Inga kompisar

Hej!

Men äsch, det känns säkert pissigt att ha blivit dumpad av sin kompis. Men kanske han kom över det eller har ångrat sig eller något redan - ibland säger man kanske saker lite förhastat eller när man är upprörd för något. I vissa fall går det nog att reda upp också, bara båda är villiga och bara båda kan tänka sig att kompromissa och bättra sig/förändras lite. Om du inte haft kontakt med honom sedan han skrev och sa att han inte ville vara vän länge, och känner att du ändå vill försöka, så kan du säkert lite försiktigt checka ifall det skulle gå att tala med honom nu. Om inte annat, så tycker jag ändå att du är värd en lite bättre och längre förklaring till varför han inte tycker att du duger längre. Om du vet vad problemet är har du ju också en chans att göra något åt det. Jag vet att det kan ta hårt på stoltheten, men i bästa fall var det bara ett missförstånd som gav er problem och det kanske går att reda ut?

Men vänner kan man inte få för många av. Eller ja, det kanske man kan, men det skadar definitivt inte att ha fler än en person i sitt liv att hänga med. Ofta finns faktiskt blivande vänner alldeles i ens närhet, man har bara inte "håxat" att fundera desto närmare på ifall de skulle kunna vara en vän. Se, tex i skolan kan det finnas många som skulle kunna bli vänner, men man har kanske dissat dem av någon anledning redan på början av 7:an eller liknande. Kanske för att man då hade vänner och inte hade något större behov för att skaffa fler? Kanske för någon banal anledning som att de var från någon annan skola/by och man var för blyg och för omotiverad för att försöka lära känna dem? Men folk förändras nog under högstadietiden, så rätt som det är är kanske någon av de killar (eller tjejer) som du inte ens tittat två gånger på förr ha utvecklats till en riktigt kul typ? Så försök att prata med folk runt dig och få en lite bättre bild av hurudana de är. Kanske ni råkar ha liknande intressen utan att veta om det? Eller kanske ni båda känner er ensamma och skulle uppskatta någon att prata med på rasterna? Det är inte så svårt som man ofta inbillar sig att bara gå fram till någon och börja prata. Det är ofta allt det vi själva inbillar oss att skulle kunna hända som sätter käppar i hjulet för vårt mod. De flesta människor blir inte alls arga eller tycker att man är löjlig om man kallpratar lite om vädret eller mattelärarens nya bil eller älgjakten eller senaste Idol-avsnittet sådär by the way i korridoren eller lunchkön. Däremot kanske de blir lite smickrade att du bryr dig om deras åsikt. Kanske de till och med blir glada för att slippa stå ensamma eller i en större klunga killar?

Att börja med någon hobby är också ett bra ställe att lära känna nya människor. Det behöver inte vara något märkvärdigt, utan det kan vara något så enkelt som att fara med i UF-föreningens teater som statist, hänga på någon som far på någon bil-relaterad happening, gå på gymet eller varför inte kolla om medborgarinstitutet i kommunen har någon spännande kurs där likasinnade skulle kunna finnas? Det är enklare att börja tala med folk om man har något att sysselsätta händerna med medan man pratar, ha en uppgift där på stället, gärna tillsammans. Såklart kan man lära känna folk via nätet också, tex via spel eller chattar eller liknande, och sedan se om man har något gemensamt och kanske kunna träffas kring den saken på fritiden.

Som sagt, det är ofta vår egen hjärna som gör det så svårt. Vi inbillar oss så lätt att vi ska göra bort oss, uppfattas som töntiga osv att vi helt enkelt gör oss själva för skraja för att våga ta kontakt med andra. Men modigt bara! Du klarade det här när du gick i dagis, då gick du helt enkelt fram till någon i sandlådan och frågade om du fick vara med och leka. Det är inte så väldigt mycket svårare än så egentligen :)

Kram och lycka till! Liselott