Jag flyttade för några veckor sen till Helsingfors. Flytten gick bra och jag trivs i min lägenhet och området jag bor i. Skolan är också bra fastän det känns lite jobbigt att ha så mycket att läsa och göra. Dessutom känner jag mig som en dålig studerande som inte orkar med mera än typ 30 sidor om dagen innan hjärnan blir till potatismos. Jag har räknat ut att jag kommer att läsa något på 800 sidor på typ 1 och 1/2 månad (har just nu tre kurser i skolan plus en annan kurs utanför skolan). Så jag fattar inte hur jag ska kunna lägga upp en plan för mitt läsande så jag kommer igenom tegelstenarna till böcker innan tenterna i oktober. Jag känner mig redan typ lite stressad. Fattar inte hur vissa människor orkar med 60 sp per år då jag i den här farten bara når till 45 sp och tycker ändå det räcker gott och väl för mig (och psyket).
Jag har bara en gång åkt upp till Österbotten och det var första helgen. Annars har jag lämnats kvar i Helsingfors för att jag inte orkar åka upp hela tiden och det är också dyrt att åka tåg hela tiden. Det tar ju också tid. Under första besöket skickade jag och frågade mina kompisar om de var i hemtrakterna och skulle vilja göra något. Nää, sade de och stannade i Vasa. Kändes ju lite ensamt på nåt sätt för jag ville ju träffa dem och så ville de inte. Det är inte så himla roligt att vara med familjen en hel helg... Även om det är skoj att träffa katterna. Men det kändes jättekonstigt att vara "hemma" för det kändes inte som hemma på något sätt. Mitt hem är ju nu i Helsingfors, inte i Österbotten.
Jag har också frågat mina Vasakompisar hur det är med dem och vad de gör etc och om vi skulle kunna träffas om jag åker upp. Får oftast inget svar av dem och de frågar inte mig heller. Det känns på något sätt som om de inte vill umgås med mig eftersom jag nuförtiden bor på annan ort och lever annorlunda jämfört med dem då jag festar och de inte festar osv. Då jag inte får någon respons av dem så känner jag inte riktigt för att försöka mera eftersom det är bara slöseri med tid. De har ju ändå varandra att umgås med i Vasa och de kommer ju att klara sig fint utan mig, antar jag. Jag hyser inga särskilt höga förhoppningar om att vi ska bli kompisar igen (jag vet att man kan glida ifrån kompisar när man flyttar osv)
Nu till frågan:
Jag har varit med på de flesta evenemangen och sitsarna som ordnas här i Helsingfors och det har varit roligt. Jag har pratat lite med nya människor men det stannar bara på nivån "bekanta". I min klass är det bara jag och en annan flicka som är från Österbotten, resten är från huvudstadsregionen. Jag skulle vilja lära känna människorna på klassen men det känns som om alla är upptagna med sina liv och sina kompisar (de har ju redan sina egna nätverk i hfors) och hinner inte. Vill ju inte riktigt få ett nej. Jag tycker också det är lite tråkigt att vi har bara en föreläsning om dagen och sen när föreläsningen är slut, har alla bråttom hem för att "äta, plugga och sova". Har ju då ingen möjlighet att prata med dem eftersom de typ rusar iväg. Hur ska jag riktigt göra?
Jag pluggade också lite idag på biblioteket och skickade sen i vår gemensamma whatsapp-grupp (vi är ofta utspridda över centrumcampus och man ser inte alla) och frågade om det är någon som ville ha lunchsällskap. Ingen svarade men alla hade nog läst och jag såg att några var i skolan. Det kändes lite nolot på något sätt. Tänk om de andra tror att jag är ensam och desperat som frågar om nån vill luncha med en? Tycker på något sätt att det är världens mest normala fråga om nån vill käka. Men ändå. När jag käkar ensam brukar jag känna stark ångest och panik för att jag typ äter ensam medan alla andra har någon att käka med (brukar då försöka lugna mig med att jag inte kommer att dö för att jag äter ensam). Bör tilläggas att jag brukar kolla igenom matsalen om det är nån jag kan sitta och äta med.
Jag var med på Vasa nations gulisintagning förra veckan och det var riktigt kul! Jag mötte också en pojke som tydligen bott tre km ifrån mig men ändå har vi aldrig träffats. Vi blev snabbt kompisar och hade mycket att prata om. Vi whatsappar lite varje dag men inte så mycket. Han går förresten på Aalto i Esbo så jag ser honom inte så ofta här i Helsingfors, vilket är lite tråkigt. Jag har förresten på VN sett några personer som gått i samma gymnasium som jag och vi har pratat lite med varandra. Tycker det är trevligt att se någon som man iaf känner på något sätt. VN känns också på något sätt som en trevlig plats.
Jag känner mig ändå på något sätt lite ensam på kvällarna och de dagar jag inte gör något speciellt. Ibland kan jag också känna mig ensam korta stunder i skolan. Tycker det känns jobbigt för det verkar va som om "alla andra känner folk men inte jag". Kan tilläggas att jag inte egentligen har något problem med att gå fram och snacka med nya människor men det känns bara som om det int alltid klickar eller att den andre är intresserad tillbaka. Kommer jag alls att få kompisar? Jag är livrädd för att bli ensam för det är hemskt och vill inte heller verka desperat när jag tar kontakt med nya människor. Vad ska jag göööraaa?
Sorry för en jättelång och råddig fråga men jag har ingen att tala med om det här och det är inte heller ett alternativ att prata med familjen om det här. Tycker ju det inte angår dem och jag tycker också de ska få sova gott om nätterna ;)
97:an
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej 97:an!
När man föreställer sig hur det kommer att bli att börja studera på en ny ort, så innehåller säkert de flestas drömmar en massa nya vänner, ett urkul studieliv - ja, överlag allt det där som äldre sedan pratar så nostalgiskt om. Som hur det var den bästa tiden i deras liv och vilka vänner för livet de fick då och hur storstaden pulserade av saker att uppleva och njuta av. Men då glömmer man kanske att allt det där fantastiska i deras liv ju hände under en flera år lång period - inte under den första månaden av studietiden. Och att de äldre också säkert kände sig ensamma och osäkra i början i sin studiestad, det har de nog helst förträngt och därför pratar de inte om det.
Så vem som helst kan känna sig lite besviken när förväntingarna låter vänta på sig med att slå in. Dessutom är det rätt tungt, så där känslomässigt och mentalt, att flytta till en okänd stad, börja studera ett nytt ämne (på ett nytt sätt, dessutom, jämfört med tex gymnasiet), lära sig hitta i både skolan och staden osv osv osv. Visst är förhoppningsvis allt det där roligt och spännande, men då glömmer man ju desto lättare att det är en tung, livsomvälvande förändring man går igenom, och att man blir lite trött av det. Och är man trött, så känns allt oftast betydligt värre än vad det egentligen är.
Så det jag skulle vilja be dig om är lite tålamod. Ge ditt liv tid att hitta de nya spåren, det nya umgänget - ja hela det nya DU i allt det här nya. Visst, det är inte kul att känna sig ensam, det är aldrig bekvämt i något skede av livet och människan vill till sin natur helst slippa undan det obehaget så snabbt som möjligt. Människan vill höra till och känna sig hemma i en gemenskap. Men du gör redan massor för att få nya vänner, börja känna dig hemmastadd i din nya värld och sysselsätta dig själv. Du kastar ut många fiskekrokar, och bara för att det inte nappat ännu betyder det inte att det inte kommer att nappa alls.
Jag förstår frustrationen, för är man redan lite känslig av tröttheten, så tolkar man lätt minsta nonchalans till ett direkt avvisande - eller i värsta fall till att det är något fel på en själv. Gör inte det - de har inte alls hunnit döma ut dig ännu! Se dig själv mer som ett tomt papper hos dem: de har ingen uppfattning om dig ännu och kan därför inte riktigt relatera till dig. Plus att de, som du skrev, har full show med sina egna liv. Så fortsätt att ge dem chanser att lära känna dig - och inte bara klasskompisarna, heller, utan alla du träffar på. Nysta vidare på de där ytliga bekantskaperna du redan har där, prata mera med dem! Troligen är det bara en tidsfråga innan du hittar nya goda vänner (eller till och med kärlek, vem vet) och slipper känna dig ensam - och glömmer bort hela den här tiden av sökande.
Sök vidare bara, kasta ut krokar du bara! Pröva gärna nya ställen att kasta ut krokarna på, som i de olika studentföreningarna eller inom andra föreningar eller fritidsintressen. Kanske din nya bästis väntar i en dramagrupp, scoutkår, på en danstimme - eller kanske på en helt random plats, som i kassakön i kvartersbutiken. Kasta ut krokar som "Kommer du på kaffe med mig", "Skulle du kunna visa hur man använder bibbans sökdator?", "Hänger du med på sightseeing med 3:ans spåra?" Tänk om det fanns någon, som funderade på ifall hen skulle komma med dig på lunch när du frågade, men inte vågade/kom sig för att ta chansen - eller helt enkelt var upptagen på annat håll. Men som gärna kommer med nästa gång du frågar? Det vet du inte. Att du frågar igen betyder inte att du är tjatig eller patetisk, alla fattar ju att the new girl vill göra nya bekantskaper, det är inget märkvärdigt.
Så fortsätt bara och misströsta inte. Du har alla de egenskaper och kunskaper som behövs för att få vänner och skapa dig ett innehållsrikt och givande liv, så fortsätt i samma stil och ha tålamod med ditt eget liv, det tar sig nog <3 :)
Hälsar ungdomsinformatören Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar