Ensamhet

Hej,
Jag har inga vänner. Eller jo - jag har vänner - men jag känner mig fortfarande väldigt ensam.

Under min tidigare barndom (lågstadiet) så hade jag flera vänner, och en bästa kompis. Jag hade nästan varje dag en vän hos mig, eller att jag var hos en vän. I nuläget har inte detta återspeglats på 6 år. Sedan slutet av lågstadiet gick jag och min bästa vän isär då han flyttade, och mitt "sociala" liv fick en radikal förändring. Jag har förvandlats till en varelse som sitter inne dagarna ända.
Dom vänner som jag har talar jag kanske med en gång i veckan, de har andra bästa vänner som de prioriterar, och ser inte mig som något annat än en klok, rolig vän - på sidan om.

Jag fick en ny "bästa vän" på högstadiet. Jag vet dock inte om man skulle kunna kalla honom till en bästa vän, då jag aldrig varit hos honom, och han har aldrig varit hos mig.
Han fick studieplats i samma gymnasium som jag, vi var vänner i den graden vi har varit vänner i förut dom två första månaderna, tills han fick nya vänner och jag blev lämnad utanför. Om jag idag t.ex. flikar in mig i en av hans diskussioner så kommer ett fräsande "vem frågade" tillbaka eller liknande.

Jag fick en ny vän i början av gymnasiet, som sedan visade sig att inte vara någon vidare vän. Denne personen hade också andra vänner som han prioriterade före mig, och jag fanns endast där under eventuella grupparbeten etc - inget mer än det.

Jag har under dessa år ibland hittat nya vänner på nätet. Vänner som jag verkligen fått bra kontakt med och tyckt om, men det tenderar ändå alltid som om att de drar sig ifrån mig efter ett tag - vissa snabbare, vissa långsammare.

Jag träffade 2020 en vän från Kanada, som jag konstaterat att var min bästa vän någonsin. Vi hade alltid jätte roligt tillsammans, vi skrattade, vi delade roliga fakta om våra kulturer osv. Denna goda vänskap varade endast i ca. 3 månader, sedan började den sakta men säkert avta.
Hon började ljuga för mig för att undvika mig. Hon kunde ta flera timmar för att öppna mina meddelanden, och inte ens svara på dem. Hon var min bästa vän...
Än idag saknar jag henne, snart två år sedan jag blev "dumpad". Värt att notera är att detta även har hänt med andra vänner som jag funnit över nätet/IRL, vänskapen verkar sakta avta efter att de har känt mig ett tag, som om att de helt enkelt trodde att jag var en annan person än vad jag egentligen var .

Jag anser mig själv vara en snäll, trevlig, humoristisk rättvis och lugn person. Jag behandlar alla med respekt och jag tar hänsyn till vad andra tycker och tänker. Jag har goda betyg i skolan, jag kommer enkelt överens med lärare - i den månen att jag även lär känna dem i privatlivet, och ibland höra av sig till personen och höra hur det ligger till. Men när det gäller vänner, vänner som jag kan tala med - då går det helt enkelt inte.

Jag har länge funderat och reflekterat till orsaker som kan bidra med att mina "vänner" drar sig ifrån mig. Det ända jag kan komma fram till att jag ibland kanske är självisk, men bara i en väldigt låg grad då.
Ibland kanske jag kan börja överreagera, eller skratta åt saker som inte ens är roliga, och kanske agera lite "barnsligt" med tanke på min ålder - men jag tror endast att det beror på att jag saknar känslan av vänner och gemenskap.
Jag har inte på år varit hos än vän eller att vännen respektive skulle varit hos mig. Jag har inte på åratal sett en film tillsammans med en vän. Jag har inte på åratal blivit frågad hur jag mår, jag har inte på åratal fått en inbjudan till en spelkväll, jag har inte på flera år blivit inbjuden till ett födelsedagskalas/konfirmation eller fest... och listan fortsätter...

Ingen frågar aldrig mig hur jag egentligen mår, jag har ingen att tala med. Alla vänner som jag inleder vänskap med slutar oftast inom 1-3 månader i den egenskapen att jag inte längre har en betydelse för dem. Vad gör jag för fel?

Högstadiet gick helt okej. Jag tänkte egentligen inte på att jag inte hade så mycket vänner, jag var hemma och spelade spel dagarna ända...
Det är först nu i gymnasiet som jag själv börjar inse hur ensam jag egentligen är. Nu har jag vuxit ifrån dator världen, och jag börjar saknar det faktum att verkligen ha vänner - som jag hade under lågstadiet - som man kan tala med och skapa minnen med.

Tillbaka till min bästa vän någonsin från Kanada. Det har under en längre tid varit tyst mellan oss, men förra veckan hörde hon av sig - efter ett år - och tyckte att vi skulle "hänga". Nåväl, på grund av tidszoner såg jag ju först detta meddelande några timmar efter på morgonen när jag vaknade, men jag kommer ihåg att jag blev så glad, att det inte ens gick att beskriva. Att se hennes namn på skärmen var helt underbart.
Jag sa till henne att jag kan hänga precis när som... och sen väntade jag... och väntade jag.... två dagar senare, svarar hon: "Oj, jag glömde, jag kan säkert spela imorgon". Nå - dagen gick, nästa dag, tre dagar efter att hon hade frågat om vi kunde hänga, sa hon att hon inte hade tid.
Jag antar helt enkelt att hon kanske hade en extremt bra dag då, eller hade jätte tråkigt så att hon skrev till mig, men som det ser nu så är det samma fasoner som för två år sedan; lovar saker, inget händer, ljuger för att undvika mig - min före detta bästa vän.

Det är först under gymnasietiden som detta har fått mig lite deppig. Jag kan ligga i sängen gråtandes över att jag aldrig har någon att tala med, eller att ingen hör mig. Och detta är inte likt mig.
(Värt att notera är att jag oftast ändå är på gott humör och glad om dagarna. Men jag är jätte känslig, och så fort som nåt negativt tränger in sig i min hjärna blir jag automatiskt deppig och börjar tänka på hur ensam jag är. Detta förekommer kanske tre gånger i veckan)

Så fort som jag lär mig känna någon ny vän så slutar det med att de 1. inte hör av sig, eller 2. placerar mig lågt nere i deras vän-lista. Eller om jag skulle hitta en jätte trevlig vän, som också tycker att jag är trevlig, så skulle den vänskapen inte vara för mer än tre månader.

Nu börjar jag få nog. Det har kommit till den nivån att det också börjar påverka mina studier och min nattsömn, och jag är trött att folk väljer andra istället för mig - ingen frågar aldrig hur jag mår!

Slutligen så vill jag ännu nämna att jo, jag har ju nog faktiskt vänner nästan från födseln framåt. Men de är vänner som man kanske talar med en eller två gånger per år, detta p.g.a. var de bor osv. Jag saknar en vän(/ner) som jag kan få berätta hur jag egentligen mår, som jag kan få skapa minnen med, som jag kan plugga med, som jag kan spela med, som jag kan lita på.

Ursäkta för långt meddelande, jag kände för att skriva av mig, då jag förövrigt inte har någon annan att skriva av mig till. Ensam