Avundsjuk på mina kompisar ;)

Hej, kära Blurriburr!

Jaaaa, det är bra om man trivs med sig själv :) Det slipper man långt med här i livet.

Men det kan finnas en hel del faror om man känner sig för bra gentemot alla andra. Speciellt här i Jantelagens förlovade land, Österbotten (Jantelagen = "tro inte att du är någon, stick inte ut ur mängden" osv). Folk i allmänhet här brukar väldigt lätt irritera sig på sådana som DE tror att tror att de är förmer än andra. Det kan ta sig uttryck i undvikande, skitsnack bakom ryggen eller direkt gräl. Det må vara så att du tycker att du är djupare, mognare och mer insiktsfull än dina jämnåriga, men akta dig för att låta dem förstå det. För det kan dels hända att inte alla delar ens egna tankar om hur perfekt och lysande man själv är som person, och det kan ta ganska illa sen när man får sig en knäpp på näsan. Alla har inte rätt hela tiden, det finns ingen som aldrig skulle göra något fel eller misstag, det finns inga ”övermänniskor” i världen. Och folk överlag är snabba på att ta ner en på jorden om de ens bara tror att man tror det om sig själv. Tonåringar kan vara elaka, men tex en arbetsgivare kan ha stor påverkan på ens liv senare. Världen blir bara hårdare ju äldre man blir, och den som är djupast och mest insiktsfull är inte alltid vinnaren - utan den som kan spela det sociala spelet bäst. Och i det sociala spelet är den bästa fördelen inte att vara tex smartast utan förmågan att få de man har omkring sig mest väl till mods och trivas mest.

Dels brukar det tyvärr också bli så att fastän man har rätt och tex ger bra råd åt någon, så kan de börja irritera sig på att du genom din godhet får dem att känna sig dumma eller omogna. Att hjälpa och stöda andra ska inte vara ett självändamål heller, alltså inget man gör för sin egen skull (tex för att man tycker att det är intressant och givande för en själv) utan något man gör som en vän för den personens skull - om hon/han vill och kan ta emot det. Även en som vill fungera som kurator kan gå folk på nerverna, bara för att de vet och kan bättre.

Vi har alla olika roller i en vänskapskrets, men om en alltid är den som vet bäst, så blir det obalans så att de andra får ta rollen som "beundrarskaran", följarna, och det kan leda till att den som vet bäst plötsligt står ensam. Kompisarna kanske också mognar och utvecklas och inte längre behöver eller vill ha den duktigas råd och ledning. Kanske är du just nu den längst hunna i utvecklingen, men de kommer nog ikapp dig. Risken är också att om du blir för säker på dig själv, så stannar du i utvecklingen och så kör resten om dig. Eller att om det kom en till tjej som dig till er kompiskrets, så skulle du inte uppskatta henne utan bara konkurrera med henne och känna dig hotad av henne. En stor skopa ödmjukhet kan vara just det som gör att man utvecklas vidare och blir en bättre människa. Ödmjukheten kan också vara ditt största skydd den vackra dag du gjort något riktigt tokigt, tolkat något helt fel, inte alls är så personligt utvecklad som du trott - helt enkelt får den där svidande knäppen på näsan. Fallet blir inte lika högt, men med ödmjukhet har man också lättare att återhämta sig från besvikelser och såranden.

Vi söker olika saker hos våra vänner eller hos dem som vi trivs tillsammans med. På något sätt måste du ju iaf få ut något av dina vänner, annars skulle du ju inte välja att vara med dem eller hur? Så alltigenom dåliga kan de ju inte vara heller. Vi vet ju inte hur du är tillsammans med dina vänner men vi kan tänka oss att om du kör samma stil som i din fråga, så är vi rädda för att dina kompisar kanske inte tycker att de har sån förskräcklig tur som får vara tillsammans med dig, som får ha dig till vän. JA, det märks vad man tänker om andra fast man tror att man har världens pokerface. Vänner märker nog om en anser sig vara bättre än de andra och går omkring och stöddar sig över det.

För det är ju så med vänskap, att vi både ger och tar. En vän ska vara en som man kan vända sig till om man har bekymmer, som kan hjälpa och stöda när det är jobbigt, men en vän ska också kunna visa sin egen svaghet, visa att hon/han också är en verklig människa av kött och blod, ingen supertyp som inte har några problem eller bekymmer i världen, som allt är såååå bra såååå för hela tiden. Vännen ska också behöva hjälp någon gång, inte alltid vara den som hjälper andra med sin visdom. För ingen går genom livet utan att hamna att ta vissa törnar, det är helt onödigt att låtsas vara en sån person, det gör bara att andra drar sig undan från en. Om man dessutom kör lite medlidsamma blickar mot alla de andra som man tycker har så tråkiga och trista liv, tjaaa då är man verkligen ute på svag is kan jag säga. Ingen vill umgås på riktigt med en sån person i längden. Vänner vill känna sig behövda och uppskattade och speciella, som om de gjorde skillnad i sina vänners liv.

Vad vi menar att säga är: kanske det inte är så mycket fel på dina nuvarande vänner - kanske du bara inte SER dem utan tänker mer på vad du får ut av dem? Deras beundran och tacksamhet kan också vara något du får ut av dem. Ett tänkbart exempel på det här kunde kanske vara att du blir utan att tala med dem om, fastän de är dina bästisar. Lyssnar du verkligen på vad de har att säga, är du intresserad av dem och deras liv? Detsamma gäller "främlingar". När man verkligen är intresserad av någon som människa, så blir den människan aldrig tråkig. Visst, det kan hända att du och dina kompisar inte passar så bra ihop, men mycket handlar det alltså om vilken inställning man har, och om respekt för andra. Bryr du dig om en människa så hittar du saker att fråga den människan om, få den människans åsikt om osv. Naturligtvis kan man inte bli de såtaste av vänner med varendaste en som man träffar, men om man verkligen försöker lära känna någon, så klarar man i alla fall av att hitta lättsamheter att prata om.

Det finns något i alla gårdar, alltså ingen är perfekt. Det är en av de största livsläxorna och det är mycket viktigt att komma ihåg om man vill kunna umgås och ha bra förhållande till sina vänner. I annat fall är risken stor att folk fnissar bakom ens rygg och lite gör sig löjliga över en, för alla vet att vi alla har både bra och mindre bra i våra liv, så är det bara. Därför tror vi också att du, för att kunna hitta en pojkvän, måste ta några steg ner från din egen piedestal. Ingen kille skulle våga vara tillsammans med någon som är sådär säker på att alltid göra och säga allt rätt. Man måste visa att man är mänsklig helt enkelt.

Vi har många bra tips på hur man ska ta kontakt med nån man gillar, vad man kan prata om och liknande, kolla mera här: http://www.decibel.fi/swe/Hur_man_flirtar.594.html

Hoppas du inte tar illa upp för att jag var ganska rätt fram nu här men, jag tyckte det behövdes.

Många kramar från ungdomsinformatörerna Sanna och Liselott