eller bättre än någon annan. För alla tycker ju om olika saker (annars skulle ingen gilla någon annan än Brad Pitt), men det är svårt för folk att gilla just det du är om du inte gillar dig själv.

Redan det att du vet att du är för avundsjuk kan hjälpa dig långt. För avundsjukan är som sagt en av de känslor som kan bli nästan sjukligt destruktiva (förstörande, skadliga) och som kan förstöra hela livskvaliteten. "Comparison is the thief of joy" (= Jämförelse stjäl glädje). Är man avundsjuk är det svårt att låta bli att bli sur, bitchig (mot de man är avundsjuk på), besviken och känna sig otillräcklig. Avundsjuka människor är inte trevliga människor att hänga med. Men om man är medveten om att oj, nu for mina tankar iväg igen mot avundsjukan, så har man enklare att stoppa dem, tror vi. Försök att medvetet hindra dig själv från att tänka de avundsjuka tankarna och stoppa dig själv innan du blir ledsen och besviken och missbelåten av dem. Hacka aldrig ner på dig själv, du får absolut inte tänka typ "jag är så ful, alla andra är snyggare än mig"! Hissa dig själv istället för att dissa dig själv! DU bestämmer vad du ska tänka, så gör en aktiv förändring av ditt eget huvud. En hemlighet är också att du faktiskt inte skulle bli ett piss lyckligare av att vara snyggare, smartare, duktigare, sexigare vadsomhelst. För lycka kommer inifrån och man kan inte köpa den till sig, banta sig till den, sminka sig till den, plugga sig till den eller något. De snygga tjejerna är inte lyckligare än dig, så varför vill du vara som dem?

Lycka är inte att få ett par nya snygga skor, lycka är att kunna älska sina gamla ballerinor tills de är söndernötta.

När det gäller svartsjukan på den gamla pojkvännen, så gissar vi att det kanske finns en annan uppsättning känslor inblandade där - speciellt om det var han som gjorde slut? Som att du saknar honom, kanske fortfarande har känslor för honom, inte kan inse att han gått vidare, inte vill inse att er grej är slut? När det tar slut med en kille känner man ofta ett slags sorg och det behövs en sorgeprocess för att man ska komma över alla känslor av besvikelse och förlust, av att inte längre duga och vara i centrum för hans uppmärksamhet. Att du fortfarande är svartsjuk på honom betyder troligen, tippar vi, att du antingen inte kommit över honom än eller att du tycker att du "äger" honom, att han ännu är "din". Och sådana känslor kan man inte knäppa av så där bara, de tar tid på sig innan de långsamt försvinner. Så försök att komma över honom och pina inte dig själv genom att hålla fast vid minnena och känslorna av honom. Låt honom gå och koncentrera dig på dig själv nu ett tag framöver.

Stor kram, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna