Dissad

Hej fina du!

Oj vilken ledsam fråga du skrivit. Det är jättetufft att känna som du gör, oavsett ålder. Ensamhet är en av de värsta känslorna som finns och man lider väldigt mycket av att känna sig ensam. Oavsett om ensamheten kommer från att man faktiskt ÄR ensam: utan vänner och utan folk som bryr sig, eller om man bara känner sig ensam fast man egentligen inte alls är det.

Vi är ganska övertygade om att du har rätt i att du inte är en dålig vän, att du skryter eller är elak. Det är bra att du inte tycker det själv heller. För det är sånt såna här känslor brukar kunna leda till: att man börjar fundera över sitt eget värde som människa när det känns som om ens kompisar överger en. Man börjar känna sig dålig. Men det är du inte! Även om det skulle kännas så, så är du inte dålig. Inte på något sätt. Du är inte en dålig vän och du är inte en dålig människa.

Du skriver att alla har dissat dig ”på senaste tiden” och då undrar vi om det är något speciellt som hänt? Har du försökt prata med dina kompisar, eller de du brukar umgås med, om varför det har gått som det gått? Finns det någon av dem du skulle kunna ta åt sidan och fråga, någon som du kanske står lite närmare än de andra?

Sen är det ju tyvärr så att vänskap går i perioder. Vi har alla haft vänner som varit jättenära under en tid, men som sen försvunnit ur livet. Man växer ifrån varandra helt enkelt. Det hjälper knappast dig att höra i den här situationen, men det är så det brukar fungera. Man hittar nya vänner.

Med det sagt så är det helt självklart att du inte ska behöva känna dig dissad eller utfryst. Det mår ingen bra av. Hur skulle det vara om du själv tog kontakt och hängde med dina kompisar fast det känns som om de inte vill ha dig med? För det är ju svårt för oss att säga nu om det är så att du faktiskt är dissad, eller om det bara sitter mellan öronen, så att säga. Att du liksom känner dig ensam fast dina kompisar inte alls menar att du ska känna dig på det sättet. Ibland kan det hjälpa att bara skicka iväg ett litet meddelande, fråga om du får hänga med ut nån kväll, så att de vet att du vill komma. Det betyder naturligtvis inte att du ska festa och supa, man kan nog ha roligt utan alkohol, men det vet du helt säkert redan. Det betyder bara att du meddelar dem om att du finns och att du vill umgås med dem.

Om det känns som om du inte alls vill ha något att göra med de kompisar som dissar dig, som du uttrycker det, så försök hitta nya vänner. Ifall det känns som om du inte trivs med de här människorna eller om du bara har mått dåligt av att umgås med dem så lönar det sig för dig att hitta nya kompisar. Sådana som bryr sig om dig och tycker om dig för att du är du. Finns det något speciellt gäng du tänker på när du läser det? Någon/några som du kanske gärna skulle umgås med? Försök att ta kontakt med dem på nåt sätt. Börja prata med dem så där smått, via internet eller i verkliga livet. Igen: visa att du finns och att du är intresserad av att umgås mer med dem.

Sedan blir vi lite oroliga när du skriver att ”livet känns piss”. Livet ska inte kännas piss. Visst är livet jobbigt i perioder, men är det här något som du känt länge? Har du pratat med någon om det? Vet dina föräldrar om att du mår dåligt över det här? Det lönar sig att berätta det åt någon. Fast exakt den här texten som du skrev åt oss. Någon trygg vuxen som kan komma med lugnande och peppande ord. Det kan hända att längre perioder av ensamhetskänslor leder till att man börjar må riktigt dåligt i längden om man inte öppnar sig och pratar om det. Det vill vi inte att du ska uppleva!!

För det kan vi lova dig: det här är bara en period. Du kommer absolut inte att känna dig ensam för alltid. Livet är spännande på det sättet: just när det känns som värst kommer någonting/någon in och vänder upp och ner på allt. Någon som gör allt roligt och värt det, helt enkelt. Så är det. Så funkar det. Vi hoppas att det kan ge dig åtminstone lite hopp.

Kramar!! <3

hälsar sommarjobbare/storasyster Angelica och ungdomsinformatören Sanna