Inga vänner

21.09.2014
Mitt stora problem är att jag inte har något umgänge, inga vänner att umgås med på fritiden. Jag har några få barndomsvänner men vi bor alla i olika städer nu och vi träffas bara några gånger per år. Jag försöker hålla kontakt så gott det år men de är så upptagna med sitt, med studier, pojkvänner och studieliv. Själv pluggade jag på universitetet i fyra år men hittade inga som jag klickade med. Jag frågade ofta ifall någon ville hitta på något, erbjöd olika sätt att umgås, gå på fest, bio, delta i något studieevenemang men det ingen ville eller så åkte de dit utan mig. Till slut gav jag upp då jag aldrig fick något tillbaka - det var ingen som frågade mig. Jag satt bara hemma i min lägenhet om kvällarna med en klump i magen, grät och kände mig ensam. Numera pluggar jag på distans och träffar inte så mycket folk om dagarna alls. Har några föreläsningar då och då och kurskamraterna är trevliga men ingen som man blivit så pass nära vän med att man kan bjuda hem dem eller fråga ifall de vill hitta på något eller så. Det känns som de redan har sina gäng som de sitter med på föreläsningarna eller så.

Jag är så ledsen att det blivit så här. Jag vill inte vara ensam! Jag har försökt att aktivera mig i olika föreningar och hobbyn men det är likadant där, jag bondar helt enkelt inte med någon. Det känns så svårt att få vänner i vuxen ålder. Jag försöker att ha kul på egen hand men det börjar tära på mig. Självförtroendet sjunker och jag känner mig konstig och utanför. Funderar vad det är för fel på mig? Och man orkar inte till slut, man orkar inte vara den som frågar. ensamärsvag

Utvecklingspsykolog och samtalsterapeut Susanna svarar

24.09.2014

Hej ”ensamärsvag”!

Visst är det så att det är väldigt jobbigt att vara och känna sig ensam! Men som du ser av kommentarerna till din fråga så är du INTE ensam om att känna dig ensam! En av de stora frågorna i livet handlar dessutom just om ensamhet. Att känna sig ensam är en av de starkaste och djupaste känslorna vi människor kan ha. Vi föds ensamma och vi dör ensamma. Och det kan vara väldigt, väldigt jobbigt att uppleva ofrivillig ensamhet. Samtidigt som det är en stor utmaning att kunna vara ensam och att ibland också njuta av sin ensamhet.

Du skriver att det känns svårt att få vänner i vuxen ålder. Och ja, så tror jag verkligen att det är. Ju äldre vi blir desto mer har vi som fyller våra liv (jobb, fritidsaktiviteter, familj och barn, ansvar, m.m.…) och desto mindre tid sätter vi på att skaffa oss nya vänner. Eftersom vi har fullt upp med att kunna ge vår tid åt de vänner vi redan har. Så att mitt i livet hitta nya vänner är inte det lättaste!

Finns det ännu nya sammanhang du kan söka dig till? Någon ny fritidsaktivitet som du kunde tänka dig att pröva där du kanske skulle träffa människor som tycker om samma saker som du? Eller kan du försöka hålla kontakten mer med dina barndomsvänner? Fastän de har fullt upp med annat så kanske du kan berätta för dem hur viktiga de är för dig och vara den som upprätthåller era relationer? I en relation är det ofta så att vi går i litet olika takt, ibland är det den ena som får vara ihärdig och hålla kontakt, ibland är det den andra som är mer aktiv.

Ibland kan det också vara så för oss människor att det är jobbigt att vara riktigt nära någon annan. I en kärleksrelation eller i en vänskapsrelation. Kanske har det hänt saker i livet som gör att vi har svårt att närma oss en annan, eller att kunna lita på andra? Du skriver att du inte ”bondar” med någon? Vad betyder det för dig? Vilka förväntningar har du på en vänskapsrelation? Vad allt hoppas du att ska ingå i en vänskapsrelation? Vad förväntar du dig att få tillbaka av dem du umgås med? Och vad kan du tänka dig att ge utan att få tillbaka? Vänskap är ju något som byggs upp av tiden, och det kan ju verkligen ta länge innan man hittar en riktigt god vän.

Många gånger sitter den där ensamhetsknuten inuti oss själva. Vi har på något sätt fastnat i oss själva, i våra tankar och känslor. Och då kan det vara till stor hjälp att på olika sätt lära känna sig själv ännu bättre, genom att läsa böcker eller t.ex. gå i någon form av terapi. När man pratar med någon som jobbar med människor kan man också fundera litet på hur man uppfattas av andra och om man eventuellt har någon ”blind fläck”. Som vi alla har, i någon mån. En ”blind fläck” är något som andra uppfattar men som vi själva inte ser men som kanske påverkar hur andra uppfattar oss där ute i världen. Och som påverkar våra relationer. Man kan se det som en spännande upptäcksresa, att först av allt bli vän med sig själv – innan det ens är möjligt att bli vän med andra! Det är inget fel på dig – du är värdefull och viktig precis som den du är. Man brukar säga att enda sättet att bli en vän är att vara en. Och då tänker jag att vi får börja med att bli vän med oss själva, börja tro på att vi duger precis som vi är och börja tycka om oss själva och börja tro på att det finns någon för oss därute också! Och sedan fortsätta hålla fast vid den tron, fast det känns ensamt!

Många varma höstkramar!

H.Susanna

2 Kommentarer

  • Från en kille som förstår vad du går igenom 21/09/2014 8:05pm (10 år sen)

    Jag vet precis hur du känner dig och vad du går igenom! Jag har också svårt för att få "riktiga vänner". Jag har inte haft en riktig vän sedan jag började på gymnasiet och problemet är som i ditt fall vi bor i olika städer. Just nu går jag mitt tredje år och någon gång varje månad drabbas jag av en slags "mini depression" där jag bara tänker på hur ensam jag är. Jag har prövat att skaffa brevvänner via webbsidor. Sedan så har jag försökt att skaffa vänner via stranger.se men båda alternativen har inte gått så bra. Det kanske går bättre för dig? :). mitt bästa tips är att du går med i föreningar som genuint delar dina intressen, dina tankesätt eller hobbies för att på så sätt träffa människor som du har störst chans att klicka med. Jag brukar vända mig mot familjen då jag känner mig som ensammast eller så går jag långa promenader med musik som jag mår bra av för att få bort känslorna.

  • karma-k 21/09/2014 11:14pm (10 år sen)

    Hej!
    Du behöver inte känna dig ensam om ditt problem.
    Jag är en.person som tar tillvara på dem korta dtunderna man ör ledig och vill leva fullt ut men det är ingen som vill följa med. Inte ens om jag erbjöd mig att betala en resa utomlands om jag hade pengarna. Har ingen pojkvän och bara någon enstaka kompis jag träffar en gång i månaden. Livet är rätt trist men jag försöker fokusera på det nya roliga jobbet och mina mål jag har.
    Hoppas att du inte könner dig helt ensam, för det är du inte.
    Ta hand om dig!

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej! Min bästa vän har anorexi. Jag är själv väldigr smal fast jag äter jätte mycket, för att jag var född sådan. Jag använder ofta väldigt pösiga kläder för att jag vill inte att hon ska börja jämför...
Läs mera

Jag är en abiturient som blir student i vår. Under hösten har jag blivit kompis till en yngre flicka som går i högstadiet. Vi kallar denna yngre flicka för Maja för att göra frågan enklare att förstå....
Läs mera

Hej! Min ”kompis” sa att jag var irriterande hur kan jag dissa eller roasta hen?
Läs mera

Hej!

Min vän kan betee sig otroligt oförutsägbart ibland, t.ex. på vissa kvällar i samtal då jag och mina andra vänner chattar kan han börja argumentera om saker som känns väldigt irrelevanta, saker ...
Läs mera