Kompisar

Hej Osäker tjej!

Lugn, vännen, det här är inget farligt. Vänner är inte farliga. För det är nog rädsla som genomsyrar din fråga, tycker vi. Rädsla för att inte duga, rädsla för att bli övergiven, rädsla för att bli sviken. Kanske du ser det själv nu när det står svart på vitt? Och vet åtminstone objektivt att man inte kan leva i rädsla hela livet. Men lättare sagt än gjort, ja vi vet.

Vännen, det finns inte en endaste vänskap (eller vilken som helst sorts relation) som inte innehåller de här riskerna att bli dissad, dumpad eller dumförklarad. Varje gång man inleder en ny relation, så måste man ta de här riskerna eller förbli ensam. Det finns ingen garanti, inga löften om att aldrig såra, inga avtal man undertecknar om att vänskapen ska vara för alltid. Det vet du. Du kan inte heller bli en så perfekt och felfri kompis att du aldrig någonsin skulle bli lämnad eller felbehandlad. Ingen kan bli perfekt. Och det handlar inte alls bara om att vi alla bara är människor som har en massa livsläxor att lära, som gör fel ibland mot bättre vetande, som inte kan förutspå framtiden osv, utan det handlar om att vi är OLIKA! Och vet du, det finns inte två människor i världen som skulle passa perfekt för varandra, inte två kompisar - och inte två älskande för den delen. Vi har alla olika personkemi med de vi möter, olika tycke och smak, olika humör i olika stunder och situationer, olika sätt att reagera osv...

Klart att det inte kan klaffa perfekt. Klart att du någon gång har blivit lämnad - det har vi alla - för alla passar helt enkelt inte ihop i längden. Men någon förklaring få man sällan, oftast för att människan själv inte är medveten om varför hon/han inte längre vill umgås. Det bara "händer"... Därför kan vi också plötsligt upptäcka att en person, som vi redan avskrivit och avfärdat som "inte min typ" ändå faktiskt är riktigt kul och trevlig. Och så en vacker dag är vi riktigt bra kompis med någon som vi vid första ögonkastet aaaldrig trodde skulle vara något att ha!

Det kan handla om tajming också, precis som när det gäller kärlek. Typ att du och den där ena tjejen skulle ha kunnat bli BFF:s, men nu råkade hon redan ha en bästis, eller är så upptagen med pojkvännen att hon är blind för alla andra, eller har en dålig dag och är inte på humör... osv. Man är ju inte ensam i välrden med den människan, alla andra runtikring spelar också roller i det stora skådelspelet som kallas Livet. Poängen är att förstå att det kommer fler potentiella vänner, att världen är alldeles fullproppad av dem och mister du en står dig tusen åter. Det är inte farligt att inte bli superduperbra vän med alla som du försöker bli vän med. För det kommer miljoner nya chanser.

Sedan är människor föränderliga. Vi utvecklas, vi mognar, vi byter smak och intressen och till och med typ av humor vi gillar, vi byter prioriteringar i livet, livsåskådning, åsikter, vi påverkas av allt vi upplever och erfar... Det betyder också att vi kan växa ifrån en människa, börja strida med en människa, tröttna på en människa, bli irriterad på en människa eller helt vara av annan åsikt än en människa. Så att byta kompisar nu som då hör till livets naturliga rytm, det är nästan omöjligt att vara typ bästis med någon från dagis till ålderdomshemmet - men det här är svårt att inse när man är mitt uppe i livet. Speciellt när man är tonåring och lever liksom just precis i den här sekunden. Ibland är man kompis med någon i åratal, är jättetight och fungerar jättebra tillsammans. Ibland har man flera riktigt bra kompisar samtidigt. Ibland har man inte riktigt någon bästis utan bara halvbra polare. Vartefter att livet utvecklas, så byter man också oftast vänner, tex till de man lär känna i nya skolan, på sommarjobbet, i den nya hobbyn osv. Och ibland så träffar man någon, börjar lära känna den människan en smula och konstaterar sedan att nä, vi hade inte tillräckligt mycket gemensamt heller. Inte tillräckligt för att "kämpa" för att bli vän i alla fall.

Sådana människor träffar du faktiskt flera gånger om dagen, fastän du inte alls tänker på det. Det kan vara den där långa killen i din klass som bara pratar om mopeden sin. Eller tanten bakom bibliotekets lånedisk. Eller den där tjejen i parallellklassen som bara är så väldigt olik dig. Det är naturligt att inte bli vän med alla och det är naturligt att pröva på någon och sedan konstatera att njäe, hon var inte riktigt "min typ"... Det betyder inte alls att det skulle vara det minsta fel på den människan! Men man bara råkade inte "klicka" med just henne eller honom. Det är som med kärlek - annars skulle vi alla leva lyckliga i alla våra dagar med den vi var kär i i dagis! Nå, nu kan det ju hända att du och bibbatanten skulle kunna bli riktigt goda väninnor om ni bara gav varandra chansen. Och oftast är det just rädslor, blyghet, olika livssituationer osv som sätter krokben för modet att våga ta kontakt. "En främling är en vän du inte känner ännu" ;)

Men risken är alltid att man tar det personligt när vänskapen inte blommar ut i underbaraste själsfrände-stil. "Vad gjorde jag för fel, vad är det som är fel på mig?" Man tar det personligt utan att fatta att det inte var något man var, gjorde eller sade, utan att det bara hände. Att det är nu bara så som livet fungerar. Ju sämre självförtroende och självkänsla, desto större risk att man tar det personligt. Och ju större risk att man ska bli rädd att det ska hända även nästa gång och nästa, så rädd att man till och med förstör vänskapen innan den har börjat. Förstör för att man försöker vara den nya kompisen så till lags och i smaken att man tappar bort sig själv. Blir något man inte är, ställer upp och säger ja för mycket, håller med av rädsla för att inte bli accepterad, är för osäker för att kompisen ens ska kunna börja tycka om en och respektera en. Låter det här bekant? Låter du de tidigare erfarenheterna färga hela ditt liv nu, så att du förväntar dig att du inte ska duga, förväntar dig att du ska bli sviken...?

Den andra stora grejen som brukar sätta tusen käppar i hjulet i sådana här situatoner är förväntningarna. Man har förväntningar på sig själv och på den andra, förväntningar om hur bra vänner man borde bli - för hallå, det tjatas ju hela tiden om hur viktigt det är att ha vänner, gärna många bra vänner - och just du verkar ha en massa förväntingar på dig själv! Du är rädd att du inte ska duga, och det betyder att du är väldigt fokuserad på vad den andra ska tycka om dig. Har DU ingen rätt att välja vem du vill umgås med? Har inte du rätt att trivas och ha kul med dem du ger din tid? Därför kan det också hända att det inte är mängden vänner man har som spelar roll, utan kvaliteten på vänskapen. Vänskap mår bäst om man både ger och tar, får det man behöver ur vänskapen och ger det som vännen behöver.

Så snälla, sluta vara så rädd för att bli bränd, utanför eller lämnad. Nu handlar alla dina vänskaper om din rädsla - och det är ju ingen bra grund för vänskap. Försök istället att intala dig själv att du är VÄRD att ha kompisar och att du är en värdefull människa att känna. Att du har massor att ge åt folk, att du visst är intressant och rolig och snäll och charmig, fastän du är en alldeles vanlig människa. Du måste inte vara supersnygg, flirtig, cool, brilliant intelligent eller något - det är ingen annan heller. Världen är full av alldeles vanliga, alldagliga människor och det räcker alldeles gott och väl till för att bli en bra vän! Ha lite medlidande med dig själv, alltså trösta dig själv med att so what om du inte är vacker som en fotomodell eller smart som Einstein, för du är alldeles ljuvlig som du är. Det är okej ändå, du duger! So what att den där ena tjejen inte ville bli kompis med dig, du blir inte värdelös av hennes åsikt. Sluta förvänta dig en massa, utan gå ut och upptäck människor. Se det som ett äventyrsspel, där du får poäng för varje människa du intresserar dig för och pratar med. Råkar du få goda vänner på köpet, så är det som bonuspoäng, inte någon nörvändighet för att spelet ska fortsätta. Lev i nuet så till vida att du inte väger varje ord du säger på guldvåg och fegar ur hellre än att öppna munnen, utan prata med folk! Det är ditt träningschema nu! Du har inga mål du måste nå, som typ att få x antal väner på y antal veckor, utan huvudsaken är att du tränar! Tränar på att ha kontakt med olika människor. Då kommer du att märka att det bara går lättare och lättare - och innan du vet ordet av så pratar du med den där söta killen i skolan också! Mod är liksom en muskel som måste få röra på sig för att växa sig starkare.

Stoooor kraaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena