Helt uppgiven

13.09.2014
Hej Decibel! Jag vet inte vad jag ska göra längre, tårarna bara flödar. Till och med nu i skrivande stund. Jag känner mig så skör, så otillräcklig fastän jag annars är så stark och optimistisk. Tre av mina fyra bästa kompisar, de som betyder mest i mitt liv, har pojk- och flickvänner och jag har aldrig haft nån. Vi kan kalla mina kompisar för Karin, Lisa och Simon. Inte för att jag nödvändigtvis skulle vilja ha pojkvän, utan jag känner bara att jag inte är viktig längre. Karin och Lisa hör nästan aldrig av sig länge och jag vill inte kontakta dem eftersom jag upplever att jag bara stör eller att jag bara får dem att känna sig ännu mer eftertraktade och speciella. Det känns som att jag inte fyller någon funktion mer, de kan lika gärna klara sig utan mig. Varför skulle de ens behöva mig? En sådan löjlig tanke. Det sägs ju att pojkvänner kommer och går men att vänner består, men jag tänker då inte bestå om jag hela tiden ska komma i andra hand.

Kan ge ett exempel på detta. För ett tag sedan skulle min kompis och jag ha gemensamt flyttkalas-födelsedagskalas. Hon skulle flytta, och jag tänkte att jag lika gärna kunde fira min födelsedag (två månader för sent) i samma veva. Smart idé va? Karin och Lisa var de enda som var bjudna eftersom vi fyra utgör ett gäng. Döm då av min förvåning, men jag fick inte en enda present. Det hela blev bara som en vanlig träff, med rulltårta visserligen, men ingen uppmärksammade mig trots att jag hade fyllt arton och var myndig nu och allt. Jag hade inte ens behövt present, utan varsin stor kram och några riktigt värmande ord hade räckt. NÅGOT, för att visa att jag är värdefull. Men - ingenting. Ingenting alls. Istället är de åh så noga med att köpa exklusiva presenter till sina pojkvänner.

Alltså. Jag hatar det ordet POJKVÄN. Jag hatar det!!!!!!! Jag vill bränna ner alla pojkvänner som finns!!! Jag vill skrika och springa ut på gatan och spela död för att se om någon skulle bry sig. Får lust att bara förstöra för allt och alla för att jag känner mig så uppgiven. Duger jag ingenting till? Och kom nu inte och säg att jag visst behövs, för inga kompisar behövs när människor har pojkvänner (där var det ordet igen ja) och kan umgås med dem och deras kompisar. För helvete alltså, vad jag hatar det här. och sen kommer de till MIG med sina kärleksbekymmer som om ingenting har hänt. Det rätt nästan så att jag ogillar ordet kärlek nu också.

Livet blir vad man gör det till, det vet ju jag också. Men nu orkar jag inte mer.
Förresten, kan jag vara så fräck och fråga om Liselott skulle kunna svara på den här frågan? Jag tycker att du, Liselott, är så human i dina svar och så otroligt varm och duktig. Nu menar jag förstås inte att de andra skulle vara sämre, absolut inte, utan just att du nog skulle kunna hjälpa mig mest i just detta. Tack på förhand, säger ett skört hjärta. Dorotea
Liselott klippt

Ungdomsinformatören Liselott svarar

15.09.2014

Hej!

Jo, vi såg att du bad om att jag (Liselott) ska svara på din fråga och det ska jag såklart <3 :). Och ursäkta att du fått vänta lite, haft fullt upp med redovisningar och annat administrativt, men ska ta en paus nu i statistikbokföringen och svara dig! Svar är alltså på kommande här så fort jag får det klart - håll ut, vännen!

Hälsar Liselott

 

Nå nu ska jag svara dig. För det första, så skickar jag här en enooooormt vaaaarm kraaaaaam. Hoppas den känns, även om jag inte kan ge den irl. Och hoppas att den för med sig en liten insikt: någonstans ute i världen finns det en person som bryr sig om dig. Visst, jag är en främling, vi har aldrig träffats och det är en del av mitt jobb att "höra" unga. Men ändå. Du slår an en sträng i mitt hjärta, och det är allt som spelar något roll, eller hur? Du berör en annan människa - inte direkt genom att ha det jobbigt, utan för att du ÄR och vågar berätta om vad du är, vad du känner. Det betyder också att du har all möjlighet att nå flera människor, få kontakt med andra främlingar - och däribland sådana främlingar som kan bli nya goda vänner!

För se, jag tror att det är det allra viktigaste jag kan säga dig, att din värld inte alls behöver vara tom på vänner bara för att de tre du haft förr numera är upptagna med sina pojkvänner. Jag vet att det kan kännas så, att det bara handlar om förlust och besvikelse, om känslor av övergivenhet och saknad. Men tro det eller ej, så är det inget ovanligt skede av livet. Under livets gång kommer de allra flesta av oss att uppleva att gamla vänner försvinner och nya tar deras plats i ens vardag. Folk som betytt mycket för en kanske bara glider iväg, tex att man växer ifrån varandra eller flyttar till olika ort, eller så blir man mer eller mindre osams. Eller, som i ditt fall nu, får nya prioriteringar i livet. Tyvärr är det ett vanligt fenomen att tjejer som får pojkvänner plötsligt verkar ha glömt bort sina egna liv. Ibland är det bara så att de väljer att tillbringa tid med karln istället, ibland slutar de med allt som betydde något i deras egna liv innan den stora kärleken infann sig. Ibland uppstår en osynlig klyfta mellan singlarna och de upptagna, ibland blir det nästan sjukligt hur vissa tjejer ger upp sina egna liv för mannens skull. Förhoppningsvis LÄR de sig med tiden att inte offra för mycket för kälekens skull - också för att även kärlekslivet blir otroligt tråkigt om man inte ens har något eget att berätta för partnern om den egna dagen, vänskapskretsen, livet. Vad ska man då prata om? Men tills dess, eller istället för dem, lönar det sig alltid att hitta nya vänner.

Att hitta nya vänner kan verka vara svårt, men det handlar ändå sist och slutligen om en inställningsfråga. Det ä oftast man själv som sätter käppar i hjulet genom att tycka att saker är pinsamma, genom att oroa sig för hur andra uppfattar en, genom att försöka vara någon annan än den man är (någon häftigare eller roligare), genom att intala sig att det ändå kommer att skita sig (för det sket ju sig den där ena gången för länge sedan och sedan dess tror man att alla kommande försök ska skita sig) eller genom att intala sig att man är tex blyg och att det inte går att ändra på. Allt det här sker alltså i den egna hjärnan och har inte ett dugg att göra med den person man försöker bli vän med. Däremot kan den andra personen liksom känna av att man redan själv dömt försöket att misslyckas och är bitter och sluten redan innan man ens gett den andra människan en ärlig chans. Vem vill bli kompis med någon som inte ens verkar gilla sig själv eller tro på sig själv. Så dels ska man såklart jobba med sin egen självkänsla för att slippa över muren av självtilldömd värdelöshet och dels ska man inte göra det så svårt för sig själv. Att säga ett par ord åt en annan levande varelse på två ben ÄR INTE SVÅRT. Det kräver inte allt det där som man tror att det ska kräva. Och världen är full av folk som också vill ha nya bekantskaper och som faktiskt inte alls är skitstövlar eller bitchar. Döm inte ut alla andra på basen av ett part tre rötägg. Ge folk en chans att bli dina kompisar!

Mera om hur man kan skaffa vänner finns på våra sidor om Kompisar och vänskap! Kom alltså ihåg att inte sätta krokben för dig själv ;)

Så nä, du behöver inte bestå om du hela tiden ska komma i andra hand. Det finns nya människor i världen som du kan komma i första hand för. En främling är en kompis du inte lärt känna ännu. Men också, det kan dyka upp en kille som du kan komma på första plats för! Jo, det är sant! Och igen, vem är det som lägger krokben för de chanserna? Ja inte är det han inte (såvida han inte inbillar sig samma elaka saker om sig själv som du troligen gör om dig själv). Så försök att hitta en ny inställning till ordet och begreppet och fenomenet Pojkvän! Kan du tänka på det som ett kapitel som du bara inte hunnit till ännu i boken om ditt liv? Något som ännu ska hända, inte något som saknas just nu, inte något som gör ditt nuvarande liv sämre nu genom att inte finnas med i storyn just nu? Livet består inte bara av kärlek, de andra kapitlen är inte mindre spännande eller läsvärda för det! Tids nog kommer du också att bli en flickvän. Och vet du vad det första en blivande flickvän måste kunna, gumman? Jo, våga öppna upp för chanserna. Det är som att lära sig spela tennis. Du kommer INTE att kunna spela tennis om du redan på förhand hatar allt vad tennis heter och redan har dömt dig själv som världens sämsta tennisspelare ;) Så en fräsch inställning till det här kan vara nyckeln du behöver för att kunna vända blad till ett nytt kapitel <3

Stoooooooooooooor kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaam, hälsar ungdomsinformatören Liselott

 

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej! Min bästa vän har anorexi. Jag är själv väldigr smal fast jag äter jätte mycket, för att jag var född sådan. Jag använder ofta väldigt pösiga kläder för att jag vill inte att hon ska börja jämför...
Läs mera

Jag är en abiturient som blir student i vår. Under hösten har jag blivit kompis till en yngre flicka som går i högstadiet. Vi kallar denna yngre flicka för Maja för att göra frågan enklare att förstå....
Läs mera

Hej! Min ”kompis” sa att jag var irriterande hur kan jag dissa eller roasta hen?
Läs mera

Hej!

Min vän kan betee sig otroligt oförutsägbart ibland, t.ex. på vissa kvällar i samtal då jag och mina andra vänner chattar kan han börja argumentera om saker som känns väldigt irrelevanta, saker ...
Läs mera