ensam

04.09.2014
Hej!
Under jullovet började jag vara mer med en vänn, vi blev nästan bästa kompisar, sen under första veckan av sommarlovet så var jag på rippiläger, då var hon hela tiden med min kusin & hennes kompisar och hon hade inte ens tid att prata med mig på kik.
Kände mei jätte utanför o dissad när jag kom hem från rippi, så pratade knappt med min kompis, så hon trodde att jag inte ville vara med henne, men det var inte så kände mei bara dissad o utanför.
Pratade med henne 2 gånger men inget ändrade, veckan före skolan började så var vi kompisar igen, men ren amdra skoldagen så slutade jag helt att prata med henne, pratade inte med henne på över en vecka, sen pratade jag med min kusin och kom fram till att jag skulle började prata med min vän igen och vi var kompisar, i några dagar.
Sen började jag bara känna att jaf finns för henne bara när hon inte har nån annan att prata/vara med och att hon tar alla kompisar av mei, tom. min kusin.
Så nu känner jag mei jätte ensam, speciellt i skolan, på fritiden har jag ju min pojkvän, men han gick ut 9:an i våras (och är nu i skola i grannstaden).
Vill jätte gärna byta skola, eller nåt, orkar inte länge mer.

Ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna svarar

10.09.2014

Hej vännen!

Äschdå att du ska ha det så jobbigt och ensamt just nu. Vi önskar att vi kunde trolla fram en ny kompis åt dig, eller förtrolla din kompis till att alltid bara gilla dig. Men det går såklart inte, och det vet du ju själv också. Att ha relationer med andra människor är inte bara en dans på rosor utan det brukar krävas jobb för att få relationen att hålla och må bra, det är en av Livets Stora Sanningar, kan man säga. Det slipper man inte undan - inget är gratis och inget som är värt något ska heller vara gratis. Men det är också jobbet som man lägger ner på relationen som gör den värdefull, inte bara de dagar man kommer överens och har kul helt utan att behöva anstränga sig. I varje relation lär man sig också något, både om hur andra människor funkar och om hur man själv funkar - och den största utmaningen: om hur man ska kunna funka tillsammans. Ingen är ju perfekt och ingen är den andra lik, så därför finns det nog ingen relation som är fullkomligt smärtfri och problemfri.

En annan Stor Sanning om vänskap är också att det krävs två, inte bara för att hålla liv i den utan också för att förstöra den. Det mest klassiska slutet på en vänskapsrelation är när båda kompisarna surar på var sitt håll för att de vägrar vara den som börjar prata först och bara väntar på att den andra ska börja prata först, kanske till och med be om ursäkt. Och så dör vänskapen på grund av att båda egentligen svek varandra. Så vännen, kanske var det så att du nog förstörde en hel del du också med att vägra prata med henne både då efter rippilägret och senare? Kanske det inte var endast hon som inte betedde sig riktigt som en bra kompis borde? Jo, det svider att erkänna, och det är just den sårade stoltheten som brukar sätta flest käppar i hjulet för vänskaper. Men vännen, vad är viktigare, att du ska ha "rätt" eller att ni ska bli vänner igen? Och om du är riktigt, riktigt ärlig: ÄR det faktiskt så att hon förstör för dig, tex tar dina kompisar? Eller kan det tex vara så att din kusin också tycker att du beter dig lite fånigt åt när du surar och kanske säger negativa saker om er gemensamma kompis - och inte vill hänga med dig för att du är så negativ? Man brukar inte orka i längden med folk som är surpuppor.

Nu gissar vi alltså bara, men oavsett så skadar det inte att ta mod till sig, svälja den egna stoltheten och ta kontakt med kompisen igen. Att bara lämna det hela och kanske till och med smita (tex byta skola) löser ingenting och lär dig ingenting om hur relationer funkar - och det gör dig defintivit inte lyckligare. Jo, det kan svida att vara den som liksom kommer krypande tillbaka, men det måste vi nog alla någon gång klara av att göra ändå. Men tänk på vad du har att vinna. Vänskap är nog värt det. Oavsett hur många andra vänner du än hittar, så om du lämnar det dåligt med den här kompisen, så kommer du alltid att lida av det. Du kommer alltid att få obehagskänslor när du ser henne i skolan eller på stan, kanske år ut och år in, om du inte gör något åt saken nu, ger det en ärlig chans. Nej, det är inte kul alla gånger att bete sig ordentligt och göra det rätta - men det är åtminstone obehagligt en mycket kortare stund än om du nu låter allt rinna ut i sanden eller sopar dina egna fel under mattan. Och på det här viset LÄR du dig också själv att vara en bättre kompis. För hej, vi föds faktiskt inte som de perfekta vännerna, utan alla hamnar vi att lära oss med tiden och genom att göra egna misstag. Alla har vi någon gång varit dåliga vänner, men de flesta av oss lär oss. Vilket gör att vi sedan haft mååånga lyckade vänskapsrelationer efteråt!

Så ta och ring henne nu och föreslå att ni ska gå på en glass till torget eller något! Det behöver inte vara så svårt, vännen :)

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej! Min bästa vän har anorexi. Jag är själv väldigr smal fast jag äter jätte mycket, för att jag var född sådan. Jag använder ofta väldigt pösiga kläder för att jag vill inte att hon ska börja jämför...
Läs mera

Jag är en abiturient som blir student i vår. Under hösten har jag blivit kompis till en yngre flicka som går i högstadiet. Vi kallar denna yngre flicka för Maja för att göra frågan enklare att förstå....
Läs mera

Hej! Min ”kompis” sa att jag var irriterande hur kan jag dissa eller roasta hen?
Läs mera

Hej!

Min vän kan betee sig otroligt oförutsägbart ibland, t.ex. på vissa kvällar i samtal då jag och mina andra vänner chattar kan han börja argumentera om saker som känns väldigt irrelevanta, saker ...
Läs mera