Kommer vi att splittras?

Hej Sakna!

Hm, jo, det här är inte obekant alls, och jag tror att det finns många därute i Österbotten som skulle känna igen sig i din fråga. Många som oroar sig för att bli ensamma när kompisarna hittat "egna liv".

När man kommit över 18-20-årssträcket, så blir sådana här situationer allt vanligare. Man går i allmänhet från att ha varit singel och skolelev, bott hemma och tillbringat mycket av fritiden med kompisarna, till att flytta hemifrån, börja studera/jobba (med de "tillgänglighetstider" det innebär) och ofta få pojkvän. Livet förändras oftast betydligt mer nu inom ett par år än det gjorde tidigare, prioriteterna och tidsanvändningen förändras och ofta får man också andra man ska ta hänsyn till i sitt liv. Summa summarum innebär det också att man kanske inte bara har mindre tid att sätta på kompisar (även kontakt med dem via sociala medier), utan även att man kanske inte känner samma stora behov av det längre. Man får andra saker i livet som man också finner intressant och givande och som man älskar - och det är för det mesta vad vuxenlivet innebär. Nu som då för mer eller mindre resten av det arbetsföra livet har man balans mellan de saker man behöver, hittar tiden så att det räcker åt alla, men oundvikligen blir det nog oftast så att kompisarna inte har prioritet ett längre i något skede. De är fortfarande viktiga, men livet innehåller liksom bara fler delar som ska dela på kakan.

Så kommer det troligen också att gå för dig. Just nu känner du dig som den som blir lämnad ensam, att de andra "går vidare" och därför ger dig mindre av sin tid och sina hjärtan. Visst är det okej att vara ledsen och sörja det som var och det som kunde ha varit, och det är aldrig kul att nöja sig med mindre än vad man hade eller vad man hade sett fram emot att få. Det är lätt hänt att bli bitter när man känner saker som man önskar skulle ha varat för evigt glida en ur handen. Hur bra man klarar av att hantera bitterheten och fylla sitt liv med annat är avgörande för hur hårt det kommer att påverka en i längden.

När man befinner sig i den känslomässiga situationen (övergivenhetskänslor, sorg) är det jättelätt att man bara ser orosmolnen och skräckscenariona, tror det värsta och ständigt påminner sig själv om ledsamheterna. Det låter ju också lite som att du "investerat" mycket i dina vänner; du har många drömmar om vad ni skulle göra tillsammans, du har letat länge efter vänner som dem och de har haft en stor plats i ditt liv. Klart att det känns värre då. När man inte heller VET när den egna situationen nog kommer att förändras, så är det ännu lättare att misströsta. Även om vi kan lova dig att det inte handlar om "om", utan om "när". En vacker dag kommer du att få pojkvän och sedan barn osv du också - men du vet inte heller när. Det finns ju inget "men håll ut till april, så blir det bättre". Det är klart att det kan kännas jobbigt.

Dina kompisar har och kommer inte att medvetet välja bort dig för att du är sämre än de andra sakerna i deras liv. Det är inget fel på dig. Dina kompisar kanske också sörjer på sätt och vis att det inte blev som ni haft det och som ni tänkt och önskar säkert att dygnet hade fler timmar. Visst finns det de som faller i den klassiska kärlekslivsfällan, att när de blir kära så hänger de sig åt partnern och nyförälskelsen, vill vara tillsammans 24/7 och mer eller mindre omedvetet ger upp mer eller mindre av sina egna liv för att kunna vara tillsammans. Men förvånansvärt ofta så vet de nog om det själva och försöker faktiskt sträva till att behålla stora delar av sina egna liv. En del missar helt att de dissar allt och alla framom kärleken, men ofta hjälper det om man påpekar det. Ingen vill ju vara den där "toffelhjältinnan" som det talas illa om - och vars framtidsutsikter för förhållandet är dåliga. Man behöver ju nog sitt eget liv även när man har pojkvän, bland annat för att ha något att tala om med och berätta för honom, för att hinna sakna honom, för att inte "växa ihop" för mycket osv. Så visst kommer de att vilja hänga med dig också, du behöver inte förlora dem för det här.

Men du kanske måste acceptera att du får mindre tid från dem. Anpassa dig till situationen hellre än att försöka hålla kvar det som det var. Att hålla hårdare fast vid dem är nog en helt förståerlig instinkt, men här gäller samtidigt det gamla kärlekscitatet att man inte får hålla för hårt i fågeln som sitter i ens hand, för då kväver man den. Att ge dem ständigt dåligt samvete för att de inte hänger lika mycket med dig som förr, eller uppfattar dig som klängig, är ju inte heller det du önskar, eller hur? Det är en konst att få tiden man tillbringar tillsammans att bli värdefull, oavsett om det handlar om en timme i veckan eller 20, och ju bättre man blir på det, desto mer får man ut av sina vänner. Dessutom kan man använda 2-i-1-knep, till exempel börja träna eller gå en kurs med en kompis, så både umgås man och gör något annat man borde/vill göra.

Slutligen igen, det är inget fel på dig. Jag förstår att det känns hopplöst just nu, men försök att inte heller hålla din jag-har-svårt-att-få-vänner som en sköld eller ursäkt för att inte ge dig ut i världen för att få nya och fler vänner. Ens förmåga att få vänner är något som kan förändras, som kan bli bättre och som man kan lära sig mera om - men det blir ett hinder om man håller fast vid det och fortsätter övertyga sig själv om sin oförmåga. Vuxenlivet innebär också ofta fler möjligheter än man hade tänkt; det kommer att komma jobbkompisar och grannar och hobby-kompisar och mammagruppskompisar och resekompisar och parkompisar och och och! Livet är fyllt av möjligheter! På riktigt!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott