litar jag inte på mina kompisar?

Hej!

Vi har funderat på din fråga ett par dagar nu, för det här med vänskap och förtroende är verkligen inte så lätt alla gånger. Och vi har massor av både teorier och tips nu - ska se om vi minns dem alla. Andra skulle säkert ha fler eller andra teorier och tips, det här är bara våra personliga.

Först det här med bilden av den perfekta Vännen. Vi får oss itutade redan från ponny-böckerna vi läste i lågstadiet och dagligen från TV-serier osv att "riktiga vänner kan berätta om ALLT för varandra, känner varandra utan och innan och vet alla varandras hemlisar". Men vem har sagt att det är definitionen av en rikgit vän? Vem har tex bestämt att man måste berätta allt åt bästisen? Där är det ju lite samma som med pojkvännen - måste man faktiskt berätta allt för honom också? Var går gränsen för privatliv och förtroende i vänskap/förhållande? Är det inte vår frihet att få sätta den gränsen själva, för var och en av våra relationer? Får vi inte släppa in en lite mer än andra - eller välja att inte släppa in en viss person alls? Eller inte NÅGON alls? Det finns till och med de (psykologer, forskare osv) som påstår att det faktiskt inte är hälsosamt att dela med sig av precis alla bitar av ens inre, alla tankar, alla känslor osv. Att det kan göra oss både sårbara och liksom "luddiga" i vem vi riktigt är själva, i värsta fall få oss att känna oss ofärdiga och obekräftade utan tex kompisarnas "godkännande" av våra innersta delar.

Se, det här med förtroende i relationer är ju lite som med att skriva dagbok: vet vi att absolut ingen kan läsa den, så vågar vi vara våra innersta jag där, men vet vi att någon läser, så vågar vi inte riktigt vara oss själva. Då väljer vi noga orden, visar bara vissa delar eller en lite annan bild av oss själva. Och läser någon vår dagbok utan lov så känns det som ett svek - för att någon trängde sig in i ens innersta. Kanske är det så att vi måste få ha vissa hemligheter bara för oss själva? För att de är en del av det som är kärnan av oss själva, vårt innersta, vårt privata.

Och som som sagt, kanske vi ändå ska få välja att dela med oss mer eller mindre med olika personer? Ett "medel-liv" innehåller väl ofta ett antal olika "nivåer" på vänskap, allt från bästis till bra kompis till bra bekant till ytlig bekant till främling... Personligen tycker vi alltså att det inte är något fel med att du inte berättar allt åt dina kompisar. Det finns inget obligatoriskt med det, det är inget krav för att vara en riktig vän! Vi tycker inte att du ska behöva ha dåligt samvete för det eller känna dig sämre på något vis. Du kan ju inte vara helt 100% säker på att de faktiskt berättar allt åt dig heller, de kanske berättar mera än vad du berättar men vem vet de kanske också stänger inne med vissa saker. men det är som sagt var helt ok. Vi har olika behov av att dela med oss, vissa kan inte leva om de inte får berätta ALLT åt alla, och en annan kan tycka att de vill hålla det mesta för sig själva. Inget är mera rätt eller fel, båda sätten är bra så länge var och en får göra som det känns bäst just för den personen. Alla måste inte vara likadana, det är vi ju inte ändå.

Sen det här med att vi alla har olika roller i relationerna med olika personen - speciellt i gäng av vänner. Det finns femtielva teorier om vilka roller det finns i vänskapsrelationen - känns ibland som att varje psykolog, terapeut, forskare osv har sina egna definitioner och namn på de här rollerna. Men oavsett: kanske du har en sådan roll tillsammans med dina vänner att du är mera en lyssnare och mottagare än en pratare och sändare? Kanske ni tagit sådana roller att det är mera de andra som kan "häva ur sig" alla sina problem åt dig eller gruppen? I andra grupper kanske du skulle ha en annan roll, även om vi delvis tilldelas roller enligt våra personligheter? Om det här är fallet: Det är absolut inget fel med det - många grupper behöver just de här rollfördelningarna för att ens kunna fungera. De tänkbara negativa sidorna av det här är nog främst dels om du känner att det blir orättvist (att de alltid tar och du alltid ger) eller om de tycker att du aldrig öppnar dig - till och med stänger dem ute. Men nu låter det inte direkt på din text som om något av det här skulle hända dig just nu, mera som att du bara tycker att du borde dela med dig mera, för att "man borde". Tolkar vi dig rätt? Och i så fall: Varför reparera något som inte är sönder? Kanske det är helt okej så här med dina kompisar? Det finns inget "man borde" eller "man måste", var och en gör så som det känns bäst.

Slutligen dina sista meningar, att låtsas att allt är bra och att kompisarna kanske tror att du har det perfekta livet och aldrig har problem. Det är ju inte riktigt rätt det heller. Men som sagt var, du ska ju inte känna dig tvungen att dela en massa bara för delandet skull, det ska ju kännas rätt också. Kan hända att i den gruppen känner du inte att du kan dela dina bekymmer och problem. Men alla borde nog veta att det "finns något i alla gårdar", alltså ingen lever det perfekta livet där allt går som på räls. Alla får nog sin del av bekymmer och elände i livet. Vårt råd är nog att du ska strunta i vad man borde eller skulle måsta göra, det är ditt liv och du gör som det känns bäst för dig!!! Kan vara att någon gång i framtiden kanske du rörs i en annan grupp av människor där du känner att du både vill och kan dela med dig av dina tankar och känslor. men nu är nu och sen är sen.

Lev ditt liv som du vill och låt andra leva sina liv som de vill <3

Massor med kramar från Ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna