Jag är så rädd

Hej!

Äsch då vännen, det här var ju skit. Jag förstår absolut att du är ledsen nu. Punkt. Du är ledsen och det ska du få vara. Det kan varken jag eller någon annan göra något åt - och framförallt ska vi inte tjata om att "tiden läker alla sår" och "det går nog över". Klart att det gör det, men det hjälper dig inte att höra det just nu. Just nu är du ledsen och just nu ser allt dystert ut. Det är en sorgeprocess du går igenom, en kris, och den kan man inte förminska genom att predika om livets gång. Jag kan bara lida med dig och tycka att vitsi, nu var nog livet orättvist mot dig. Jag kan stå bredvid och hötta med näven åt ödet och dumma omständigheter som tar din bästis ifrån dig.

Lite försiktigt kan jag kanske ändå påminna om att hej, sådana här kriser kommer lite nu som då under livet, saker och ting bara händer. Du kommer att överleva det här, precis som du kommer att överleva nästa kris. Men bara för att det är livets gång behöver det alltså inte vara lätt. Livet är svårt ibland. Dagens underdrift, men jag borde inte svära här. Men det är väl lite som en bra film: utan de där konflikterna och kaoset när allt ser jättedystert ut och hjälten står på ruinens brant, så skulle det inte bli en intressant och spännande film. Man får såklart komma ihåg att det här inte är slutet på filmen, utan slutet kommer att vara gott. Men just nu ser det mörkt ut, och det är bara att acceptera det.

Bara och bara, lättare sagt än gjort, men ibland handlar livet om att inse fakta och leva med dem ändå. Acceptera att just nu är det j*vligt skit, men ändå fortsätta gå till skolan, äta lunch, göra läxor och allmänt fortsätta leva i det här livet. Det går inte alltid som man vill, men hur hemskt det blir beror helt på hur man tar det. Ta och läs lite om sorg och kris här på Decibel, så hoppas vi att det känns en smula bättre i alla fall.

Stoooooooooooor kraaaaaaaaaaaaaaaaaam, Liselott