Ensam....

Hejsan. Jag visste inte vilken kategori jag skulle lägga denna fråga, för det innehåller lita av allt som har med killar och kompisar att göra.

Jag skall väl börja då. Jag har många misstankar om mina vänner och så vidare. Det är två speciella vänner som jag vill träffa jätte mycket. Då är problemet, och min misstanke det, att de är nämligen superbra vän med den som jag råkar vara kär i. Jag föreslog en gång att vi skulle kunna träffas alla då någon gång så att jag skulle få träffa denna kille då på samma gång, men misstanken är den att mina två vänner tror att jag bara vill göra det för att spendera lite mer tid med honom i stället för att vara med dem. Så här är det som kommer rakt och ärligt från mig. Jo klart att jag vill lära känna killen bättre då, men jag skulle aldrig lämna mina vänner bakom. De kommer allra först och det är de jag vill träffa, men eftersom att de är bra vän med denna kille, så skulle det vara smart att umgås alla i ett så att det skulle vara naturligt och så att alla kan ha roligt och skratta. Hur skall jag förklara det åt dem så att de förstår mig? utan att nämna killen. Okej det kan vara svårt att inte göra det.

Nu kommer jag till det andra. Jag känner ändå som att jag inte har någon plats hos några kill gäng. Det är nästan non kille som accepterar min friend request på facebook, fastän de vet vem jag är och så vidare. Varför vill inga killar vara med mig? Nu när en av mina vänner drog iväg med det förra och kallar det hennes gäng och säger att jag måste hitta ett nytt. Hon tog allt. Och så är det en till vän som tog ett annat gäng från mig, jag är helt utan gäng. Hur kan de egentligen göra så? Hur kan de kicka ut mig från de gäng som jag brukar vara med. Jag har inget gäng att hänga med på helgarna, för de två vännerna som jag pratade om i förra stycket så hänger med den här killen jag gillars gäng. Tydligen har jag inte någon plats där heller. Ingen frågade av mig om jag ville följa med nu på midsommaren, och jag skickade åt precis varenda en. Jag känner mig som ett tredje hjul vart än jag går. Så ensam. Fast jag har vänner så känner jag mig bortblåst av alla, för alla de vännerna har ett gäng som de hellre dras till på helgerna än mig. Jag vill så gärna vara med i de två speciella vännernas killgäng där sötisen finns.

Det blev en massa vänner ord här. Hoppas ni har fått fångat upp lite om vem som är vem. Jag kan förklara närmare här. Det är svårt att förstå utan namn. De två speciella vännerna är de som hänger med killen jag gillar. Vännen som drog iväg med det gäng som jag lärde känna först och kickade ut mig, råkar nu vara min kusin. Den sista som drog iväg med det sista gänget så är en som jag har känt sedan barndomen.

Skulle man behöva släppa sina barndomsvänner bara för att de inte har tid för en mera? Nej usch vad jag är ensam hela tiden. Det känns som att ingen vill vara med mig längre. Ingen vill acceptera mig och jag sjunker bara längre och längre ner. Det är alltid jag som måste ta steget och fråga om de vill göra någonting, och då blir det oftast fel. Jag känner att jag inte kan lita på någon mera när alla skaffar pojkvän en efter en -.- Jag kan inte berätta något åt mamma och pappa för jag tycker det är pinsamt. Jag kan inte säga allt åt de två vännerna för att de har så mängder av vänner och de orkar inte lyssna så som alla mina andra vänner. Och min syster känner jag att jag inte vill berätta för. Jag har ingen som orkar lyssna och förstår. Jag har ingen jag kan krama. Jagvet inte vad jag skall göra.


Ledsen :/