Jag mår så dåligt just nu..

Hej vännen!

Ledsen att vi inte hann svara på din fråga innan måndags morgonen - kanske du redan sett dem och pratat med dem. Men ett kort råd nu, så svarar vi mera senare: du behöver inte säga eller göra något just nu. Vänta och se vad de gör. Och vill du berätta att du blev ledsen eller fråga hur de tänkte där, så kan du göra det senare också, du måste inte göra något exakt just nu. Avvakta och se hur de beter sig först. <3

Mera snart!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott

Hej igen!

Hur känns det nu? Har ni pratat? Hur verkar de? Äsch, nu skulle det ha varit bra med en chatt som man direkt hade kunnat pratas vid genom, men än så länge är det bara en dröm för oss här på Decibel (handlar om att vi inte har arbetstid nog för att ha det också. Vi skulle kunna jobba 10 personer här och ändå ha massor att göra...). Fast det finns ju faktiskt en finlandssvensk chatt tre dagar i eckan, Sluta Panta! Jag ska faktiskt gästchatta där själv nästa fredag 16.10. Kanske kommer du och säger hej åt mig då?

Hursomhelst, så känner jag med dig. Ibland blir man jätteorolig och osäker på kompisar man trott att man kunnat lita på. Och sitter man då ensam och låter tankarna snurra, så har tankarna en tendens att växa sig stora och hemska och allt mörkare. Och de här tankarna matas ju av två rädslor då. För det första att faktiskt bli sviken av någon man trodde sig kunna lita på, någon man trodde tyckte om en och räknade med en. Om man upplever det som att de undviker en, så är nästan det första man börjar fundera själv "vad är det för fel på mig?" Och då är det så lätt hänt att man börjar anklaga sig själv, bli besviken och missbelåten med sig själv och därför börjar snurra ännu snabbare neråt i de mörka tankegångarna. Då borde man såklart ha någon som hissar upp en ur lergropen och säger "du är visst värdefull, du är visst en bra människa och en bra kompis". Men samtidigt är man kanske lite rädd att visa den här osäkerheten för någon, man kanske inte vill att andra också ska börja tro att det är något fel på en, att de ska tycka att man är svag osv. Så man kanske inte berättar alla gånger varför, eller ens att, man är ledsen. Eller så har man ingen att berätta för och ingen som kan peppa en.

För det andra blir man såklart rädd att bli ensam. Har man få vänner och de verkar ha börjat undvika en, så hägrar ju såklart ensamheten som hotfullt mörka stormmoln. Man borde ju ha haft fler vänner då, men precis som du skriver så känns det inte alltid som det skulle "vara så där bara" att skaffa nya vänner. Och det är kanske inte heller något man tänker på när allt är frid och fröjd och man har vänner att hänga med. Det inser man först när de inte verkar finnas kvar på samma sätt längre.

Det sorgliga i det här är att det faktiskt tyvärr är så ibland att vänner försvinner. Under livets gång syns det tydligare att de allra, allra flesta har olika vänner under olika skeden av livet, att vänner kommer och går igen, att det är sällan man har samma bästis som i barndomen hela livet ut. Man kanske hänger med studiekompisen istället, eller bästa arbetskollegan, eller tvillingsjälen ur mammagruppen eller löpträningskursen... Men är man mitt i ungdomen har man kanske inte hunnit genomleva så många sådana här naturliga byten ännu. Inte för att det någonsin är helt enkelt att förlora vänner och hitta nya, men det kan vara extra tungt i tonåren. Kanske för att vänner formar oss som människor så mycket, man påverkas av varandra så starkt då - och man håller ihop mot allt och alla. Klarar sig igenom tonåren tillsammans.

Samtidigt är det väldigt vanligt att byta kompisar eller gäng just under högstadiet och gymnasiet/andra stadiet. Då utvecklas man ofta så hastigt att man kanske plötligt inte alls längre har samma intressen, samma mål i livet, tycker samma saker är spännande, väljer samma livsstil och åsikter som de man hängt med tidigare, tex ända från lågstadiet... Vissa kan hitta varandra på nytt, men andra kanske långsamt glider isär, "växer ifrån varandra" (dåligt uttryck, det är knappast någon som blir vuxnare eller mognare och någon som förblir barnslig, utan snarare växer man väl åt olika håll), blir oense om något viktigt (tex festande, rasism, ätbeteende, musiksmak - allt möjligt kan bli det som delar på två kompisar), storgrälar om något (tex en kille), eller så hittar någon ett så lockande och spännande nytt intresse att de som inte delar det lämnar efter, utanför det nya intresset... Det ÄR jobbigt om det här stämmer även i ditt fall. Det är förståerligt om det väcker tankar hos dig om huruvida de dissar dig med flit, om du kommer att bli lämnad.

Du borde nog prata med dem om vad som händer. Ja, jag förstår att du är rädd att om du säger det högt, så blir det sant. Eller att de ska tycka du är en svag och sorglig typ. Men kanske det ändå är bättre att lyfta upp katten på bordet medan den ännu är en liten kattunge och inte en morrande tiger? Kanske du kan "hindra" att er vänskap förfaller ännu mer ifall du tar tag i det redan nu. Det handlar ju egentligen om att stå på sig och att man på något vis har en rätt att bli bra behandlad av sina vänner. Om respekt. De kanske inte ens insett att du tagit illa upp av att de dissat dig? Kanske de inte insåg hur deras beteende påverkade dig? Kanske tycker de själva att de har en bra orsak till varför de inte bjöd med dig - och kanske skulle du kunna göra något åt den orsaken ifall du fick veta om den. Kanske det är någon liten grej du kan ändra på. Är det en stor grej, så ska du inte ändra på dig. Då är ni för olika - du ska inte bli någon du inte är. Kanske kan ni ändå hitta en kompromiss mellan det som de tycker inte passar och vad som passar dig, kanske tex ändå hänga på dagarna. Och så får du försöka hitta ett "eget liv" på fritiden.

Jo, det låter dumt och klyschigt, men jag hittar inget bättre sätt att säga det på. Men ibland tvingas man av olika orsaker att se sig om efter nytt sällskap. Att förbli ensam, försöka stå ut med ett tomrum, är absolut ingen lösning. Så försök att inte låta din blyghet eller rädsla för att bli avvisad - och framförallt INTE låt ditt "jag vill inte tränga mig på" - hindra dig från att bli någons nya, fantastiskt härliga vän! Du är ju värd att få vänner, så varför hålla det som en sköld framför dig att du skulle tränga dig på någon. Denna någon kanske blir superglad för att du vågade stega fram och prata! Denna någon kanske blir superglad åt att få just precis dig som kompis???!!!

Världen är alldeles proppfull av människor och alla vill vi gärna ha vänner. Ibland måste man bara våga vara den som går fram och frågar "får jag leka med dig"! Vad hände egentligen med det där modet vi alla hade som barn, när vi efter att blygt ha stått halvgömda bakom rutchkanan vid lekparken så småningom gå fram och till och med börja leka med barn som talar ett annat språk? Hitta femåringens mod i dig och ge dig ut i världen, vännen! Vi har en massa tips på hur man hittar nya vänner här på Decibel, du har väl kollat dem?

Att vi alla utvecklas och blir annorlunda för varje år som går är ju också hoppingivande, för det betyder att man plötsligt kan hitta någon gammal bekant som blivit som ny, tex fått samma intressen som en själv eller utvecklat en alldeles underbar humor eller något annat nytt som kan bli den gemensamma nämnaren för en ny vänskap. Kanske du inte egentligen längre känner tex alla tjejer på din årskurs, utan har förutfattade meningar om dem på basen av hurudana de var i början av 7:an?

Hoppas det reder upp sig på bästa vis för dig, vännen <3 Lämna inte dig själv ensam nu, lova!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott